Utrikes

Martyrernas tid

Publicerad 2010-12-17

När röken skingrades och människorna runtomkring hade sprungit därifrån låg en ensam man kvar på Bryggargatan. En pöl av blod växte fram i den vita snön.

Bombbältet runt hans mage och ryggsäcken full med sprängmedel och spik säger oss att han inte skulle ha varit det enda offret. Inte enligt planen.

Hade 28-åriga Taimour Abdulwahabs sista önskan gått i uppfyllelse hade julhandeln i centrala Stockholm förvandlats till ett fasansfullt inferno.

Och det är det som skrämmer så mycket: en person som inte är rädd för att dö har inga spärrar. All rationalitet som bygger på egenintresse och dödsfruktan upphör att gälla. Alla avskräckningsmedel och straff blir verkningslösa.

Hur stoppar man någon som värderar sin sak högre än sitt liv?

Paniken spred sig. Nu hade terrorn nått Sverige, skrev tidningarna.

Men kunde man verkligen säga att Sverige hade blivit av med oskulden?

Inte om man kan sin historia.

Svensk terrorism
Under första halvan av 1900-talet ägde flera terroristattentat rum, framför allt i den hårda kampen mellan den politiska högern och vänstern. Sprängningen av strejkbrytarskeppet Amalthea i Malmö hamn 1908 är ett exempel, där en person omkom och 13 personer skadades. Mordbrandsattacken på kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå 1940 är ett annat, med fem dödsoffer och ytterligare fem skadade till följd.

Det planlagda våldet levde vidare även efter andra världskriget och har fortsatt ända in i våra dagar. Med skilda politiska, etniska, nationalistiska och religiösa motiv.

Hösten 1946 satte den så kallade Sabbatssabotören, som enbart utförde sina dåd på lördagar, skräck i Stockholm. Sammanlagt åtta sprängdåd skedde i centrala Stockholm av vad som senare visade sig vara tre killar i övre tonåren.

1971 sköts den jugoslaviska ambassadören i Sverige till döds av kroatiska nationalister. Året därefter genomfördes den första flygplanskapningen inom landets gränser, av ett SAS-plan på väg mellan Göteborg och Stockholm med 90 personer ombord, utförd av kroatiska högerextremister som krävde att männen som hade dömts för attentatet året innan skulle friges, vilket också skedde. Som ett direkt resultat antog riksdagen en terroristlagstiftning.

1975 ockuperade medlemmar ur den vänsterextrema Röda armé-fraktionen (RAF) den Västtyska ambassaden i Stockholm, vilket slutade i ett sprängdåd och fyra dödade och 14 skadade. För att få sina medlemmar frisläppta försökte RAF kidnappa invandrarminister Anna-Greta Leijon året efter men misslyckades.

På 1990-talet dömdes den nyliberala OS-bombaren till sju års fängelse efter att han bränt ner Lidingö tennishall och gripits på Millesgården i färd med att aptera en bomb. Samtidigt härjade »Vi som byggde Sverige«, bland annat med hot om att bomber skulle smälla under julruschen mitt i centrala Stockholm och Göteborg.

Självmordsbombningen i lördags var alltså långtifrån den första terroristattacken i Sverige. Det var heller inte den första svenska självmordsbombaren.

Ett antal svenskar, antingen medborgare eller personer bosatta i Sverige, har planerat eller genomfört självmordsbombningar och andra terroristattacker utomlands. Sådana fall har ägt rum i åtminstone Irak, Afghanistan, Somalia, Tjetjenien, Indonesien och Sri Lanka.

Det som var speciellt med händelsen i lördags var att en självmordsbombare aldrig tidigare hade sprängt sig på svensk mark.

Självmordsbombens historia
Självmordsattentatet, i bemärkelsen personer som ger sig in i strid förvissade om att de själva kommer att dö, har funnits så länge det har funnits krig och konflikter. Från antikens sikarier som angrep de romerska kolonialherrarna med dolkar, via medeltidens assassiner och bomkastande ryska nihilister på 1800-talet, till de japanska kamikaze-piloterna under andra världskriget.

Men den moderna självmordsbombaren är en produkt av det libanesiska inbördeskriget i början på 1980-talet. Först då uppstod fenomenet med personer som fäster sprängmedel på sig själv eller sitt fordon och med överraskningens effekt tar sig så nära sina offer som möjligt för att döda största möjliga antal, inklusive sig själv.

Utvecklingen var dels en konsekvens av tekniska landvinningar, där krut och moderna fordon gjort självmordsattentaten så mycket mer effektiva. Dels var det frågan om ett skifte i mentalitet.

För attentatsmännen/kvinnorna var den egna döden inte längre ett nödvändigt ont, det var ett högst aktivt val.

Jihad, det heliga kriget, och martyrskap har alltid spelat en viktig roll i muslimsk kultur – även om betydelsen skiftat över tid och rum. Självmord däremot har traditionellt sett ända sedan 600-talet ansetts omoraliskt, vilket bland andra islamologprofessorn Jan Hjärpe visat, och därmed varit förbjudet enligt religiösa föreskrifter. Det sägs att profeten Mohammed själv vägrade utföra en begravningsbön för en person som hade tagit sitt liv, vilket kom att bli vägledande för alla muslimer.

Muhammed sa: »Den som kastar sig utför ett berg och så dödar sig själv, kommer att vara i helvetet och kasta sig utför för evigt. Och den som tar gift och dödar sig så – giftet kommer att vara i hans hand, och han kommer att fortsätta smaka det i helvetet.«

För att självmordsbombare skulle gå från att bringa vanära och skam åt omgivningen till att betraktas som hjältar i vissa islamistiska kretsar krävdes en stor förskjutning i synsätt. En religiös omtolkning.

Och det var det som hände: självmördaren gjordes till martyr.

Symboliskt för detta skifte var de tusentals iranska pojkar i 12–14-årsåldern som skickades rakt ut på de minerade slagfälten i kriget mellan Iran och Irak i början på 1980-talet med »paradisnycklar« hängandes runt sina halsar. Själva döden var deras vapen.

Den händelse som blev avgörande för spridningen av självmordsbombningarna var de samordnade attackerna mot den amerikanska marinkårens huvudkvarter och de franska fallskärmsjägarnas förläggning i Beirut den 23 oktober 1983. I den första explosionen omkom 241 människor. Tjugo sekunder senare dog ytterligare 58 personer.

Attentatet blev en militär och politisk seger för Hizbollah, som misstänktes ligga bakom dådet, när USA och Frankrike strax därefter drog sig ur Libanon.

Flera grupper som slogs mot militärt övermäktiga fiender tog snart över den effektfulla strategin. Vilken religiös övertygelse de hade verkade spela mindre roll. Den sekulära gerillagruppen Tamilska tigrarna på Sri Lanka började med självmordsbomber 1987, och stod för majoriteten av världens alla självmordsattentat fram till den 11 september 2001. Palestinska grupper började utföra dåd i Israel 1993, och en liknande utveckling skedde bland militanta grupper i Turkiet, Kashmir och Tjetjenien.

Den 11 september 2001 förändrades allt igen: jihadister tog självmordsbomberna till västvärlden, och USA svarade med att attackera de muslimska »skurkstaterna« Irak och Afghanistan. Självmordsdåden accelererade. Jämfört med 1990-talet mer än tiofaldigades attackerna, jämfört med 1980-talet smällde det fyrtio gånger mer per år. Enbart mellan 2000 och 2004 genomfördes 472 självmordsattacker med över 7 000 dödsoffer till följd. Ett fåtal utfördes i Europa, de allra flesta i Mellanöstern.

Militärmakterna var numera förberedda och bättre skyddade, vilket gjorde att en övervägande majoritet av offren i stället var civila.
Sedan bomberna i Londons kollektivtrafik 2005 har al-Qaida dock misslyckats med att genomföra stora terroristattacker utanför Mellanöstern. Den roll terrorledaren Usama bin Ladin spelade runt millennieskiftet har övertagits av anonyma internetsidor som propagerar för jihad och ger detaljerade instruktioner om hur man bygger egna bomber.

Som en följd har de välorganiserade och välregisserade terrorattackerna ersatts av mer spontat formade och lösare sammansatta smågrupper av gudskrigare, eller enskilda individer, som agerar på egen hand.

Det är här Taimour Abdulwahab kommer in i historien.

Självmordsbombens psykologi
Vad får en ung man i ett fredligt land att lämna sin fru och sina tre barn för att spränga sig själv och så många oskyldiga han kan i luften?

En ensam galning-teori må vara en mer eller mindre korrekt beskrivning, men som förklaring räcker den inte långt.

Om man gräver sig ner i den rika litteraturen om självmordsbombare stöter man snart på den amerikanska statsvetaren Robert Pape. Hans bok »Dying to Win« är standardverket i genren.

Han har där analyserat 315 självmordsattacker under perioden 1980–2003 och funnit ett mycket starkt samband: i 95 procent av fallen var det varken religion eller ideologi som var den röda tråden, utan utländsk, i huvudsak amerikansk, militär närvaro. Ockupation är roten till självmordsterrorismen, med andra ord.

I det brev Taimour Abdulwahab skickade till Säpo och nyhetsbyrån TT minuterna före dådet nämner han de svenska soldaterna i Afghanistan som en av orsakerna. Men Taimour Abdulwahab var inte från Afghanistan, han föddes i Irak. Och han valde att genomföra attentatet i Sverige och inte i Storbritannien där han för tillfället bodde, ett land som har betydligt fler soldater i Afghanistan än vad Sverige har.

Pipes förklaring är således inte tillräcklig.

I Taimour Abdulwahabs testamente till omvärlden återkommer han till Lars Vilks målningar av profeten Mohammed inte mindre än tre gånger, och förklarar: »Jag kunde inte sitta och titta på när allt orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed«.

Känslan av förnedring och förödmjukelse övertrumfar till och med död och förstörelse, menar psykologen och självmordsbombarexperten Scott Atran. Att självmordsbombare skulle sakna moral och enbart vilja ond, bråd död och en total förstörelse är direkt felaktigt, menar Atran. Tvärtom drivs de av väldigt starka värden. När dessa heliga värden kränks blir de skyldiga att agera, annars skulle de inte kunna leva med sig själva. Känslor som tilltar i gruppdynamiken bland likasinnade.

Religionen blir terroristernas medel för att rättfärdiga sitt handlande, för om paradiset väntar martyrerna efter att de sprängt sig blir döden inte livets slut utan dess höjdpunkt. Av den anledningen betraktar jihadisterna, till skillnad mot den gemene muslimen, själva martyrskapet som den allra viktigaste pelaren i islam, viktigare än fastan, bönen och pilgrimsfärden.

De som attraheras av de radikala islamisternas uppmaningar till jihad mot ett dominant västerland och otrogna muslimska stater är i många fall personer som Taimour Abdulwahab. Unga välutbildade män, inte sällan med en sekulär uppväxt, som blivit pånyttfödda i sin religiösa övertygelse. En undersökning tyder på att så många som 80 procent av jihadisterna lever i diaspora utanför sina muslimska födelseländer.

För terrororganisationerna som propagerar för självmordsattentat handlar det i botten om kyliga nyttokalkyler, vilket al-Qaida-ledaren al-Zawahiri själv har medgett: inget ger så stora skador för motståndaren till så begränsade egna förluster som självmordsbomber.

För den enskilda självmordsbombaren måste aktionen upplevas som ett personligt kall. Som om personen är utvald med en möjlighet vända upp och ner på den ordning där de själva upplever sig vara längst ner i hierarkin.

Självmordsattacken blir, som Christoph Reuter skriver i sin bok »Med livet som vapen«, ett sätt »att förvandla de vanmäktigas makt till de mäktigas vanmakt«.

Resultatet räknas inte i antalet dödsoffer, utan i skräcken som attentatet sprider. Ingen ska känna sig säker. Det är därför Taimour Abdulwahab i dag hyllas på de extrema jihadisternas hemsidor trots att han inte lyckats med något annat än att döda sig själv.

Fakta | Terror genom tiderna

Kamikaze. Föregångarna till dagens självmordsbombare var de japanska kamikazepiloterna som flög in i de allierades fartyg i Stilla havet under andra världskrigets slutskede. Mindre känt är att även Tyskland använde sig av flygande självmordsuppdrag vid slutstriden om Berlin 1945.

Ny strategi. De samordnade självmordsattackerna mot de utländska styrkorna i Libanon den 23 oktober 1983 blev en stor militär och politisk seger för Hizbollah. Inom några sekunder dog 241 amerikanska marinsoldater och 58 franska fallskärmsjägare.

Dödskult. En viktig del av självmordsbomberna är martyrskapet. Denna kultur, där attentatspersonerna hyllas med graffiti, affischer och videofilmer, lever starkt i det palestinska samhället, där flera politiska grupper började använda strategin mot Israel under 1990-talet.

Ny fiende. Med sprängningen av USA:s ambassader i Kenyas huvudstad Nairobi och Dar es-Salaam i Tanzania 1998 gjorde sig al-Qaida ett namn. USA hade fått en ny fiende. Al-Qaidas attack mot New York 2001 blev sedan starten på USA:s »krig mot terrorn.«

Till Europa. 11 september 2001 tog jihadisterna självmordsbomberna till väst, och 2005 slog de till i centrala London där 52 människor dog. Därefter har al-Qaida dock misslyckats med att genomföra stora terroristattacker utanför Mellanöstern.