Spionen från folkpartiet

Regnet upphörde på morgonen den 4 september men molnen hängde kvar över klibbalarna vid sjön Trekanten och det var folktomt och stilla längs det populära promenadstråket i sänkan bakom Blommensbergs fotbollsplan. Vätan pyste ur jorden och små droppar föll från rönnbärsklasarna. Upp steg en doft av gammal tjärpapp. Gröndal ångade.

Det brukade ströva rådjur nere i Mörtviksparken men den här jakten gällde inte dem och han som var på flykt hade redan hunnit gömma sig.
Journalisterna kunde finkamma kvarteret hemma i Västertorp. De skulle inte hitta honom där.

Som gömställe betraktat hade huset sina förtjänster. Det låg högt och ensligt och eftersom det bara fanns en tillfartsväg riskerade den ovane att snurra vilse därnere bland sekelskiftesvillorna. Skulle de lyckas finna vägen upp kunde de ändå inte fotografera honom. Han satt i en lägenhet på fjärde våningen. Persiennerna neddragna.

De skulle aldrig hitta honom.

Fram till för precis elva timmar sedan hade han haft ett jobb i regeringskansliet eller riksdagen inom räckhåll. Valsegern hade varit säkrad, alla mätningar hade pekat åt rätt håll. Positionen som medarbetare i folkpartiets valkampanj hade fortfarande varit hans. Han hade varit en av dem som skulle hyllas.

Nu var allt det borta.

Han försökte tänka igenom läget så klart han kunde men bilderna snurrade i huvudet.

I soffan hemma tittandes på tv-utfrågningen av [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]], han hade slösurfat, ett klick in till Expressen, den skränande rubriken, kallsvetten, skakningarna, hur han spytt och tappat datorn i golvet.

Sen Niki i telefon: Döda mobilen!

Han stängde av den.

In i datorjäveln och radera filerna.

Helvete, helvete, helvete.

Lagerlöf på msn: Lovar du att hålla käft? Ja!

Dataintrång? Det får man väl fängelse för?

Sigge jävla sigge.

Varför hade han loggat in?

Och sen Tobias, snälla söta Tobias, som frågat, klart att just han skulle vara den förste att bry sig, som undrat hur han mådde. Tobias hade erbjudit honom gömstället. Han hade svarat nej, men ändrat sig efter en stund och bokat en taxi i sitt vanliga alias: Erik Nilsson. När bilen rullat upp för backen och svängt in på Skonertvägen hade han känt sig lite lugnare även om han innerst inne vetat vad som skulle hända. Det han hade satt i gång hade sin egen logik.

Han somnade aldrig den kvällen. Halv tre på natten ringde Jakobsson. Han sa att det var över, men att han skulle snacka med sina pr-kontakter, det skulle finnas jobb.

Vid det laget hade Johan Jakobsson redan talat med reportrarna.

– Han är uppsagd, avstängd och utslängd, hade partisekreterare Jakobsson sagt.

Nu var klockan halv tio på förmiddagen och skandalen gick in på sin andra dag och [[Per Jodenius]] – 24-åringen som landets samlade journalistkår jagade – gömde sig för världen i lägenheten på höjden i Gröndal.

Om sex timmar skulle polisen ta in honom till förhör. Han hade redan bestämt sig; han skulle berätta allt, äntligen skulle han säga sanningen.

Per Jodenius föddes tre dagar efter den andra advent i december 1981, äldst i syskonskaran. Familjen bodde i ett hus i utkanten av Alvesta, den lilla järnvägsorten i sydvästra Småland. Deras liv kretsade kring knuten vid sjön Salens strand där den södra stambanan korsade kust-till-kust-banan, som skar horisontellt genom bibelbältet.

Samhället hade sjutusen invånare och familjen Jodenius bodde längst västerut på en av fem cirkelformade gator med namn efter växter och insekter i de steniga hagmarkerna. Sländvägen gränsade mot åkrarna och skogen, fotbollsplanen och sporthallen.

De som kände Per Jodenius på den tiden kallar honom snäll och sprallig. En pojke som många andra, möjligen mer idérik och fantasifull. Bilden är mycket positiv. Glad är ett adjektiv som återkommer flera gånger.

Att i ord beskriva en människa är ett övergrepp, men väsentliga delar av den person som Per Jodenius formades till går ändå att fånga i ett uttryck: lantis.

Han hade vänner där i Småland hela tiden, vänner som stannade när han försvann, hans verkliga vänner.

När han fyllde sexton började han jobba och tjäna egna pengar. Han knäckte extra på Posten, driftig och sparsam. Gnosjö är inte så mycket ett namn på ett samhälle som en beskrivning av ett tillstånd, och detta tillstånd av flit och fri företagsamhet och entreprenörsanda formade Per Jodenius. Han ville arbeta sig upp.

I Alvesta gick han med i SSU. Varför visste han inte riktigt och ett par år senare lämnade han också det socialdemokratiska ungdomsförbundet. När han flyttade till Växjö för att plugga och tog steget in i den liberala världen gick han direkt till partiet och inför valet 2002 hamnade han på folkpartiets riksdagslista.

Han stod näst sist på valsedeln, på artonde plats, men det tycktes inte bekomma honom. Han la upp en ambitiös plan med skolbesök, tal och utdelning av flygblad. På hans valaffisch stod det: »Fler poliser – poliser som gör rätt saker«. Det fanns ett strävsamt konservativt drag hos honom, en gammal moral om ordning och reda som hängde ihop med arbetsivern. Alla såg hur han slet och även om han inte kom in i riksdagen gjorde han sig ett namn. Visade upp sig som en ung, ambitiös man – exakt den profil politiska partier är vana att leta efter.

Varför ville han hålla på med politik? Han var samhällsintresserad, skicklig på att formulera sig och tyckte om att diskutera. Och precis som så många andra upptäckte han att omgivningen – inte minst skolan – värdesatte de sakerna.

Och vem vill inte visa sig duktig? Partiet visade också uppskattning för Per Jodenius främsta talang – förmågan att ta människor. Han läste av och anpassade sig till olika sociala situationer, kunde tona ner och förstärka olika drag i sin egen personlighet efter omgivningens behov och hade lätt för att smickra andra och skaffa kontakter.

På hösten 2002 valdes han in i styrelsen för liberala ungdomsförbundet i Kronoberg. De aktiva kunde räknas till tio stycken när styrelsen tillträdde. Ett par år senare hade antalet medlemmar tredubblats och man hade utvecklat en omfattande verksamhet.

Tack vare Per fick distriktet genomslag i medierna. Han hade öga för vad som funkade. De andra snackade filosofer, han läste dagstidningar.
När Växjö var värd för P3 Popstad och krogarna fick tillfälligt förlängda utskänkningstillstånd såg han genast artikeln framför sig. Varför fick krogarna bara ha öppet till efter klockan två när det kom en massa stockholmare på besök? Beslutet var fel eftersom det byggde på att man behandlade människor olika. Radio, tidningar och tv hängde på.

Han fick vara med om allt det fina i politik under den här tiden. Känslan av att tillsammans sträva mot ett högre mål, glädjen när ideellt slit gav utdelning. Han bodde i en studentlägenhet och tog några kurser ute på universitetet. Han skaffade ett umgänge som såg att världen var större än Alvesta.

Alla tyckte att han verkade lycklig.

När den nya ordföranden i liberala ungdomsförbundet, [[Fredrik Malm]], annonserade ut jobbet som pressekreterare på förbundsexpeditionen i Stockholm sökte Per Jodenius tjänsten. Fredrik Malm tvekade först, eftersom han hade hört att Per hade svårt att stava, men de andra i förbundsledningen övertygade honom om att Per var perfekt och att allt skulle ordna sig om de hjälptes åt med korrekturläsning.

I mars 2004 började Per Jodenius sin anställning på förbundsexpeditionen.

De var en handfull anställda, arbetade långa dagar och umgicks privat. De brukade gå till Vasas på Norrtullsgatan för att dricka öl.
Vid sådana tillfällen kröp hemligheterna fram. Per Jodenius hade bara jobbat några veckor när han för första gången hörde berättelsen om Ali Esbati och Johan Ingerö.

Historien var anledningen till att [[Johan Ingerö]], anställd på Stockholmsdistriktens kansli, stod högt i kurs den här våren.

En sen februarikväll 2004 sträckte sig reportern Hans Österman efter sin telefon för att ringa det nödvändiga samtalet.Hans uppgiftslämnare hade gett honom fantastiskt material och efter det här samtalet borde storyn gå i lås.

[[Ali Esbati]], ordförande för vänsterpartiets ungdomsförbund, satt som vanligt vid sitt skrivbord på Kungsgatan 84 i ett kallt och grinigt Stockholm och jobbade över när telefonen skrällde.

Österman gick rakt på sak.

– Jag  har läst vad folk har skrivit i ert interna forum. Jag vet att ni har haft problem med sexuella trakasserier och diskriminering.

Ali Esbati kunde inte komma på något att säga. Det är inte möjligt, tänkte han. Hur kunde den här journalisten veta?

I rapporteringen om den så kallade sexskandalen i vänsterpartiets plantskola publicerade alla stora tidningar långa utdrag från Ung vänsters interna forum. Ingen frågade hur det kom sig att varenda politisk reporter tycktes kunna logga in på en webbplats som krävde både användarnamn och lösenord.

Ali Esbati lyckades heller aldrig begripa hur det hade gått till. Men så visste heller inte Ali Esbati så mycket om liberala ungdomsförbundet.

Per Jodenius fick höra Johan Ingerös version. Först i brottstycken, så småningom med allt fler detaljer.

Historien om Ali Esbati och sextrakasserierna – den riktiga versionen som de klantiga medierna aldrig lyckades gräva fram – började egentligen med en ung liberal i Uppsala, fortfarande aktiv i liberala ungdomsförbundet. Han registrerade sig som användare på vänsterpartiets ungdomsförbunds forum. Det var öppet för vem som helst att göra så. Men han upptäckte att han kom åt delar av forumet som vänsterpartisterna rimligen trodde var stängda för alla utom sina medlemmar. Vid ett tillfälle nämnde han saken för en vän i Ung vänster, men bristen i systemet åtgärdades inte. I stället blev han uppmanad av en person i Ung vänster att läsa vad som stod på forumet.

Efter en tid började den unge mannen – med användarnamnet »pissliberalen« – kopiera filer från forumet, en massa filer, och sedan mejlade han alltihop till [[Tobias Holdstock]], en ung folkpartist som just då bodde i Göteborg. Eftersom materialet var så omfattande och eftersom Holdstock bara hade en bärbar dator utan skrivare skickade Holdstock i sin tur vidare mejlet till Johan Ingerö.

Och där på ungdomsförbundets stockholmskansli hade Ingerö skrivit ut dokumenten, många hundra sidor, och lagt ut alla papper på golvet och letat efter något som vänstern ville dölja och i röran hade han hittat diskussionen om sexkartan. Han hade känt sig så lycklig.

Sen hade han ringt till Hans Österman på Aftonbladet.

Så hade det gått till.

De andra visste först inte vad de skulle tro. Men ju mer de hörde Johan Ingerö skryta om det, desto mer höll de det för sant. Per Jodenius också.

Folkpartiets ungdomsförbund hade alltså brutit sig in i de politiska motståndarnas databas och sedan matat journalisterna med materialet. Kände Fredrik Malm till intrånget? Han log i alla fall när Ingerö talade om det, lika stolt som någon annan i den invigda kretsen.

Ali Esbati var borta. Hela uppnästa jävla Ung vänster var stukat. Påpassligt gjort av Ingerö. Eller hur?

Det måste du väl hålla med om Per?

Han hyrde en källarvåning hos [[Malin Strid]], som jobbade i staben hos Lars Leijonborg. Villan låg i Västertorp, söder om stan.

Han började arbetsdagarna senast halv nio med att gena genom skogsdungen bakom huset och när han kom fram till tunnelbanestationen tog han röda linjen in mot stan.

Han gillade inte tunnelbanan, tyckte att den krängde, mådde illa i trängseln. Därför steg han ofta av redan vid T-centralen och gick sista biten. Han brukade prata i telefon med Tobias Holdstock under resan.

Tobias jobbade nu på Stockholmsdistriktets kansli tillsammans med Johan Ingerö. Han var världsvan, hade vuxit upp i ett new age-kollektiv och hans pappa kom från England. Han kunde Stockholm, hade stil och smak, var världens bästa shoppingvän. Han tog Per till ställen som lantisen från Växjö aldrig hade funnit utan guide.

Väl framme på Drottninggatan klev Per in genom dörren till folkpartiets kansli, gick en trappa upp, drog passerkortet, in genom nästa dörr och stegade längst bort till hörnet där ungdomsförbundet satt.

De hade två rum till sitt förfogande, ett stort och så en liten skrubb. Per satt i skrubben. Från början hade tanken varit att Fredrik Malm skulle få ha det för sig själv, men han stod inte ut med ensamheten och flyttade ut till det stora rummet där han trängdes med förbundssekreteraren [[Nina Larsson]], kanslichefen [[Frida Bylin]] och [[Anders Bergheden]], som hade hand om ekonomin. Folk kom och gick, ibland kallade man in extrapersonal. De hade kul.

Fredrik Malm var nervös och kolerisk till sin läggning. Han hade vuxit upp nära Statsrådsvägen i Kärrtorp söder om Stockholm, en adress som inte var oväsentlig, då han i tonåren riktat in sig på en karriär som skulle krönas med en plats i regeringen.

Stingsligheten var förklarlig men inte desto mindre irriterande för folk runtomkring honom. Han kunde tolka in hisnande saker i de mest menlösa uttalanden från personer som han fick för sig var ute efter honom.

Som ny ordförande hade Fredrik Malm tagit ett principbeslut: ungdomsförbundet skulle professionaliseras. Det fanns pengar efter valframgången 2002 och det skulle synas att liberala ungdomsförbundet var viktigt. Nu skulle det vara slut på allt amatörmässigt.

Johan Ingerö förvånades över hur storögd Per Jodenius var inför hela miljön. Han tyckte att Per hade så lätt att imponeras av partiledare, kända politiker, hotell- och konferenslivet. Mest av allt såg Per upp till spinndoktorerna, det gjorde de alla.

Som Johan Ingerö själv en gång uttryckte det: Om tidigare generationers unga folkpartister hade haft John F. Kennedy eller Ronald Reagan som idoler så var deras generations förebild Karl Rove, den ökände rådgivaren bakom George W. Bush.

Kunde man redan nu säga att det skulle gå åt helvete? Att det skulle sluta med löpsedlar och polisförhör och rättegång. Nej, det kunde man inte. Per Jodenius betedde sig som vilken ambitiös valarbetare som helst i folkpartiet.

***
Per Jodenius hade svårt att komma nära [[Johan Jakobsson]]. Partisekreteraren hade sällan tid att prata och när han väl hade det uppträdde han skrämmande, man kände sig osäker och mycket liten i hans närvaro. Man kände hela tiden en press. Det gällde att prestera om man skulle ha en chans att bli godkänd.

Per hade fortfarande en del kontakter i SSU och han försökte snappa upp skvaller och rykten som gick att sprida vidare. Flera små historier om SSU:s medlemsfusk plockades upp av journalister och bloggare. Han blev stolt när han såg resultatet, socialdemokraterna sänktes allt djupare av sitt eget ungdomsförbund. Ofta tänkte han på det som Johan Jakobsson brukade säga: sossarna är huvudfienden.

En förändring som sker gradvis är svår att upptäcka och besvärlig att beskriva. Per Jodenius fortsatte att likna en reklampelare för JC, och han behöll sin dialekt. Han längtade hem ibland. Andra saker var inte lika beständiga.

Långsamt började han tänka på ett nytt sätt. Han som varit så ödmjuk blev självsäkert övertygande och forcerad. Ibland fick den som höll i luren på andra sidan känslan av att Per manipulerade.

Ungdomsförbundet var ändå ungdomsförbundet och allt det viktiga sker på riksdagskansliet. Kunde han bara få anställning där så skulle han verkligen få vara mitt i smeten.

[[Niki Westerberg]] jobbade som presschef i riksdagen under Johan Jakobsson och hade egentligen inget att göra med Per, som satt i partikansliets lokaler. Men Per ringde ofta till henne, han såg henne som en auktoritet, som någon på riksdagskansliet han kunde rapportera till.

Han hade bott i Stockholm i ett och ett halvt år nu. Han hittade, kände till ställen och lärde sig uppskatta tillgången till allt. Han kunde inte komma över sin skräck för tunnelbanan, men annars var det bra. Ibland sa han till sina vänner att han ville flytta hem, men hela tiden fanns lockelsen från livet i maktens centrum.

Med jämna mellanrum brukade [[Nicklas Lagerlöf]] ringa till Per och rapportera saker som han hörde. Uppgifterna kom från »Lagerlöfs socialdemokratiske vän«. Det var inget konstigt, tyckte Per, han hade ju själv kunskapare på flera håll i landet. Fick han reda på något bra skickade han det vidare uppåt i hierarkin, till Niki Westerberg eller Johan Jakobsson.

Till exempel hade Per besökt folkpartiets expedition i Växjö en dag när SSU Kronobergs ordförande råkade vara där. Ordföranden hade flera bekanta i folkpartiet, så det var inget konstigt med att hon kom in och sa hej och lånade en dator en stund för att kolla sin mejl. Men när hon gått satte sig Per vid datorn, backade i webbläsaren och hamnade rakt in i hennes mejlbox. I ett mejl fanns 46 stycken bilagor med information om hur socialdemokraterna tänkte angripa moderaterna. Han sparade ner alla och lade in dem på sitt eget mejlkonto. Han vidarebefordrade dokumenten till Niki, som svarade att moderaterna redan hade fått tag på de där dokumenten.

En annan gång, på hösten 2005, skickade han ett mejl till både Niki och Johan. I ärenderaden skrev han »Strategi«: »Hej på er, jag var i kontakt med en källa i går, som visade mig sossarnas strategi inför valet. Jag fick se en powerpointpress, tyvärr har jag inte den i digitalt eller tryckt format. Men jag lyckades ändå komma ihåg en del saker i huvudet.«

Sedan räknade han upp allt han hört. Socialdemokraterna tänkte ignorera folkpartiet och centerpartiet. De tänkte sätta bilden av att det handlade om moderaterna eller socialdemokraterna. Att alliansen i själva verket bara var moderat politik. De tänkte skrämmas med moderaterna. Dessutom skulle socialdemokraterna främst använda denna strategi lokalt. De skulle ge sig på lokala vänsterfolkpartister och trygga centerkommunalråd och skrämma väljarna med att dessa nu stod för högerpolitik.

Mejlet blev långt. Han tyckte att han fick uppskattande reaktioner.

Han var ständigt uppdaterad på det senaste skvallret, han umgicks med folk som hade information, arbetade med telefonen in sig på redaktionerna, han var där det hände. I partiet blev Per någon att räkna med. Folk frågade honom, till och med Jakobsson började höra av sig.

Han lärde känna Niklas Svensson.

Niklas Svensson hade gått den klassiska vägen. Landsortstidning och Värnpliktsnytt och allmänreporter på Expressen. Han var ensamjägare och sinnebilden av en kvällstidningsmurvel.

För Per blev Niklas Svensson en utmärkt samarbetspartner.

På folkpartiets landsmöte i Göteborg hösten 2005 körde Expressen en stort uppslagen men obekräftad historia om att Lars Leijonborg hade en kärleksaffär med Robinson-Åsa. Källorna angavs vara andra folkpartister.

Där i Göteborg stod Per Jodenius och Niklas Svensson i baren efter landsmötesmiddagen och drack öl. Livet lekte.

Egentligen började allt med att socialdemokraterna i Skaraborg anställde en ny försteombudsman som hette [[Stig-Olof Friberg]]. En kraftig karl, som kom från västgötaslätten, åkte pickup, bar flanell­skjorta och helskägg.

I amerikansk politik skulle han ha tagits för republikan. Här blev han ombudsman hos socialdemokraterna. Det skedde i november 2005. Han kallades Sigge.

Den mycket märkliga följetong som följde var knappast ett resultat av just detta, men ska man berätta hela historien måste man börja just där, på socialdemokraternas kontor i Skövde.

Några skrivbord från Sigge satt [[Niklas Sörman]], 22, och betraktade sig själv som en betydligt större politisk spelare än han i själva verket var. Känslan av att vara utvald bara för att man fått anställning hos SSU är knappast unik, drömmar är drömmar, djupt mänskliga och lätta att bära alldeles oavsett om personen som hyser dem inte förmått ge den pr-firma han registrerat hos patentverket ett mer intelligent namn än »Niklas och Nicklas kommunikation och känsla«.

Sigges ankomst till kontoret minskade inte Niklas Sörmans självförtroende.

Nu kom gubben över till Niklas och bad om hjälp. Han kunde förstås inget om datorer så Niklas satte upp ett konto på partiets interna forum på Sapnet, socialdemokraternas intranät, åt honom, precis som han bett om. Det sjuka kom sedan: flanellskjortan ville ha »sigge« som inloggning och »sigge« som lösen.

Så otroligt korkat! Vem skulle inte kunna knäcka det? Stor humor. Han var tvungen att berätta det för Lagerlöf.

Nicklas Lagerlöf var inte bara ordförande för liberala ungdomsförbundets västra distrikt. Han var också Niklas Sörmans bästa vän. I politiken, särskilt i den lokala, lär den lilla gruppen aktiva känna varandra över blockgränserna och ibland upptäcker man att de som de tycker bäst om har råkat hamna i fel parti.

I det här fallet hade det skett inför folkomröstningen om EMU då Niklas Sörman och Nicklas Lagerlöf sprungit på varandra i Ja-till-euro-kampanjen och hamnat längst bak i bussen skrålandes Charlotte Perrellis »Take me to your heaven«.

Annat hade kommit i vägen för firman de bildat strax efter omröstningen, men de umgicks fortfarande. På helgerna brukade de gå ut och festa och då sov Lagerlöf ofta över på soffan i Sörmans lägenhet. Han hade en egen nyckel dit.

De hördes nästan varje dag. Sörman hade skapat en egen mapp i sin mejlkorg för alla mejl som Lagerlöf skickade.

De var ett radarpar som i någon mening betraktade sig som arbetskamrater. Av omgivningen kallades de »Kling och Klang«. Två unga arbetare i den nya politikens bransch med samma idéer om vad modern kommunikation innebar.

Därför var historien om Sigges lösenord så kul. För att den här sjaviga gubben var så oproffsig. Han satt som en av socialdemokraternas tjugosex mäktiga försteombudsmän, men han fattade ingenting.

Sent den här hösten berättade Sörman det för Lagerlöf. De skrattade båda två. Det var verkligen sjukt.

Politik bygger på historier och berättelser. Information byter ägare. Man börjar med att dra en historia och sen kommer man vidare. För Nicklas Lagerlöf blev det här en historia att byta information mot.

När han vid något tillfälle pratade med Per Jodenius drog han den. Han sa att sossarna är så jävla korkade. Han sa att Sigge hade sitt eget smeknamn som inloggning. Och som lösenord. Dessutom, sa Lagerlöf, hade Sigge tillgång till den högsta säkerhetsklassen. Han fick läsa allt som fanns på Sapnet.

Också Per tyckte att det var roligt. Och precis som Lagerlöf tänkte han att det där var inte bara kul. Man borde kunna använda det också. Det var ju en nyckel in till det hemligaste rummet.

Tack vare, eller på grund av, en rolig historia hade nu tre personer tillgång till lösenordet till Stig-Olof Fribergs hemliga konto med högsta säkerhetsklass på socialdemokraternas interna forum.

Den 15 december skedde det första dokumenterade intrånget från Niklas Sörmans lägenhet.

Ett par veckor senare, under julhelgen, loggade Nicklas Lagerlöf in, sur och irriterad efter ett bråk med sina föräldrar.

I januari, fredagen den 13 närmare bestämt, knappade också Per Jodenius in lösenordet.

I ett av polisförhören hävdar Per Jode    nius att han direkt efter att han loggat in den där första gången gick in i ett avskilt rum, ringde Niki Westerberg och berättade att han hade möjlighet att logga in hos socialdemokraterna. Niki skulle alltså ha känt till allting från senast den 13 januari 2006. Men den uppgiften förnekade Niki genom hela rättsprocessen, utan att domstolen för den skull tog ställning till och avgjorde vem av dem som hade rätt. Det förblev oklart det där, när advokaterna och partistrategerna och de vanliga dödliga som ville överleva skrev historia.

Så finns det kanske mest avgörande, det som i grunden visar på hyckleriet: fyra av varandra oberoende personer – alla med god inblick i liberala ungdomsförbundet under den här perioden – uppger att Fredrik Malm, ordföranden och numera riksdagsledamoten, visste vad Per Jodenius höll på med. Uppgifterna går isär lite, men alla fyra är eniga på den avgörande punkten, att Fredrik Malm kände till att det fanns en möjlighet att göra intrång i socialdemokraternas interna forum och att hans egen pressekreterare utnyttjade denna.

Få vill tala öppet om detta, men bara sättet som Fredrik Malm klarat sig undan är ett starkt indicium. När Per avslöjats och medierna inte längre kunde finna nya vinklar på honom riktades sökarljuset mot Fredrik Malm. Det var några kritiska timmar där den högst ansvariga i ungdomsförbundet skulle ställas till svars.

Men Fredrik Malm hade gått under jorden.

Han fanns inte att få tag på. Inte ens styrelseledamöter i förbundet kunde nå honom på telefon. Hans organisation var i upplösningstillstånd, själv gömde han sig. Och när journalisterna var som mest frustrerade i jakten på honom kallade partiet till en presskonferens och berättade att delar av partitoppen hade känt till dataintrången.

Så Fredrik Malm kom undan. Han klarade sig till och med när det blev rättegång, även om han också då tog det säkra före det osäkra och reste utomlands.

***
Det är fåfängt att tro att det finns ärlighet i politiken, menar David Runciman, en amerikansk politisk teoretiker vid universitetet i Cambridge. Han skriver i boken »Political hypocrisy« att den liberala demokratin förutsätter att politiker inte ska vara helt uppriktiga. Systemet bygger på intellektuell ohederlighet.

Att vara politiker är att gå in i en roll, och precis som andra roller kräver den en mask, menar Runciman. Det går inte att lita på politiker eftersom den mask de just nu bär kan ersättas med en annan i nästa scen. Det var just det grekerna menade med ordet hyckleri, att man spelar en roll i ett drama. Politiker är experter på att förändra sig efter sin omgivning, åtminstone de framgångsrika politikerna.

»Du måste låtsas vara en vanlig människa för att få behålla det uppdrag som gör dig till allt annat än en vanlig människa«, skriver journalisten Katrine Kielos.

Det farligaste, tänker sig Runciman, är att medborgarna förväntar sig fullständig uppriktighet och nakenhet, att de kräver av politiker något som politikerna aldrig kan ge. Något som ingen människa kan ge, fullt ut.

Man bör i stället acceptera hyckleriet som ett faktum eller en förutsättning för demokratin. Om vi kunde acceptera oärligheten som en del av människans psykologi och som en del av politiken skulle vi kunna gå vidare till en mer relevant fråga: Går det att skilja ut harmlöst hyckleri från farliga lögner?

Runciman tänker sig två kategorier: uppriktiga lögnare och uppriktiga hycklare.

De första är duktiga på att verka ärliga, uppriktiga och rena. De beskrivs ofta som naturliga och solida. Men avslöjas ständigt med raka och brutala lögner.

Till den gruppen hör Bill Clinton, Tony Blair eller för den delen [[Mona Sahlin]], [[Gudrun Schyman]] och [[Jan Björklund]]. Eller Per Jodenius.

De andra äger en mycket stark tilltro till fakta, de tycker att de håller sig till saken, men är hycklande om sin egen person och sitt eget väsen. De försöker göra om sig själva när fakta inte räcker för att övertala väljarna.

Al Gore, Hillary Clinton och Fredrik Reinfeldt är exempel på denna grupp. Och [[Lars Leijonborg]].

Men ingen av grupperna är bättre eller sämre än den andra, enligt Runciman. Snarare kompletterar de varandra.

Människan är en föränderlig varelse med stor förmåga att anpassa sig för att överleva, och det mest effektiva sättet för en politiker att lösa problemet med hederligheten är att behålla masken på, att övertyga sig själv om att man är Politikern.

Alla lögner är till för att dölja något annat och därför är lögnarens svåraste uppgift att verkligen visa att han själv tror på lögnen. Den effektivaste lösningen är att faktiskt övertyga sig själv om att det man säger är sant.

Både uppriktiga lögnare och uppriktiga hycklare sveps in i väven av oklarhet, lurendrejeri, svek och falskhet. Det är mänskligt att bedra sig själv.

Psykologen Elizabeth Loftus visade i en rad experiment hur lätt det är att få människor att tro att de minns saker som de inte alls kan minnas. Människor hävdar till och med, enligt uppföljande studier, att de varit med om händelser som aldrig har inträffat. Forskare har visat förfalskade foton från försökspersoners barndom och från hälften av deltagarna i studien fått höra detaljrika minnen av något som i verkligheten aldrig har hänt. Men försökspersonerna ljuger inte medvetet, de tror själva på det de säger.

Det finns många olika sätt att ljuga i politiken, men det vanligaste är att tala dubbelt, att säga ett men mena något annat, att använda språket för att dölja något, att beskriva verkligheten på ett falskt sätt, att inte vara intellektuellt hederlig, och att själv tro på detta som sant. Politiker har goda skäl att agera så.

P. O. Enquist analyserar lögnen i »Sekonden«, sin roman om idrotten. En släggkastare blir framgångsrik genom att fuska med en för lätt slägga.

Släggkastaren försvarar sig: Det spelar väl ingen roll vem som kastade med den lätta släggan, huvudsaken att rekord sattes.

Det viktiga för släggkastaren är själva idrotten och att ständiga framsteg görs. Han manipulerar inte för sin egen skull, utan för sportens.
Just så agerar politiker.

De vill så gärna göra världen bättre – det är deras existensberättigande och drivkraft – och därför accepterar de ett system där man bedrar för att nå resultat.

I romanen säger släggkastarens kritiker: Det var tarvligt gjort, ett sånt förräderi mot idrottens idé!

Det är detta som »Sekonden« – släggkastarens son, berättaren – inte kan förstå. Idrotten går ju ut på att hoppa högre, springa snabbare, kasta längre. Hans far var en hederlig idrottsman. Stortävlingar fordrar storresultat.

Vägbanan hade torkat upp och av nattens regn syntes ingenting.

Exakt klockan tre åkte kriminalkommisarie Bo Norgren och kriminalinspektör Anders Jared uppför Fregattvägens långsträckta backe och in under motorvägsviadukten och sedan tog de direkt av till vänster.

Genom skogen i slänten kunde de skymta Blommensbergs bollplan, döpt efter 1700-talets stenhuggarbröder. Det var fortfarande vått därnere, men här uppe på höjden hade vinden blåst löven torra.

De stannade framför Skonertvägen 9, det persikofärgade huset på återvändsgatan. Där uppe på fjärde våningen väntade Per Christer Eric Jodenius.

Poliserna tog hans dator i beslag, en bärbar av märket Acer, inklusive laddare. Sedan åkte de tillsammans till Rikskriminalens lokaler på Kungsholmen. Per Jodenius satt där bak. De åkte ner för backen, förbi skogen där rådjuren bor.

Han var fast nu, det fanns ingen väg tillbaka. I bilen tänkte han: jag ska säga sanningen.

En annan patrull genomsökte i samma stund källarvåningen i Västertorp. De tog en anteckningsbok från soffans ryggstöd och en som låg på golvet till vänster om byrån. De hittade en papperslapp i vitrinskåpet också. De tog den med.

Han satt i förhör i två dagar. Journalisterna jagade honom hela tiden, men upptäckte aldrig gömstället. Polisen skyddade honom från medierna. Efter fyra dagar fick han nog av Stockholm och flydde hem till Växjö. Han fick bo hos en gammal vän, en riktig vän. Sedan hittade han en egen lägenhet, hittade den småländska rytmen igen. Kom hem. Och på det hela taget är väl det berättelsen om Per Jodenius. Nina Larsson valdes in i riksdagen och lyftes efter ett år upp till partistyrelsen. [[Erik Ullenhag]] befordrades till partisekreterare. När [[Jan Björklund]] blev partiledare följde [[Anders Andrén]] med som politisk sparringpartner.

Johan Jakobsson började på borgerlighetens mest anrika pr-byrå Kreab. Och Lars Leijonborg utnämndes till utbildningsminister. Niki Westerberg fick jobb som informationschef på SOS-Barnbyar, men återvände till folkpartiet inför valet 2010.

Fredrik Malm kom in i riksdagen, där han fortfarande sitter. I januari 2009 placerades han som fjärde person på folkpartiets lista till Europaparlamentet. Tiden i karantän var över.

Samtidigt gick Per Jodenius till en ny dag på jobbet som inköpsansvarig på Axfood i Växjö.

»De omänskliga« av Torbjörn Nilsson ges ut av Weyler förlag och kommer den 27 mars.