Norska vinterspelen

Bip, bip, bip, biiiip. Den gröna lampan tändes. Daniel Biveson störtade ut mot backen. Men lite för tidigt. Överladdad for han rätt in i startgrinden och fastnade.

Världscupspremiären i parallellstorslalom i holländska Landgraafs inomhusbana den 9 oktober blev ett misslyckande, och de två följande tävlingarna gick i samma tecken med diskning och utkörning redan i kvalet. Efter den mörka starten släppte åkandet och tävlingarna flöt på lite bättre. Tur för »Bive«, som även laddar för årets vinter-OS. Det tredje i karriären.

33-årige Daniel Biveson är den snowboardåkare som elitsatsat längst i Sverige. Redan 1999 körde han sitt första VM. Han har hållit på så länge grenen varit etablerad i mästerskapssammanhang och är den enda inom disciplinen som Sverige skickar till OS den här gången.

Som en av runt 150 aktiva ingår han i Sveriges olympiska kommittés (SOK) topp- och talangprogram vilket innebär att han får ekonomiskt stöd. Säsongen 09/10 handlar det om 700 000 kronor, för resor och boende. Pengarna från SOK är en förutsättning för att han ska kunna tävla på den nivån.

Det är en speciell vardag han lever i, likt andra elitidrottare. Nästan 200 resdagar per år och han sover »oftare med sin tränare Olle än sambon Aprilia«. Men den mesta träningen sker utan bräda. Gym, yoga, balans och löpträning. Hemma­basen är i Lidingö i Stockholm. Här har han möjlighet att träna på Riksidrottsförbundets elitträningsanläggning Bosön.

– Det är helt sjukt. Jag vill inte ens tänka på hur mycket tid jag har spenderat här, säger han.

Hallen genomsyras av den välbekanta lukten av gummi och svett. I gymmet hänger ett porträtt. Det liknar Stalin, säger någon, men föreställer tydligen hallens elektriker Olle.

– De som tränar ska veta att någon vakar över dem så att det plockas undan, säger mannen i receptionen.

Uppladdningen inför OS innebär inget speciellt program för Daniel Biveson, utan bara »mer«, pustar han fram medan han kör marklyft med skivstången. Den övningen är tuff. En fjorton år lång snowboardkarriär sätter sina spår, i hans fall i form av ett diskbråck. Det är ett av skälen till att OS i Vancouver blir hans sista stora satsning. Sista tävlingen han laddar för.

Det är ett naturligt avslut på karriären. Att vinna en OS-medalj är det finaste en idrottare kan uppnå.

De 12 februari inleds vinterspelen.

För många svenskar handlar det om tidig hemgång från jobbet, många timmar i tv-soffan, spekulationer om medaljhopp och besvikelse vid uteblivna framgångar. Kanske kommer det gå lika bra som succé­spelen i Turin 2006 då den svenska truppen kammade hem 14 medaljer, varav sju av den finaste valören.

OS-ringarna har med tiden blivit ett av världens starkaste varumärken. Internationella olympiska kommittén drog in drygt 6,2 miljarder kronor från sponsorer åren 2005–2008 till Turin- och Beijing-OS.

– Det är det största pr-evenemang ett land kan ha. Även sju år innan spelen börjar är det ett otroligt fokus. Vinter-OS är det stora målet för alla som håller på med vintersport, säger Gunilla Lindberg, generalsekreterare för SOK och ledamot i IOK (Internationella olympiska kommittén).

Mycket av svenska folkets engagemang handlar om tradition. I Sverige har vi till exempel alltid åkt skidor och vistats på isarna. Redan Gustav Vasa blev ju känd som skidess, och 1923 hittades Kalvträskskidan i en myr i närheten av byn Kalvträsk, daterad 3 200 år före Kristus.
Leif Emsjö på Svenska Skidskytteförbundet menar att spelen har en stor betydelse för sporten:

– Skidskytte är av tradition en högt rankad OS-gren. I fjol och under hösten har vi upplevt en intresseutveckling utan dess like. Vintersporten har ett väldigt starkt fäste i svenska folks hjärtan. Man pratar ofta om skidkungar men sällan om fri­idrottskungar.

SVT har valt att rekordsatsa på Vancouver. Över 700 tv-timmar med tävlingar och OS-snack kommer att serveras på guldfat till svenskarna. Vid vinter-OS i Turin handlade det om knappt 250 timmar, men då valde 7,62 miljoner – eller nio av tio svenskar – att titta på något ur sändningarna, enligt deras egna siffror. SVT kommer även att marknadsföra sig på Facebook och Twitter för att nå ny publik, samt ha en speciell OS-sajt.

– Ett olympiskt spel är det som sportpubliken rankar allra högst alla kategorier och det känns både kravfyllt och lyxigt att kunna erbjuda vår publik 16 dagars tv-fest, säger Kjell Andersson, tillförordnad chef för SVT Sport.

I USA däremot har den senaste veckans nyhetsflöde dominerats av Super Bowl. Förra helgen bänkade sig 106 miljoner amerikaner framför tv:n för att se New Orleans Saints ta hem segern. Tidningen Detroit News bidrar till festyran med artiklar om återupprättelsen för den katastrofdrabbade staden.

Ruben Luna, sportredaktör på tidningen, är emellertid inte lika exalterad över vinter-OS. I jämförelse med syskonspelen på sommaren handlar det om en ganska begränsad rapportering.– Den genomsnittliga amerikanen bryr sig helt enkelt mindre, konstaterar han.

Allan Muir, på Sports Illustrated, håller med:

– Sommarspelen är helt enkelt större. Mer event, festligheter och amerikansk dominans på prispallarna. Amerikaner tenderar därför att följa sommar-OS mer.

Och så ser det ut i den större delen av världen. Även om vinterspelens målsättning är att inkludera hela världen berör de ganska få. Det är i Norge som det absolut största intresset finns. Landet dominerar som oftast och toppar medaljligan överlägset med 261 pallplatser. Med på topp-tio finns även USA, Ryssland, Sverige och alpländerna i Europa. Förutom i USA, där engagemanget är minimalt på de flesta håll, är det just i dessa länder som det riktigt stora entusiasmen och traditionerna finns.

Sommar-OS däremot, är världens största sport- och pr-evenemang.

– Det är en enorm skillnad på vinter- och sommar-OS, internationellt är det som natt och dag. På många håll utomlands är vinterspelen ett B-arrangemang med pliktskyldig rapportering, säger Leif Yttergren, idrottshistoriker på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Sommarspelen är större numerärt, ekonomiskt och medialt:

• I Beijing sommaren 2008 deltog 204 nationer. I Vancouver kommer det att vara runt 85 deltagande länder.

• I antal sporter leder sommar-OS trefaldigt med 28 stycken mot 7 för vinterspelen.

• Tävlingarna i Beijing drog även till sig dubbelt så många journalister – nästan 22 000 ackrediterade sig.

• I senaste vinter-OS i Turin 2006 såldes 900 000 biljetter, att jämföras med 6,5 miljoner för Beijing.

• I Turin bringade sändningstillstånden in dryga 830 miljoner dollar och resulterade i 1 000 timmar direktsänd tv, för Peking-OS handlade det om mer än 1,7 miljarder dollar och 5 000 tv-timmar.

I teorin kan man hävda att vinter-OS är en global tävling. Men i praktiken fungerar det helt enkelt inte så.

– Spelen kännetecknas av att alla är inbjudna och välkomna. Men det handlar om vintergrenar där bara en minoritet av länderna har möjlighet att konkurrera, säger Jonny Hjelm idrottshistoriker vid Umeå universitet.

IOK har kämpat i flera år för att få högre status på vinter-OS. De har skapat fler grenar, fått fler deltagare och länder involverade. Gunilla Lindberg menar att satsningen har varit lyckosam. Flera nya länder deltar i Vancouver, bland annat Iran och Peru.

Den självklara förklaringen till att vinter-OS är mindre till storlek, och har lägre genomslagskraft internationellt, är ländernas klimatrelaterade förutsättningar.

– Vinterspelen är strikt hållna till snö och is. Det innebär att många länder onekligen är offside, säger Tomas Persson, ordförande Sveriges Olympiahistorikers Förening.

Ett exempel är de svenska fixstjärnorna Björn Borg och Ingemar Stenmark. Hyllade och älskade. Björn Borg blev världskändis medan det för Ingemar Stenmarks del handlade om kändisskap i ett tiotal nationer. Och när Bolt springer 200 meter och tar medalj är det klart att det får större uppmärksamhet än när Anja Pärson vinner storslalom.

Men statusskillnaden mellan spelen har också en olympiahistorisk förklaring. Under den kontroversiella IOK-ordföranden Avery Brundages tid på posten mellan åren 1952 och 1972 levde spelen med en amatörprägel. Han hade ett motstånd mot vinterspelen eftersom de inte var världomfattande och opponerade sig mot professionalismen inom idrotten. Han var strikt med att ingen som tjänade pengar på sin sport skulle få ställa upp. En österrikisk skidstjärna stängdes bland annat av på grund av att han haft en sponsrad tröja vid en korpfotbollsmatch, för att statuera exempel.

Det tog sig framför allt uttryck i vinterspelen, enligt Tomas Persson, eftersom frågan där blev oproportionerligt stor i förhållande till arrangemangets storlek. Vid sommarspelen låg fokus snarare på de bojkotter och stridigheter inom IOK som skedde under de här åren. Bland annat valde flera länder att inte ställa upp i Melbourne-OS på grund av Suezkrisen  och Rysslands invasion av Ungern, och 1972 genomfördes en omröstning kring om Rhodesia skulle få vara med på grund av apartheidstyre. Flera afrikanska länder hotade med att inte vara med om landet skulle få ställa upp.

I vinterspelen har en bojkott aldrig varit aktuell. Bland annat för att apartheid­diskussionen inte kommit på tal eftersom afrikanska länder vanligtvis inte ställt upp, men också för det har aldrig varit så stort att en bojkott ansetts vara värd att genomföra.

– Det är fortfarande klart mycket mer idyll över vinter-OS, menar Tomas Persson.

Det känns också mindre allvarligt när när idrottare från länder utan traditionella vintersporter ställer upp. Ett känt exempel är det jamaicanska bobsleigh-laget som filmen »Cool Runnings« baseras på. Ett annat är den engelska backhopparen »Eddie the eagle« som var klart sämst men ändå blev en publikfavorit.

– Många uppfattar det nog som charmigt och gulligt. Det lekfulla i idrotten kommer fram och fyller en funktion i förbrödring och att visa att allt inte är blodigt allvar, säger Jonny Hjelm.

Den synen skiljer sig lite från det olympiska mottot »snabbare, högre, starkare«. Men den olympiska tanken handlar också om att idrotten ska vara ett medel att föra samman människor och öka den ömsesidiga förståelsen. Och för svenskarna är det oväsentligt att vinterspelen är mindre, vi har ju i regel större chans till framgång när konkurrensen är mindre.

– De som ser nyktert på det anser att guldmedaljen i sommar-OS är mer värd. Men när vi hänförs glömmer vi bort det. Så är det ju med idrott, säger Jonny Hjelm.

Så den olympiska drömmen lever vidare. Också för Daniel Biveson.

Efter ett antal benövningar i Bosöns gym är han klar med dagens första träningspass och kränger på sig överdragskläderna för att inte bli kall. Innan OS sätter i gång hinner han med ytterligare en världscuptävling i Tyskland. Han behöver bygga upp självförtroendet till Vancouver. Om han kör dåligt börjar han analysera varje beståndsdel för att komma på orsaken, han får inget flyt. Dessvärre körde han ut redan i kvalet.

Under sin 14-åriga karriär har han stått på pallen 18 gånger, vunnit ett silver på VM men aldrig i OS-sammanhang, och under den senaste säsongen är den bästa placeringen sjua.

– Jag måste ändå tro att jag kan vinna. Annars är det ingen mening med att åka dit. Drömmen vore att få avsluta karriären med ett OS-guld.