En man, en röst, ett erkännande

Det räckte med att fyra röster bytte sida i gårdagens riksdagsomröstning för att det initiativ som kom upp på Socialdemokraternas kongress i fjol skulle gå igenom: att erkänna den turkiska masslakten i Armenien som ett folkmord.

Reaktionerna var omedelbara. Turkiets premiärminister Erdogan plockade hem sin Sverigeambassadör, ställde in sitt Stockholmsbesök och kallade upp Sveriges ambassadör i Turkiet på ”förhör” hos turkiska UD.

Visserligen menar folkrättsexperten Ove Bring att omröstningen inte alls innebär att Sverige nu erkänt folkmordet. Det är RIKSDAGEN som röstat, men ett officiellt erkännande kräver att REGERINGEN beslutar sig. Och, som han säger, regeringen behöver inte följa resultatet av riksdagens omröstning.

Turkiet kan med andra ord tyckas agera aningen förhastat, nyheten toppar dessutom alla turkiska medier i dag. Men det visar bara ännu tydligare på hur otroligt känslig frågan om Armenien är.

Vad som är ännu mer intressant är hur lite siffran fyra är. 349 ledamöter och det räcker att fyra av dem lämnar sitt block för att ett förslag ska gå igenom. Eller, som i den stundande kärnkraftsomröstningen, för att spräcka ett förslag.

[[Göran Thingwall]], politisk vilde, var en av de fyra borgerliga riksdagsledamöter som i går röstade mot sitt hemma-block. Så här säger han i dagens Svenska Dagbladet:

– Äntligen är jag fri att göra som jag vill och rösta enligt min övertygelse. Hade jag varit en sann moderat och inte satt mig in i ärendet så hade jag litat på att partikamraterna i utskottet och röstat som dem.

I veckans Fokus berättar han att han inte tänker vara något ”knapptryckarhjon” längre fram i vår heller. Då blir han en av de tre, kanske fyra – magiska FYRA  - som kommer rösta mot en nysatsning på kärnkraft. Och det vore ett långt mycket allvarligare besked från landets högsta demokratiska församling än hur en händelse för 95 år sedan ska etiketteras.