Hans Arnold

Hans Arnold var något så märkligt som en folkkär skräcktecknare. Han utvecklade konceptet med spöket i garderoben till en hel värld av både goda och onda varelser. Några kanske minns Hans Arnolds serier i Lasse O’Månssons humortidning »Hjälp!«. Andra förknippar honom med sagoböckerna »Tomtar och troll« när han tog över som illustratör efter Einar Norelius. Som skräcktecknare slog han igenom 1954 med »Veckans chock« i Veckorevyn i vilken han med sina surrealistiska monster skrämde slag på sina läsare. Så småningom lyckades han kombinera skräcken med humor och gullighet på ett sätt som ingen annan, minns bara omslagen till böckerna »Frankensteins monster« och »Jag är en varulvsunge«.

År 1975 tecknade han skivomslaget till ABBA:s »Greatest Hits«. Vi är många som slängt ut skivspelaren men behållit just den LP:n. På 1970-talet fick Arnold användning av sina animationskunskaper och gjorde några söta filmer om Metulda och Megasen för SVT. I dag vallfärdar fantasyfantaster i alla åldrar till Seriegalleriet på Sankt Paulsgatan i Stockholm för att köpa Arnold-original.

Hans Arnold har de senaste åren åtnjutit ett slags renässans. Hans ornamentala, långsamma och ibland surrealistiska stil (han älskade Magritte) korresponderar väl med de senaste årens trender inom illustration. Men vad fick han allt ifrån? Och hur läskig var han själv?

Hans Arnold föddes i den lilla staden Sursee i Schweiz. Han hade två bröder och farföräldrarna bodde i samma hus. Alla utom hans mamma Greti var katoliker, hon var protestant. Och Hans växte upp fast förvissad om att mamma skulle hamna i helvetet. Farmor Marie och lille Hans brukade promenera på kyrkogården, och hon berättade för honom om kropparna under jorden och vad som hände med dem. Hans brukade fördriva de många timmarna i kyrkan (föräldrarna gick ofta i både katolsk och protestantisk mässa) med att bläddra i en bibel med illustrationer av Gustave Doré. Där fanns massor av nakna kroppar, rena porren för någon som aldrig sett någon utan kläder, men också explicita skildringar av till exempel skärselden. Hans Arnold har själv skildrat sin barndom i lätt förtäckta ordalag i boken »Monstret som valp« (i nyutgåva 2005, på Sanatorium).

Drömmen var att bli gynekolog och att äntligen få se en kvinna naken, men ödet ville något annat. Någon uppmärksammade hans tecknartalang och rekommenderade en konstskola där han så klart fick teckna kroki. Läkarplanerna övergavs tämligen omgående.

Så småningom utbildade han sig till animatör och hamnade via Paris och Rom i Stockholm. Han hankade sig fram så gott det gick, de enda jobben som fanns för en animatör var diskjobb. Några tuffa kringflackande år följde då Arnold reste runt i Europa, rastlös och arbetslös, men han valde alltid att återvända till Sverige.

Så trädde Vera Nordin in i hans liv. Hon var konstnär, poet och senare även redaktör för kvinnotidningen Hertha. Hans Arnold var ofta förälskad men gifte sig bara en gång, med Vera. De fick snart tvillingar och så förändrades livet igen. Han gick från singel till fyrabarnsfar på bara ett år. Och efter det började också karriären ta fart.

Hans Arnold var en älskad barnboks­illustratör. Redaktörernas val var oftast kongeniala och resulterade i klassiker som Astrid Lindgrens »Allra käraste syster« och Gunnel Lindes »Fröken ensam hemma«. Men alla är inte Hans Arnold-kramare. Hans uppenbara fascination för kvinnokroppen är som ett rött skynke för många. Till och med hans fru Vera Nordin-Arnold säger i Lotten Strömstedts biografi »Hans Arnold« (Arvinius förlag, 2002) att hon beundrar Hans men avskyr hans gammalmodiga kvinnosyn. Trots det vill jag kalla honom progressiv; han gjorde skandal i sin hemby Sursee genom att 1955 gifta sig med en kvinna som var både frånskild och tvåbarnsmamma.

Som person var Hans Arnold inte ett dugg läskig. Han var snäll och empatisk. Skräckteckningarna kan man tolka som ett sätt att besvärja de egna rädslorna, för Gud, instängdheten och auktoriteterna i barndomens Sursee.