Vera Starck Romanus

För Vera var aldrig någonting omöjligt! Orden är Elise Ottesen-Jensens, RFSU:s ordförande från starten 1933 till 1959, som i sina memoarer minns hur läkaren och sexualupplysaren Vera Starck Romanus kom direkt från BB med den nyfödde sonen i en korg för att föreläsa om könssjukdomar på RFSU:s sommarkurs för lärare.

En varm vårdag i slutet av 1990-talet satt vi i hennes kök på Liljeforsgatan i Göteborg, drack svalkande saft och pratade om gamla tider. Jag skrev en bok om RFSU:s historia och ville veta mer om hennes del i den. Hon var vänlig, skarp och rolig. Rak och rättfram på det där sättet bra läkare kan vara.

Samtalet ledde bakåt, till mormodern som hamnade i Sverige i mitten av 1800-talet på flykt undan judeförföljelser. Och till mostern Julia Kinberg, läkare, feminist och sexualupplysare, som blev en förebild.

Under uppväxten rådde tystnad kring sexualiteten. När den unga Vera fick sin första menstruation förstod hon inte vad som hände med hennes kropp. Första samlaget hade hon som vuxen och ordentligt förlovad. Yrkesvalet blev läkare. För henne var det en självklarhet att skaffa utbildning och arbeta, men det fanns de som tyckte att hon var egoistisk när hon som gift kvinna gick ut i yrkeslivet. Maken Ragnar Romanus var kirurg och tillsammans fick de fyra söner.

Till en början tänkte Vera Starck Romanus inrikta sig på psykiatrin men i stället blev det hudsjukdomar. En lungtuberkulos och andra hälsoproblem satte stopp för nattarbete och då passade arbetet på S:t Görans sjukhus bra. Här väcktes intresset för sexualfrågorna.

Kliniskt låg hud- och könssjukdomar under samma tak och efterhand fann hon könssjukdomarna intressantare. Syfilis, gonorré och mjuk schanker var spridda och svåra sjukdomar. Läkare spolade urinrör och livmoderhalsar, injicerade neosalvarsan och vismut. Först i slutet av 1940-talet, då penicillinet introducerades, kunde könssjukdomar botas. Enligt lex veneris, dåtidens smittskyddslag, var den som misstänktes vara smittad tvungen att uppsöka läkare. Vården var gratis och behandlingen gick på löpande band. Vera Starck Romanus tyckte att man också borde prata med patienterna, ge dem sexualupplysning och stöd så att de inte blev smittade igen, men för detta fanns varken vilja eller tid.

Men vid 1940-talets mitt började hon föreläsa på RFSU:s sommarkurser vilket banade väg för ett långt RFSU-engagemang, först i Stockholm och sedan i Göte­borg dit familjen flyttade. Vera Starck Romanus var ordförande i Göteborg liksom ansvarig för föreningens rådfrågningsbyrå.

Sexualupplysning blev hennes credo. Hon återkom ofta till behovet av en utförlig och saklig sexualundervisning i skolan. Men hon ville även medvetandegöra läkarkåren om att deras patienter var sexuella varelser och att många sjukdomar fick konsekvenser för det sexuella livet.

Ett annat återkommande tema var kvinnors sexualitet. »Också kvinnor har sexuella behov!«, sa Starck Romanus och spände ögonen i mig där vid köksbordet. Den fria aborten var för henne en milstolpe och det var även homosexuellas ökade rättigheter.

Som änka efter femtio års äktenskap blev äldres sexualitet ett nytt engagemang. »Jag var så upphetsad ibland i min ensamhet att jag inte kunde ta ett varmt bad för mig själv. Jag längtade så mycket efter en mans famntag att jag kunde skrika högt«, berättade Vera Starck Romanus i en intervju i Dagens Nyheter. Så mötte hon Thorsten när de båda var en bra bit över sjuttio. »Vi var mycket upptända båda två.«

Starck Romanus framträdde i tv och i tidningar, talade om kärleken och ömheten men också om att använda händer och massagestav när kroppens funktioner avtog.

Tydligt minns jag Starck Romanus sista ord, innan vi skildes åt den där vårdagen för tretton år sedan: »En del klagar på att det är så mycket sex och så fritt nu för tiden men det är mycket bättre i dag än förut. Det tror jag alldeles bestämt!«

Lena Lennerhed
Professor i idéhistoria och ordförande i RFSU