Måsteläsning för höjdarna

För en politiker finns det knappast en värre motståndare än en främlingsfientlig högerpopulist. Försök att tiga ihjäl dem leder till att deras politik får stå oemotsagd. Bojkotter gör dem till martyrer. Och den som tar debatten måste vara säker på att vinna minst 95 procent av sympatierna, annars vinner populisten nya väljare.

De senaste åren är det inte bara de etablerade partierna som har haft problem med hur de ska förhålla sig till detta fenomen. Massmedierna har haft minst lika stora grubblerier när högerextrema rörelser växt sig starkare och sverigedemokraterna (sd) knackat på dörren till riksdagen.

Två journalister som inte valt den tysta strategin är Christoph Andersson, som gjort flera dokumentärer i radions P1, och Sydsvenskans politiska reporter Niklas Orrenius. Deras reportage har nu blivit till böcker.

Orrenius »Jag är inte rabiat. Jag äter pizza« om sd och Anderssons »Från gatan in i parlamenten« om deras mer radikala kusiner nationaldemokraterna, tyska NDP och mer eller mindre uttalade nazister.

De tolkar sina roller på olika sätt, de båda journalisterna.

Christoph Andersson, som tillbringade delar av sin uppväxt i efterkrigstidens Tyskland, började redan som barn grubbla över hur det kunde gå som det gick. Varför de demokratiska partierna praktiskt taget gav makten till Adolf Hitler 1933.

Nästan sjuttio år senare riskerar historien att upprepa sig, enligt Andersson, som ser likheter och referenser till Nazityskland i det mesta: krisen, strategierna, språket, symbolerna. Han drar sig inte för att tala om för sina intervjupersoner vad han tycker om deras åsikter.
Niklas Orrenius hyser samma motvilja mot främlingsfientlighet men kämpar för att inte se sd som sin fiende. Sanningen är inte svartvit, skriver han, och hans uppgift är inte att motarbeta sd, utan att granska och skildra dem som vilket parti som helst.

Medan Orrenius ser problem i högljudda protester som stör sverigedemokraternas möten, ser Andersson bristen på motdemonstranter som det stora problemet. Orrenius oroas över medier som rycker på axlarna när sd:s representanter misshandlas och får sparken. Andersson förfasas över en undfallande poliskår och lagstiftare som glömt Europas historia.

Två analyser, både med demokratins bästa för ögonen. Ändå så olika.

Paradoxen är att de båda reportrarna egentligen gör samma sak. De reser runt och talar med dem som få andra journalister vågar, orkar eller vill tala med. De ger läsaren en förståelse av vad den ultranationalistiska rörelsen vill och vad som driver den.

De etablerade politikerna borde läsa. Det, om något, får man lära sig av böckerna.