Det finns ingen rättvisa
Jag brukar påstå att jag aldrig haft några planer på att bli författare. Mot detta talar exempelvis ett vagt minne av att jag som kanske fjortonåring slog vad om att jag någon gång skulle få Nobelpriset i litteratur. Jag påminns om detta både odrägliga och totalt orealistiska påfund så här i litteraturprissäsongen. Och jag påminns om hur svårt det är rent generellt att skilja oegennyttiga konstnärliga strävanden från vanlig världslig äregirighet.
För effekten av utmärkelser, även smärre, är inte alltid alltigenom uppbygglig. När jag för två år sedan var nominerad till Augustpriset förvarnades jag av andra som varit nominerade om fenomenet att man plötsligt börjar tro att man ska få priset, trots att man egentligen vet bättre. Och det stämde. Nog visste jag att det fanns en eller två givna vinnarkandidater, och att jag inte var en av dem. Men när jag satt i salongen på den ökänt ökentrista Augustgalan och vinnaren skulle tillkännages, så väntade jag mig ändå på något vis att det skulle vara jag. Vilket det så klart inte var. Med en underlig blandning av besvikelse och vad-var-det-jag-sa som resultat.
Även om man inte själv är inblandad, så är det svårt att behandla litterära priser på ett nyanserat sätt. Om de leder till att man talar mer om litteratur, så är det bra. Om de däremot leder till att man talar om Ladbrokes-odds i stället för litteratur, så är det dåligt. Augustpriset är, i första och sista hand, ett pris som bokbranschen delar ut till bokbranschen. Eller åtminstone dess större aktörer. Vilka de inblandade författarna råkar vara är ur det perspektivet en bisak.
Samtidigt är det svårt att inte glädjas åt exempelvis årets lyckade skönlitterära nomineringar. Om favorittippade Sigrid Combüchen får en stor julklappspublik så vore det ytterst välförtjänt. Hon skriver i »Spill« en beundransvärt precis och aldrig publikfriande prosa. Hennes Stockholmsskildring skulle kunna tävla med Strindbergs, trots eller tack vare att den (till skillnad från så många andras) inte försöker göra just det. Min personliga favorit är annars Peter Törnqvists uppväxtskildring »Kioskvridning 140 grader«, som (vid sidan av Karl Johan Nilssons tyvärr ej nominerade »Död åt Karl Johan Nilsson«) är det roligaste jag läst på svenska på evigheter. Och Johan Jönsons brutala självuppgörelse i »Livdikt« borde inte betraktas som inkvoterad esoterisk poesi – mestadels skriven på prosa kunde boken snarare med fördel kastas in i Knausgård- och Norén-manegen. Och så vidare.
Jag vet inte exakt vilka psykologiska effekter Nobelpriset skapar hos dem som faktiskt har en chans att få det, men jag har mycket lätt att föreställa mig att Mario Vargas Llosa sedan decennier tillbaka å ena sidan rationellt givit upp hoppet och å andra sidan väntat sig det där telefonsamtalet varje oktober. Vad han i vart fall knappast kan ha väntat sig var reaktionerna i svenska media, där åtskilligt vänsterfolk tyvärr demonstrerade att de inte kunde hantera detta pris mer vuxet än åtskilligt högerfolk hanterade priserna till Pinter och Jelinek.
Överhuvudtaget tycks folk för det första utgå från den förvånansvärt naiva föreställningen att ett pris som delas ut en gång om året av människor (och alltså inte änglar eller algoritmer) någonsin skulle kunna vara totalt rättvist och göra alla nöjda. För det andra tycks de ha behov att tro att varje avsteg från den perfekta rättvisan är ett tecken på en dold agenda. För egen del finner jag det svårt att föreställa mig att folk med så förenklad världsuppfattning någonsin kan ha läst och förstått en bra roman.
