Stilfull hopplöshet

Jag såg »The Road« igår. Det var trevligt värre med drinkar och snittar. Regissören på plats och författare som läste stycken ur boken. Det var innan filmen börjat.

Någon halvtimma in, när de två huvudpersonerna upptäckt ett hus där man förvarar utmärglade människor i källaren för att sedan kunna äta upp dem, börjar publiken vrida på sig obekvämt. »Å nej« suckar någon i ren ångest. En annan börjar hyperventilera. Så här håller det på under hela filmen.

Kan en sån film vara bra? Ja det kan den. Det är en oerhört skicklig beskrivning av kampen för överlevnad och en tillvaro där hopplösheten hela tiden lurar runt hörnet. Det är inte trivsamt, det är inte avkopplande, men det är förbannat bra. Så bra att jag retar mig lite på det hoppfulla i slutscenen. Det förstör lite av helhetsintrycket.

I fredagens färska tidning kan ni läsa om Cormac McCarthys, författaren till hyllade boken, som nu blivit film. Tyvärr har vi inte rättigheter att lägga upp artikeln här på hemsidan.