Från Tahrir till Teheran

I måndags läckte korta, grovkorniga klipp ut från Iran där demonstranter på gatorna i Teheran, Shiraz, Isfahan och andra städer skanderade »Skäms, Khamenei! Död åt diktatorn! Titta på Mubarak!«. Dagen efter visade iranska statstelevisionen hur ledamöter marscherade genom parlamentet i takt med ropen »Död åt Mousavi! Död åt Karroubi!«.

När den nordafrikanska demokrativågen drar in i Mellanöstern i februari 2011 är tonläget i Iran uppskruvat sedan en lång tid tillbaka. Många frågar sig om smittoeffekten skulle kunna spridas till landet, men villkoren där skiljer sig åt på väsentliga punkter från situationen i både Egypten och Tunisien. Irans moderna historia, politiska förutsättningar, religiösa klimat och säkerhetsläge är faktorer som alla talar emot en snar demokratisk utveckling i landet.

– Ekot från den iranska revolutionen sprider sig i den muslimska världen, utropade ayatollahn Ali Khamenei förra veckan.

Då avsåg han den 32 år gamla revolutionen där shahen störtades och en islamisk republik utropades. Irans president Mahmoud Ahmadinejad instämde med att gratulera upprorsmakarna till ännu ett framgångsrikt maktövertagande i stil med den iranska revolutionen.

Med de orden försöker ledarna styra om den mer gängse bilden att upproren i Tunisien och Egypten i stället på något sätt skulle vara släkt med de iranska demonstrationerna mot regimen, den så kallade gröna revolutionen, under 2009.

Nå, visst går det att dra paralleller mellan upproren i Egypten 2011 och Iran 1979. Bägge handlade om ett folkets uppror mot en diktator som alltför länge behållit herraväldet med hjälp av både polisstatens maktmedel och USA:s stöd, hela oppositionen förenades med folket bakom sig i en gemensam kamp mot den sittande regimen och armén förhöll sig neutral och vägrade att ta till våld mot befolkningen.

Men bland dagens oppositionella i Iran eller bland revolutionärerna i Nordafrika är det ingen som välkomnar jämförelserna med den iranska revolutionen 1979. Anledningen är förstås att den demokratiska utvecklingen uteblev när regimen hade störtats.

Meningarna går isär ifråga om i vilken mån revolutionen 1979 verkligen var en islamisk revolution eller inte. Å ena sidan var ett islamiskt styre ett uttalat mål med revolutionen, ayatollah Khomeini var den enande gestalten och islam sågs som ett sätt att komma ifrån det korrupta shah-samhället. Under kalla kriget hade shahen Mohammed Reza Pahlavi uppmuntrat prästerskapet eftersom han betraktade religionen som ett motgift till kommunism, men Khomeini befann sig i landsflykt och hans skrifter var bannlysta.

Å andra sidan hävdar många att revolutionen i stor utsträckning tillhörde den upplysta medelklassen som inte tog de religiösa ledarna på allvar, och som inte kände till Khomeinis radikala agenda.

– Enigheten var total under revolutionen 1979 men redan dag ett efter att shahen störtats blottades sprickorna, säger Eric Hooglund, professor och Irankännare vid Center for Middle Eastern Studies vid Lunds universitet.

I nättidningen Street Journalist intervjuas exiliraniern Abbas Milani som flydde Iran efter revolutionen 1979 och i dag är chef för Iranska studier vid Stanfords universitet. Han menar att befolkningens sympatier med Khomeini berodde på att han hemlighöll sina politiska avsikter. Den revolutionära rörelsens krav var i grunden demokratiska, medan Khomeini byggde sin popularitet på falska förespeglingar.

– Om folk hade känt till Khomeinis planer hade han aldrig haft en chans, säger han.

Så Iran har haft sin revolution, även om följderna inte blev vad många hoppades. Sedan maktövertagandet 1979 har styret i Iran förvisso släppt fram mer reformsinnade typer, åtminstone på presidentposten där både Ali Akbar Hashemi Rafsanjani och Mohammad Khatami från 1990-talet fram till 2005 intog en öppnare ställning till både väst och demokratisering.

Men med Ahmadinejad som president förändrades läget, tonläget hårdnade och toleransen för missnöjesyttringar krympte. Enligt folkrättsprofessorn vid Stockholms universitet, Said Mahmoudi, inleddes förändringen redan med ayatollah Khomeinis död 1989, då det inte fanns en lika stark efterträdare som högste andlige ledare. Ayatollan har sedan dess tappat makt till presidenten, och Ahmadinejad i synnerhet har fått en alltmer framträdande roll.

– Ahmadinejad har med stöd av revolutionsgardisterna tagit större makt och tvingat omgivningen att acceptera det. Han har dessutom ayatollahns fulla stöd, säger Said Mahmoudi.

Efter valet 2009 manifesterade Ahmadinejad sin maktposition. Då ägde som sagt gröna revolutionen rum, en rörelse som hade kunnat få liknande effekter de i Tunisien och Egypten, men som slogs ned brutalt av den regimen.

En faktor som skiljer Iran från Nordafrika är att den iranska politiska historien trots allt har gett utrymme för större bredd, fler åsikter och olikheter. Därför har splittringen inom politiken varit framträdande i Iran. Vid revolutionen 1979 kunde rörelser som Folkets Mujahedin, Hizbollah, religiösa och sekulära krafter enas för att störta shahen. Ändå bestod klyftorna mellan den av shahen gynnade medelklassen och de fattigare samhällsklasserna, och de består än i dag.

– För att fälla regimen måste den iranska medelklassen omfamna hela befolkningen. Men man når inte de lägre samhällsklasserna, utan tenderar att se ned på dem. I Egypten kollapsade barriärerna mellan olika samhällsgrupper – det har vi ännu inte sett i Iran, säger Eric Hooglund.

I samband med den gröna revolutionen 2009 kröp den iranska splittringen in i den politiska elitens innersta kärna. Forna regimtrogna sällade sig till demonstranterna på gatorna och krävde demokrati. Efter att protesterna slogs ned med nätcensur, massrättegångar och avrättningar var stora delar av det politiska etablissemanget i spillror.

Till exempel utlyste den regimkritiska ayatollahn Hossein Ali Montazeri tre nationella sorgedagar för dem som dödats i gatuprotesterna och sattes i husarrest innan han avled. Expertförsamlingens topp Rafsanjani hade utmanat ayatollahn Khamenei och gett sitt stöd till utmanarkandidaten Mir-Hussein Mousavi.

I en artikel i magasinet The New Yorker från i höstas beskrivs hur två prominenta figurer, Mohammad Ali Abtahi, före detta vice president under Khatami och flitig bloggare, och Mohammed Atrianfar, publicist och rådgivare åt Rafsanjani, bägge framträdde som brutna män efter demonstrationerna och gjorde offentlig avbön, angav medskyldiga och hyllade sina plågoandar.

De reformvänliga presidentkandidaterna Mir-Hussein Mousavi och Mehdi Karroubi i valet 2009 var ministrar på 1980-talet , och de som tog initiativ till måndagens protester i Iran. När Mousavis närmaste rådgivare Ardechir Amir Arjomand besökte Sverige i veckan förklarade han att »den gröna vågen består av flera olika färger som gått ihop för att enas bakom ett gemensamt ansikte«. Och att Khatami, Karroubi och Mousavi är de tre ledare som tagit på sig att föra oppositionens talan.

– De är samtidigt tre olika individer, med olika politiska agendor, men de arbetar koordinerat för att hjälpa oppositionen att höras och synas för en reformering av Iran.

Arjomand berättar att polisen bara under den senaste veckan har tillfångatagit över 100 personer, ett femtiotal har blivit svårt skadade och en har meddelats avlidit av sina skador. Just nu anklagar regimen oppositionen för att ligga bakom dödsfallet och vill ställa oppositionsledarna inför rätta. Karroubi sitter i husarrest men arbetar tillsammans med Mousavi för att samla oppostitionens krafter.

– Läget är mycket allvarligt. Regimen gör allt för att röja dem ur sin väg, säger han.

Sannolikt har han rätt i att läget är mycket allvarligt i Iran. Revolutionen 1979 som skulle bana väg för ett friare, rättvisare samhälle slog in på en fundamentalistisk islamsk väg som stora delar av befolkningen motsätter sig. Revolutionen 2009 – om man nu vill kalla den så – ledde till ytterligare splittringar inom oppositionen och satte skräck i både politiker och befolkningen i allmänhet. Dessutom har de yttersta maktmedlen – armén och milisen – stått regimen trogen till skillnad från i Egypten.

– Jag hoppas verkligen att det inte händer men jag tror helt klart att revolutionsgardet är beredda att ta till våld mot folket, de har mycket att förlora på ett maktskifte, säger Eric Hooglund.

Fakta | Irans styre och maktstruktur

Den högste ledaren: Statschefen är Ali Khamenei som ersatte Ayatollah Ruholla Khomeini efter hans död 1989. Kontrollerar armén, domstolar, medier, kandidater till Väktarrådet, och parlamentets beslut, men har ingen lagstiftningsrätt. Utses av expertrådet (se nedan!) genom direkt omröstning vid tidigare statschefs avgång eller död.

Väktarrådet: Ett i huvudsak religiöst organ som granskar kandidaterna till parlamentet, expertrådet och presidentkandidaterna, samt förbehålls rätten att diskvalificera kandidater som anses saknar kvalifikation. Rådet består av tolv ledamöter, hälften utsedda av parlamentet och hälften av högste andlige ledaren.

Expertrådet: Består av 86 ledamöter valda på åtta år, vilka utser församlingens ordförande. Församlingen har i uppgift att utse och granska statschefen. De kan även avsätta denne om det anses nödvändigt.

Presidenten: Väljs i direkta val var fjärde år och utser tillsammans med parlamentet en regering. Nuvarande presidenten är Mahmoud Ahmadinejad.

Militären: Anses vara den starkaste i Mellanöstern. Består av mer reguljära försvarsstyrkor, men också revolutionsgardisterna, Sepah. De cirka 120 000 gardisterna består i sin tur av fem grenar: flotta, flygvapen, marktrupper och specialstyrkor.

Paramilitära milisen: En styrka som består av 12,6 miljoner volontärer varav cirka 90 000 beräknas vara uniformerade, och minst lika många civilklädda milismän. Ansvarar över den interna säkerheten och organisering av offentliga religiösa ceremonier. Agerar moralpolis och motverkar oppositionella upplopp.

Oppositionen

Frontfiguren: Mir Hossein Mousavi, 70 år, utbildad arkitekt och statsplanerare, var den femte och sista premiärminister under perioden 1981–1989, nära släkt med Irans högste ledare Ali Khamenei. Reforminriktad politiker och en av de fyra presidentkandidaterna som godkändes av Väktarrådet i presidentvalet 2009.

Organisatören: Zahra Rahnavard, skulptör, gift med Mousaivi, var aktiv under den islamiska revolutionen och hade en viktig roll för mobiliseringen av oppositionen under den gröna revolutionen 2009.

Reformisten: Mehdi Karroubi, 74 år, Mojtahed, reformist, före detta talman i parlamentet under 1989-1992 samt 2000-2004. Har kandiderat till presidentvalet år 2005 och år 2009.

Den konservativa: Mohsen Reza’i Mirgha’ed, 56 år, utbildad ekonom. Har varit revolutionsgardisternas överbefälhavare i 16 år, konservativ politiker, kom på tredje plats i presidentvalet år 2009.

Tidslinje | Iran 1953–2011

1953 Monarki återinförs med amerikanskt understöd. Shahens son, Mohammad Reza Pahlavi, blir ny shah.

1964 Shahens styre blir alltmer auktoritärt. Mullan Ayatollah Ruhollah Khomeini utvisas till Irak.

1973-75 Shahen nationaliserar oljeindustrin. Enpartisystem införs. Underrättelsetjänsten Savak tyglar oliktänkande med våld och förföljelse.

1979 Shahen och hans hustru lämnar Iran den 16 januari. Khomeini återvänder den 1 februari. Armén ställer sig neutrala för att förhindra blodbad. Khomeini utropar den 1 april landet till en »islamisk republik«.

1980 Den 22 september inleds Iran-Irak-kriget av irakisk invasion. Pågår till 1988. Mellan en halv miljon och en miljon människor beräknas ha dött i kriget.

1989 Ayatollah Khomeini dör. Väktarrådets president Ali Khamenei utser den tidigare talmannen i parlamentet Ali Akbar Hashemi Rafsanjani till efterträdande president.

1993 Rafsanjani blir omvald.

1997 Den något reformvänligare mullan Mohammad Khatami efterträder Rafsanjani.

2001 Khatami blir omvald.

2005 Mahmoud Ahmadinejad besegrar Khatami i presidentvalet och blir den första presidenten på två decennier utan prästbakgrund.

2009 Gröna revolutionen inleds under våren. I presidentvalet i juni beräknas den sittande presidenten Ahmadinejad ha fått 69 procent av rösterna. Åtskilliga bedömare talade om valfusk. Protester bryter ut och slås ned brutalt.

2010 Oppositionsarbete pågår i det tysta.

2011 Den 10 februari firas 32-årsjubileum för revolutionen 1979. Tusentals människor går ut för att demonstrera för frihet. Den 14 februari demonstrerar oppositionen i solidaritet med folket i Egypten och Tunisien.