Bo Holmberg

När den korta ångermanländska sommarnatten gick mot sin kulmen steg han upp på den högsta bergsknallen och drog av ett kaxigt trumpetsolo mot solen som just skulle vända alldeles under horisonten.

Det var i mitten av 1980-talet. Bo Holmberg och Anna Lindh hade bjudit ihop till fest på sommarstället i Fällöviken söder om Härnösand där Höga kusten börjar resa sig ur Bottenhavet.

Just där och då stod han på toppen. Han var bara drygt 40 år och hade redan gjort en lysande karriär. Det mesta tycktes fortfarande ligga framför honom.

Några år tidigare hade Olof Palme plockat honom från posten som landstingsråd i Västernorrland till det nya civildepartementet. Uppdraget: att reformera den tungfotade offentliga sektorn. Det var ett stort ansvar som omedelbart placerade Bo Holmberg i centrum av en mäktig politisk strömvirvel. Snart skulle han nämnas som favorit till ännu högre poster.

Strax efteråt träffade han Anna Lindh, då ordförande i ett SSU med självförvaltning och uppbrott från den stränga partilojaliteten på programmet. Tillsammans blev de ett politiskt par med star quality, som väckte förhoppningar om en socialdemokrati med mindre betong och mera folkrörelse.

På ett plan var Bo Holmberg en ganska typisk 40-talist. Han växte upp i ett arbetarhem i Ådalen, pluggade till socionom och gjorde snabb politisk karriär inom kommun och landsting.

Men han var samtidigt otypisk för den generation samhällsingenjörer som föddes in i det starka samhället. Tidigt såg han behovet av alternativa behandlingsmetoder inom vården. Det gamla sanatoriet på Österåsen i övre Ådalen byggdes om till landstingsdrivet hälsohem där det serverades vegetarisk mat, en chockerande nyhet för landstingspampar på 1970-talet.

Unge Holmberg blev ett känt, och kontroversiellt, namn.

Bo Holmberg var den sortens förnyare inom socialdemokratin som betonade lokala lösningar och fördjupad demokrati snarare än privatisering och utförsäljningar. Medborgaren skulle sättas före kunden och klienten. Offentliga tjänster men i kooperativ form blev hans huvudspår.

Han var ingen maktpolitiker som pekade med hela handen. Snarare kunde han verka blyg och lite skygg. De ungdomligt runda kinderna gav honom ett pojkaktigt utseende ganska långt upp i åren. I en politisk rörelse där framgång ofta byggs på allianser mellan starka maktgrupper blev idépolitikern Holmberg en udda figur.

Försöken att stöpa om den offentliga sektorn gav honom många starka fiender och få vänner. Stödet från regeringskollegorna var minst sagt halvhjärtat. I stort sett fick han klara sig själv. Hans reformtankar utmanade också fackliga intressen. Det slutade med en tummetott.

När 1980-talet gick mot sitt slut tog andra idéer över. Tidens mode började föreskriva att den offentliga sektorn skulle slimmas och modelleras om efter det privata näringslivet. I den högersvängen ville Bo Holmberg inte delta.

Efter valet 1988 fick han lämna regeringen. Han fortsatte som riksdagsledamot för Västernorrland, blev ordförande i socialutskottet och ledde den stora psykiatriutredningen i början av 1990-talet. 1995 utsågs han till landshövding i Sörmland, en post som han hade till 2006. Därefter var han generaldirektör i regeringskansliet.

När Anna Lindh utnämndes till miljöminister 1994 och sedan utrikesminister fyra år senare förändrades deras roller. Nu var det hon som stod i centrum och han som fick agera medföljande make. Deras förhållande var dock starkt och höll även för den nya balansen. Anna och Bosse gifte sig 1991 och fick två söner tillsammans. 2003 hade de växt ihop och kompletterade varandra både privat och offentligt. »Vår bästa tid är nu«, hade Anna sagt alldeles före mordet i september.

Efter Anna Lindhs död hade Bo Holmberg svårt att gå vidare. Han klarade inte att bära sorgen offentligt. Debattlusten slocknade, han gick in i ensamheten och isolerade sig från omvärlden. Den 11 februari dog han i sin lägenhet på Söder i Stockholm. Men livet hade tagit slut för Bo Holmberg långt tidigare.

Lars Ilshammar är historiker, chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek