Thatcher går igen

­Den berömde tyske poeten Heinrich Heine fick en gång frågan om var han ville befinna sig när världen gick under. Utan ett ögonblicks tvekan svarade han: England! Varför just England? undrade folk. Allt händer hundra år senare där, förklarade Heine.

Ironin får stå för den tyske poeten, om undergången skett i veckan hade det varit svårt att ta sig till England på grund av askmolnet, dessutom inträffade både den industriella revolutionen och paret Beckham onekligen först i Storbritannien. Men det går att förstå vad Heine menade. Den brittiska valrörelsen var tills för en vecka sedan exempelvis skrämmande lik något vi hade sett tidigare.

Huvudrollen spelades av en sönderregerad socialdemokratisk premiärminister (modell större) som tidigare varit finansminister. Han var djupt ifrågasatt, bufflig, anklagad för att inte lyfta fram kvinnliga kollegor, respekterad för sin kompetens men på alla sätt en person som mentalt bosatt sig i en tid när socialdemokratiska hövdingar kunde bete sig på ett sätt som de inte längre kan. Mot honom stod en ung högerpolitiker med medkännande budskap, vacker brunhårig fru och verkligen ingen slips.

En ung högerledare som försökte övertyga väljarna att hans parti hade förändrats. Vi är inte elaka. Vi är som folk är mest. Vi »ser« de svaga grupperna. Vi »ser« de arbetslösa. Vi »ser« miljöfrågorna. Så till den milda grad att den unge högerledaren inte bara åkte till Arktis för att klappa ledsna isbjörnar utan också började cykla till jobbet. (Media var överförtjust tills någon frågade varför en bil följde efter med högerledarens portfölj).

Det var svårt att inte läsa in [[Göran Persson]] i Gordon Brown, [[Fredrik Reinfeldt]] i David Cameron och det svenska valet 2006 i vad som då tycktes vara Labours oundvikliga förlust den 6 maj.

Det fanns naturligtvis olikheter. Persson har till skillnad från Brown aldrig anklagats för att fysiskt slå sina tjänstemän (Margot Wallströms memoarer har dock ännu inte utkommit) och till Anders Borgs försvar måste sägas att han inte påminner särskilt mycket om Camerons sidekick George Osborne. (Döpt till »Boy George« av alltid lika subtil brittisk media.) Men en vecka är som bekant en lång tid i politiken.
Allt det här var före den första tv-debatten.

Storbritannien har aldrig tidigare haft en partiledardebatt i tv (approppå att Heinrich Heine hade en poäng). Denna historiska anpassning av valrörelsen i amerikansk riktning ledde märkligt nog till någon form av demokratiskt genombrott häromveckan.

Liberaldemokraterna som på grund av det brittiska valsystemet alltid hamnar i kläm mellan Labour och de konservativa klev plötsligt fram.
Nick Clegg gjorde oväntad totalsuccé och efter 90 minuter var valrörelsens hela dynamik förändrad. Plötsligt framstod Clegg som kandidaten för det där med »change«. Samma diffusa »change« som de konservativa bestämt att David Cameron skulle vinna valet på. Attans!

Liberaldemokraterna snodde epitetet med viss rätt – de var det enda parti som motsatte sig Irak-kriget och som inte omfamnade finanssektorn lika villkorslöst. I många andra frågor står partiet långt till höger men hursomhelst rusade Nick Clegg nu fram i opinionen. En mätning visade till och med Liberaldemokraterna som största parti.

Detta är inte riktigt lika dramatiskt som det kan verka. Ett valresultat där de konservativa får 31, Liberaldemokraterna 29 och Labour 27 (som opinionen ungefär visar) skulle i det brittiska systemet innebära att Labour får 274 platser i parlamentet, de konservativa 245 och Liberaldemokraterna 100. Med andra ord skulle uppdraget att bilda en koalitionsregering i första hand gå till Gordon Brown. Som därmed skulle lyckas bli premiärminister en andra gång, utan att egentligen vara vald. (Brown efterträdde Blair som partiledare och blev därmed automatiskt premiärminister utan något parlamentsval.)

David Cameron varnar därför: Röstar ni på Clegg, då får ni Brown! Dessutom verkar han ha kastat allt vad mjukishöger heter överbord.
Cameron poserar plötsligt på en valaffisch där det med de mest jättelika bokstäver står skrivet: »Låt oss skära ned ersättningarna till de som vägrar att arbeta«.

Som mrs Thatcher skulle säga: »Det finns inget alternativ.«

***
För övrigt I veckan hävdade den amerikanske högerdebattören Rush Limbaugh att vulkanutbrottet på Island var Guds hämnd för att Obamas sjukvårdsreform har gått igenom. Samtidigt påstod en högt uppsatt iransk präst, Hojatoleslam Kazem Sedighi, att risken för jordbävningar i Teheran beror på att kvinnor bär för utmanande kläder.

Någon borde sammanföra herrarna så att de kan utbyta teorier.