Hon har visat vägen

Någonting hände den där kvällen för exakt två år sedan när Robyn gick på scenen i Oslo för att hed­ra att fredspriset återigen delats ut till Nobels ära. Hon hade smyckat det rakade partiet av sin skalle med paljetter, och den svarta fågeln, symbolen för hennes skivbolag Konichiwa Records, satt som en fet juvel på mikrofonen.

När applåderna lagt sig och beatet gått i gång levererade hon den där så sorgligt optimistiska raden.

»Maybe we could make it alright«.

Inledningen på en poplåt om olycklig kärlek blev till en bittersöt kommentar om en värld som blöder, i dag och också i morgon. Men det fanns en annan känsla i omlopp också, den av stolthet.

Plötsligt, där och då, inkapslade i strålkastarljus, hade två svenska institutioner – Alfred Nobel och Robyn – smält ihop till en perfekt legering.

Kanske är institution inte rätt ord för att beskriva vår största internationella popartist. Men för att göra ganska smal och klubbig popmusik, och för att vara någon som gillar att gå runt osminkad i luvtröja och klä sig som en snubbe, har hon fått en förvånansvärt stor plats i svenskarnas hjärtan. Det är svårt att inte imponeras av en person som 23 år ung gav storbolagsvärlden fingret, riskerade allt och startade eget skivbolag för att vinna kontroll över sin musik.

Det går knappt att hitta en artikel om Robyn som inte är kryddad med ord som »orädd«, »mod«, »gå sin egen väg«. En rimlig fråga är om vi kanske har för höga tankar om Robyn? En än rimligare fråga är varför fler inte är som hon?

Berättelsen om Robyn är en berättelse om att våga.

– Jag har alltid lyckats göra det jag har velat, och kunna sätta nivån själv, säger hon.

Robyn, krigaren
Det var alldeles i början av telefonsamtalet och Britney Spears var tvungen att försäkra sig om vem hon verkligen hade på andra sidan luren.

– Are you Robyn? Are you the real Robyn?

Samtalet visar på intressant kronologi: före Britney kom Robyn. Den då 17-åriga r’n’b-poppiga blonda svenskan, vars debut­album »Robyn Is Here« släpptes i USA 1997, var i själva verket anledningen till den amerikanska megastjärnans karriär. Skivbolaget Jive hade förlorat en hård kamp om att få ge ut Robyn till konkurrenten BMG, och inledde därför jakten på en »egen Robyn«.

Ibland är det lätt att få intrycket att det var precis tvärtom, att Britney kom först och sen Robyn. Det faktum att de båda samarbetat med låtskrivaren Max Martin, att hon körat på Britneys låt »Piece of Me« 2007 – och att de är kvinnor? – tycks räcka för att Robyn fortfarande får frågor om Britney. I en intervju på musiksajten Spinner från i höstas undrar man hur hon tror att popmusiken hade utvecklats om hon var Britney Spears.

Det har gått mer än tio år sedan Robyn gjorde sitt vägval; tackade nej till en turné med pojkbandet Backstreet Boys och lämnade USA för att hon inte ville vara del av en musikbransch hon upplevde som cynisk och falsk (väl hemma i Sverige igen gjorde hon sitt mest introverta album, »My Truth«.) Ibland handlade det mer om att sälja en produkt än att sälja musik, något hon menar inte är specifikt bara för hennes bransch.

– Det är en konstant gröt av hur världen ser ut: fördomar om vad tjejer är och ska vara, hur saker vinklas i media, hur det kommersiella radio- och medieklimatet ser ut. Jag har alltid varit medveten om hur det funkar och aldrig känt mig hemma i det. Men jag har aldrig känt mig som ett offer som inte fått göra vad jag har velat.

I dag har Robyn hunnit bli 31 år och hon har turnerat med Madonna och Kelis, samarbetat med Snoop Dogg, och gjort det största man kan göra inom amerikansk underhållningsindustri: uppträtt hos David Letterman. Och nu – inom loppet av ett år – släppt tre skivor på raken: »Body Talk«-trilogin.

Trots det är den stora breda massan i USA fortfarande omedveten om Robyn. Hon tillhör undergroundartisterna. Skivförsäljningen är blygsam och publiken kan mer beskrivas i termer av liten fanbase än stort folkhav.

Fast i Europa är Robyn stor. Och här hemma i Sverige älskas hon av alla läger: av såväl unga som gamla, schlagertöntarna och kreddfolket. Hon hyllas för sitt mod, sin integritet, sin smak – och för att vara tjejen med stenkoll. Någon som bara låter sig definieras av sig själv. En gång var hon tonårsstjärnan i Fila­sneakers och stora ringar i öronen som sjöng »Do You Really Want Me« i barnramsemelodi, i dag är hon en fullfjädrad djävla råkraft med vitblondat hår som gör egensinnig klubbmusik av smärtsam kärlek. Robyns »nya« medvetna artist­identitet är just supermedveten, men att det skulle ha handlat om en extrem kursändring när hon startade sitt eget skivbolag för sex år sedan håller hon inte med om:

– Jag tror att den förändringen kanske var mer extrem för dem som tittade på utifrån. Jag hade nog alltid tänkt att jag skulle göra det jag gör nu, men det tog mig tid att hitta möjligheten och strukturen för att sätta den planen i verket. Min personliga smak har alltid varit det jag gör just nu, säger Robyn.

Det där är på många sätt ett typiskt Robyn-svar. Allt verkar ha en plan, ett mål, ett högre syfte. Och finns det ingen lust, då får det vara. Att förmå sig tänka så, att våga lita på att det som är kul också är bra nog, kräver ett stort mått självtillit. Mycket är nog föräldrarnas tjänst, tror Robyn, de stöttade henne i allt hon gjorde. Uppväxten var ovanlig. Pappa Wilhelm Carlsson och mamma Maria Ericson var del av ett kringresande teatersällskap och när Robin Miriam Carlsson bara var några månader gammal fick hon följa med ut på vägarna. Det kringflackande livet skapade en viss känsla av utanförskap, men inte nödvändigtvis ett dåligt sådant. När de var hemma på Södermalm i Stockholm sökte hon ibland upp det genom att stoppa huvudet i ett par gigantiska hörlurar och låta Snoop Dogg, Dr Dre och TLC dåna genom öronen.

Ett annat utanförskap, men ändå samma, dyker ofta upp som klassiskt tema i Robyns låtar. Att bli bortvald och lämnas utanför, att älska så att hjärtat skriker men inte bli älskad tillbaka. Till exempel finns en direktlänk mellan »Be Mine« på förra skivan (»I saw you at the station/ You had your arm around, what´s her name…«) och »Dancing on My Own« på första skivan i »Body Talk«-trilogin – »Body Talk Pt1« (»I’m in the corner, watching you kiss her…«).

I tonåren hängde Robyn i Kungsträdgården och på Gröna Lund. Hon var cool kickersbrud (snäll sådan), bar sneakers, baseballkeps och bombarjacka. När hon var 11 år skilde sig hennes föräldrar. Samma sommar gjorde hon en låt, »In My Heart«, i vilken hon bearbetade sina känslor. Hon framförde låten i en skola där artisten Meja råkade befinna sig. Hon tipsade Peter Swartling, talangscout på BMG. Man får anta att Swartling hade mycket att göra för han låg inte på direkt. Men det gjorde Robyn. I flera veckors tid ringde hon och tjatade. Och till slut fick hon komma upp på kontoret och framföra låten – a capella. Swartling fullkomligt blåstes av stolen och Robyn fick sitt skivkontrakt.

Ett decennium senare skulle hon bli skivbolagsdirektör.

Robyn, skivbolagsdirektören
Att vara 23 år och tänka att man ska erövra världen på egen hand är kanske inte så märkligt. Är det någonstans hybrisen lever så är det i ungdomen. Men att gå från tanke till handling, och dessutom riskera en massa pengar på kuppen, är att trotsa gudarna. Ändå var det precis det Robyn gjorde. Hon hade nått smärtpunkten. Tillvaron på skivbolaget hon befann sig på rymde för många kompromisser, för lite kreativ frihet. Så hon tog sina pengar, och köpte sig fri.

– Jag kom till en punkt när det inte var roligt längre. Jag ville ändra förutsättningarna och skapa en egen bubbla där jag kunde sätta nivån själv.

Den bubblan skulle komma att bli det egna skivbolaget Konichiwa Records som grundades 2004. Grunden till bolaget lades under en helg i en sommarstuga. Robyn hade samlat några av sina närmaste medarbetare för att göra en ordentlig genomgång av sin karriär. Mediehantering? Skivkontrakt? Kreativa processer? Hur skulle framtiden se ut, hur kunde allt förändras? Det var ett nytt skivbolag, men också en musikalisk nystart. Låten »Who´s that Girl«, som hon gjort en tid innan tillsammans med electropopduon The Knife, men som storbolagen inte alls förstått sig på, fick bokstavligen sätta tonen när ett nytt album skulle fram. Det blev en hel del influenser från Kate Bush också, någon som Robyns mamma introducerat för henne. Vid sin sida hade hon producenten Klas Åhlund från Teddybears. Den 27 april 2005 släpptes albumet »Robyn« (och blev succé).

När Robyn precis hade startat sitt skivbolag, ville hon kontrollera de flesta delar i företaget själv. I dag släpper hon mycket till dem hon arbetar med. Men det är fortfarande Robyn – vd:n – som har sista ordet vad gäller budget, företagsstrategier och frågor som rör hennes varumärke.

På Konichiwa Records jobbar för närvarande Jesper Strömbäck Eklund, Robyns assistent som följer henne världen runt, och Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen som också driver pr-företaget Frau. Hon har anlitats för att bland annat ansvara för lanseringen i Skandinavien och koordinationen av de distributions- och licensbolag företaget jobbar med i Sverige. Allting hon gör sker i tätt samarbete med Robyn.

Därutöver arbetar företaget med managementbolaget D.E.F. i London och ett lösare nätverk bestående av formgivare, producenter, scenografer, musiker, stylister, fotografer och andra som Robyn trivs att arbeta ihop med. För det är trots allt det som är pudelns kärna. Det blir tydligt att det inte bara är deras yrkesskicklighet som spelar in, utan också värderingar, hur de förhåller sig till världen. Och i likhet med det mesta som Robyn företar sig verkar de närmaste plockas från informella nätverk. Det är inte svårt att se hur vännerna som går på queerklubben »Tutti Frutti« (som Robyn har tillsammans med bästa kompisen Lojsan) eller hänger på det queerfeministiska fiket Copacabana (Robyns stammisställe) också träffas för att prata projekt på Konichiwa Records kontor. Om de hade något, det vill säga. Just nu finns inget sådant. Allt flyter. Kontrasten till de stora skivbolagens ekande konferensrum och präktiga fruktskålar kunde inte vara större.

Ena dagen klubbarrangör, andra dagen artist, tredje dagen någonting annat. Identiteterna går in i varandra. Men en sak är mycket tydlig. Robyn har fullständig kontroll.

Robyn, samhällsförbättraren
Vi har alltså att göra med en enastående begåvad person som har lyckats med det mesta hon tagit sig för. Som startar ett eget skivbolag när det gamla blev en tvångströja. Som är lika självsäker hemma i tv-soffan hos Letterman som i snöslasket på Liljeholmen i Stockholm. Som vid flera tillfällen har haft chansen att sälja ut makten över sitt eget liv i utbyte mot en genväg till framgång och berömmelse, men som alltid sagt nej där Faust sa ja. Som verkar ha uppnått en livsvisdom i 20-årsåldern som de flesta av oss inte hinner nå under vår livstid.

Men, frågan måste ändå ställas: Vad har hon gjort för samhället, för svenskarna? Varför får man få upp Robyn på näthinnan när man pratar om personer som bidrar till att förändra samhället till det bättre?

De tidigare pristagarna, krögarparet Garakoei, gjorde det när de vägrade betala beskyddarpengar till mc-maffian och visade den enskilda människans inneboende styrka att stå upp mot förtrycket. Kommunalrådet Sven-Erik Bucht vände hopplöshet till framtidstro i Haparanda. Anita Dorazio startade undergjordiska kliniker så att papperslösa kan få vård. Johan Rockström gjorde vetenskapen om vårt beroende av naturen begriplig för alla.

I beskrivningarna av tidigare års pristagare finns det gott om exempel på konkreta handlingar, men det är framför allt rollen som inspirerande förebilder som förenar pristagarna.

– Jag har svårt för den präktiga stämpel som jag kopplar ihop med ordet förebild, förklarar Robyn.

– Jag kan inte identifiera mig med det ordet. Jag gör det som är viktigt för mig själv, och sen om det kan inspirera andra människor så är det skitroligt. Det är jättefint och något jag blir glad över.

Visst finns samhällsengagemanget där. Hon har inga problem att berätta vad hon tycker. Inför valet i höstas kunde den som ville få veta att hon tänkte rösta på feministiskt initiativ. Men hon är noga med att hålla politiken utanför musiken, inget missionerande.

– Det kan kännas falskt, tycker jag. Ingen människa är perfekt, det går inte att vara moder Teresa, och ta på sig alla dåliga saker i världen och bli språkrör för det.

Ingen människa är perfekt. Gör det du vill göra och skit i vad omvärlden tycker om det. Du är okej som du är. Det är det outtalade budskapet Robyn sänder ut med det allra effektivaste verktyg man kan använda sig av: populärmusiken.

Signalen går fram till en ung generation som enligt en studie från Göteborgs universitet är mer politiskt intresserad än 68-generationen som stod på barrikaderna och lyssnade på Nationalteatern. Den letar sig in i rummet där den identitetssökande tonårskillen ligger och funderar över vad kvinnor egentligen är för varelser, till tjejen som bläddrar i tidningar med reklam för skönhetsoperationer, till alla som hela tiden riskerar att begränsas som människor på grund av normer, stereotyper och pådyvlade värderingar.

Därför är Robyn en förebild för ung som gammal, kvinna som man. Därför förändrar hon samhället till det bättre, därför är hon Årets svensk 2010.

Fakta | Robin Carlsson

1979 Den 12 juni föds Robin Miriam Carlsson. Pappa är regissören Wilhelm Carlsson och mamma skådespelaren Maria Ericson. Lilla Robin lever stora delar av sina första år på resande fot med föräldrarnas ambulerande teater Schahrazads.

1988 är Robyn statist i Peter Stormares uppsättning av August Strindbergs »Kronbruden« på Dramaten i Stockholm. Den tidiga karriären fortsätter med att hon gör Mirandas röst i den animerade filmen »Resan till Melonia«.

1991 Det första avtrycket som sjungande artist gör Robyn i »Lilla sportspegelns« signaturmelodi. Två år senare blir sångerskan Meja så tagen av Robyns framträdande på en högstadieskola att hon kontaktar talangscouten Peter Swartling, i dag mest känd som hårdför domare i »Idol«.

1995 Debutalbumet »Robyn is Here« släpps. »Do You Really Want Me (Show Me Respect)« blir en stor hit. Två år senare släpps skivan i USA och säljs i över 1,5 miljoner exemplar.

1999 släpps »My Truth«. Det amerikanska skivbolaget vägrar ge ut skivan på grund av »bristande hitpotential«. Robyn blir Unicef-ambassadör.

2000 tilldelas hon Povel Ramels Karamelodiktstipendium.

2002 kommer tredje albumet »Don’t Stop the Music«.

2003 skriver hon »Who’s That Girl« med syskonen Dreijer i The Knife.

2004 Trött på kommersiella skivbolag och med en längtan att få gå sin egen väg startar Robyn skivbolaget Konichiwa Records med enda syfte att ge ut sina egna skivor. Första släppet på egna bolaget blir singeln »Be Mine!« och albumet »Robyn« 2005.

2007 blir Kleerup-samarbetet »With Every Heartbeat« etta på brittiska singellistan. Samma år sjunger Robyn på en remix av Snoop Doggs »Sexual Eruption«.

2008 engageras hon som »förband« till Madonna under hennes Europaturné.

2010 Robyn släpper tre skivor under ett och samma år, »Body Talk« 1,2 och 3. Samtidigt startar hon klubben Tutti Frutti tillsammans med kompisen Louise Sondlo. Den 9 december utses hon av Fokus till »Årets svensk«.

Källor: Kulturtidskriften Novell, Wikipedia och Konichiwa records