»Vargflocken« som retar EU

Det spelar ingen roll vilken ekonomisk kris det gäller – svenska valutakrisen 1991, svarta onsdagen 1992, bankkraschen år 2008, eller just nu den europeiska statsskulddramatiken. Alltid finns det en grupp investerare som ligger steget före och vinner stort där andra förlorar. Åsikterna går isär huruvida dessa svårskuggade aktörer ska klassas som giriga skurkar eller hyllas som insiktsfulla orakel. En hel bokgenre ägnar sig åt att beskriva dem som matematikbegåvade superhjältar. Politiker å andra sidan talar om dem som representanter för mörkrets makter. Så sent som förra veckan hävdade EU-kommissionens president José Manuel Barroso att spekulanter sätter hela unionens fundament på spel genom att medvetet försvaga euron.

Den svenske finansministern Anders Borg beskrev dem, i söndags efter presentationen av EU:s gigantiska stödprogram, som en »vargflocksjakt på de länder som har brister i sin finanspolitik och som därmed uppfattas som svagare«.

En av dem som Borg och Barroso syftar på är den 54-årige amerikanen John Paulson. Inom finansvärlden en man som åtnjuter stor respekt och kallas den »nye Soros«, med referens till ungraren George Soros som blev känd för sina lönsamma valutaspekulationer under 1990-talet.
Paulsons lyckokast blev den amerikanska bolånekollapsen år 2007. Två år tidigare var han fortfarande en medelmåttig Wall Street-tjänsteman, med en ovanligt blandad biografi av barndomsår i den ruffiga statsdelen Queens och studier vid Harvard  Business School. Paulsons arbete med bolånerelaterade värdepapper gjorde honom tidigare än andra uppmärksam på att den snabbväxande obligationsmarknaden för amerikanska bolån var dömd att krascha. Vid den tidpunkt han vadslog på sina onda aningar gick han emot hela Wall Street. När fallet verkligen kom tog han vinsten och satsade utifrån samma övertygelse miljontals dollar på att börskurserna skulle falla i de banker som ägde de värdelösa bolåneinstrumenten.

Resultatet blev att firman Paulson & Co tjänade 20 miljarder dollar samtidigt som hela västvärldens ekonomi försjönk i recession – en vinst större än Estlands BNP. (Som måttstock kan nämnas att Soros »bara« tjänade en miljard dollar på sina affärer kring svarta onsdagen år 1992.) Av de 20 miljarderna kunde den i allt annat mycket alldaglige John Paulson stoppa sex miljarder i egen ficka. Med fru och barn flyttade han in i ett lyxresidens på Long Island utanför New York, komplett med pool, tennisbana och fyra hektar mark. Det stack i ögonen på många när miljoner amerikaner i samma veva tvingades lämna sina hus.

Sedan dess har det fortsatt att peka uppåt för Paulson, men han är långt ifrån ensam om att gå med vinst i ett bistert finansklimat. Stora investerare och deras favoritverktyg för kortfristiga affärer – hedgefonder – har i motsats till den allmänna uppfattningen inte försvagats nämnvärt av kreditkrisen. Tvärtom tjänade de 25 största hedgefonderna så sent som i fjol in över 25 miljarder dollar till sina chefer, enligt branschorganet Alpha Magazine. Det är mer än någonsin tidigare och mer än alla andra typer av fonder. Paulson & Co intar tredje plats på listan med 29 miljarder dollar i kapital. Sammanlagt ägde de 100 största fonderna drygt en triljon dollar i tillgångar förra året.

Andra investerare som grundat egna hedgefonder och som ofta nämns i spekulationssammanhang är David Einhorn (Greenlight Capital), David Tepper (Appaloosa Managment), James Simons (Renaissance Technologies) och Steven Cohen (SAC Capital Advisors). Så snart det råder dramatik på finansmarknaderna dyker deras namn upp och varje gång är det lika svårt att utröna vilka affärer de egentligen ligger bakom. Kritikerna hävdar att dessa män manipulerar fram kursrörelser genom så kallad blankning, i fallet Grekland innebar det att låna billigt och sedan sälja dyrt sådana värdepapper som försäkrar ägare av statsobligationer mot betalningsinställelse av statsskulden. Eftersom blankning misstänks bli en självuppfyllande profetia har den typen av handel förbjudits vid flera kritiska tillfällen, så även beträffande Grekland. Investerarna själva säger dock att de är en naturlig del av marknadsekonomin, där de råkar vara först med att synliggöra svagheter i företag och valutor.

Svårigheten att följa investerarnas spår beror på att handel på den här nivån sällan försiggår på offentliga marknadsplatser, som till exempel börser. I stället träffas stora uppgörelser mellan hedgefonder och institutionella investerare (som försäkringsbolag och pensionsfonder) hos investmentbanker och andra »market makers«. På det sättet arrangerades också Paulsons spekulation på bolånekraschen. Hos investmentbanken Goldman Sachs utformades affären kallad Abacus, där just Paulson & Co spelade på risken för en krasch genom att inta en så kallad »kort position«. En sådan kräver dock att en motpart tar den »långa positionen«, det vill säga tror på en fortsatt uppgång. De olyckliga motparterna i detta fall var brittiska Royal Bank of Scotland och tyska IKB, banker vars öde senare beseglades i förstatligande respektive konkurs.

I dagsläget tycks privatinvesterares vinster uppröra politiker och allmänhet mer än vanligt. Inte minst eftersom västvärldens skattebetalare dragit det kortaste strået och tvingas finansiera rekordstora statliga räddningspaket under många år framöver. Det har moraliskt stärkt amerikanska och europeiska finansmyndigheter som dragit ut på korståg mot spekulanter och illegala uppgörelser. Ett flertal förundersökningar löper i Europa, bland annat relaterade till Greklanddramat. I det mest högprofilerade fallet har amerikanska Securities and Exchange Commission stämt Goldman Sachs för partiskt agerande – till fördel för Paulson – i Abacus-affären. Ett hårt slag mot den välrenommerande investmentbanken, vars chef Lloyd Blankfein för inte så länge sedan sa att hans firma utför »Guds arbete«.

Trots att Blankfein snabbt distanserade sig från uttalandet återupprepas det ständigt. Det träffar en nerv av osäkerhet många känner inför finanshajar och insynsskyddade maktcentra som Goldman Sachs. Rättfärdigar de verkligen sina aktioner utifrån något luddigt antagande om att de står över spelreglerna? Eller är politiker och andra som svartmålar investerarna bara ute efter att hitta syndabockar när statsfinanserna vacklar?

Det återstår att se om finansmyndigheterna får fram bevis för att olagliga affärer förekommit. Klart står att blotta storleken på det kapital som dessa män kontrollerar leder till ett avsevärt ekonomiskt och politiskt inflytande som ligger helt utanför den demokratiska processen. En maktbas de för övrigt inte tvekar att använda. Soros sa år 2003 att han skulle offra hela sin förmögenhet om det bara kunde avsätta George W. Bush som president. Likaledes backade Paulson, Simon, Cohen och många andra hedgefondägare Barack Obamas kampanjer.

Oavsett hur man bedömer investerarnas framfart på moraliska grunder så är de intressanta ledande indikatorer. Frågan ställer sig vad de har för sig just nu. Paulson har hävdat att han bara ägnar sig åt »långa« affärer, vilket betyder att han tror på ett ekonomiskt uppsving. För normaldödliga känns det främmande – men det är ju just det som är poängen.