Efter kreditkrisen dansar siffrorna

När amerikanske Malcolm Gladwell – författare till megabestsellers som »The Tipping Point« och »Blink!« – var i England häromveckan fick han frågan vilka författare han läste. Han valde en journalist. Michael Lewis.

Michael vem?

Det handlar om den amerikanske ekonomiskribenten som härom månaden släppte sin senaste bok »The Big Short«. Boken är ett litterärt reportage om ett antal aktörer på den amerikanska finansmarknaden som insåg den amerikanska subprime-marknadens monumentala sjukhet. Och spekulerade emot den.

Michael Lewis inledde sin karriär i slutet av 1980-talet som obligationshandlare på en stor amerikansk bank, men hoppade av och skrev debutbestsellern »Liar’s Poker« om sina erfarenheter. Två decennier och en handfull reportageböcker senare är Lewis tillbaka med en magnifik historia – både hans bästa och den vassaste hittills bland de åtskilliga som har publicerats om finansmarknadens kollaps.

»The big Short« är inte bara en försäljningssuccé (den finns på bestsellerlistor världen runt). Den är också ett verktyg
i den process som pågår mot Wall Street i allmänhet och banken Goldman Sachs i synnerhet. Newsweeks chefredaktör Fareed Zakaria citerade till exempel flitigt från den i förra veckans cover story.

Men framför allt är boken det första framgångsrika försöket att inte bara kunnigt förklara vad som hände, utan med kulturens verktyg gestalta vad det egentligen var som hände i USA våren och hösten 2008 – och som påverkar allas våra liv så långt senare. På ett sätt där vi inte bara får reda på fakta, utan också kan känna hur i helsicke tusentals av världens bäst utbildade personer – centralbankschefer och presidenter inräknade – kunde lura en befolkning att skuldsätta sig, tillåta en närmast kriminell monsterbubbla att byggas upp som sedan förstörde banksystemet.

Lewis skildring av gänget som försöker påtala kejsarens nakenhet utgör några av samtidens starkaste karaktärsporträtt. Nästan alla, visar det sig, har någon psykisk störning – i ett par fall en diagnostiserad sjukdom. Med en gemensam avsaknad av de spärrar vi alla andra har mot att inte förstöra ett party och ifrågasätta världens mest upphöjda människor.

Michael Lewis är ett tecken på ett trendbrott. Att även ekonomijournalistik som är korrekt i fakta också kan besitta en sådan konstnärlig kvalitet att den kan räknas in i litteraturen. Ett annat exempel på denna trend är den brittiske dramatikern David Hare, som under vintern sålde ut Londonteatrar med sin kritikerhyllade pjäs om finanskrisen »The Power of Yes«. Hare kommer från motsatt håll, från dramatiken – men ser till att göra all den research som behövs för att inte virra bort sig i antikapitalistiska klyschor som sämre författare och dramatiker alltid hamnar i när de ska behandla ekonomi.