Skogen avgör

Sent i söndags kväll satt leda­möterna i distriktsstyrelsen för socialdemokraterna i Norrbottens län och skrev ner namn på en lista. I god ordning följde de instruktionen från valberedningen: flera personer, i bokstavsordning, inga indikationer om favoriter. De enades om åtta namn. Egentligen alla som någonsin har nämnts. Utom Sven-Erik Österberg.

Budskapen till valberedningen var två: 1. Österbergs namn är iskallt, och vi vet att vi inte är ensamma om den åsikten. 2. Vi tänker inte ge oss in i leken ännu.

Hetast i medierna just nu är Tomas Eneroth, 44-årig riksdagsknegare från Växjö vars namn nämnts internt i fem, sex veckor. Exakt hur het är han? Bästa svaret får man om man räknar hur många distrikt som verkligen driver Eneroth och hur många röster de har. För det är det som allt handlar om nu, att kunna skapa en majoritet bland kongressens 350 ombud, att få ihop 175 röster.

Eneroth ligger i dagsläget på 134 ombud, om man utgår ifrån att Stockholms stad till slut ger upp Veronica Palm som kandidat och förenar sig med vänstervännerna i Skåne. Detta att jämföra med Mikael Damberg, vars kampanjmakare i Stockholms län inte har mer än 41 ombud på sin hand.

Problemet med Eneroths kalkyl är att den bygger på att regioner splittras, alltså att distrikten inte röstar i linje med sina geografiska grannar, som de brukar.

Partidistrikten delas in i sex regioner: Skogen, Stockholms stad, Stockholms län, CDUTE (Mälardalen med omnejd), Syd samt Väst.

Tre stora regioner kan tillsammans skapa majoritet och störst av alla regioner är Skogen, med 84 ombud. Skulle Skogen ställa sig bakom Eneroth blir han partiledare, skulle Skogen stödja Damberg har Damberg en chans. Därför handlar alla spelstrategiska upplägg om var Skogen landar. Och därför var beskedet från Norrbotten, röststarkast i Skogen, så intressant. De vill förhandla, men först när motparterna har visat sina kort.

Rörigt? Det blir dessvärre värre. För Skogen är i sig inte enig ännu.

I dess södra ände – Dalarna och Gävleborg – drivs Eneroth, medan Damberg prioriteras ju längre norrut man far. Och i mitten, i Västerbotten, finns en gnutta hopp kvar om att kunna rädda Ibrahim Baylan, vilket inte blir en enkel sak. När alla rimliga kandidater är män krävs det nog en kvinna på partisekreterarposten. Ska Skogen, eller för den delen någon annan region, köpas gäller det alltså att presentera rätt kvinna. Ulrica Messing till exempel, bördig från Gävleborg. Eller en Lena Sommestad, en Veronica Palm. De manliga kampanjmakarnas huvudbry nu i slutspurten är alltså att hitta kvinnan som kan lösa den gordiska knuten.

Ett av tre scenarier är alltså att de som driver Eneroth och de som driver Damberg gör en deal där partisekreterarposten och posten som ekonomisk talesperson också ingår.

Men sådana förhandlingar kan misslyckas. Hur många får egentligen upp Eneroths nuna när de drömmer om nästa partiledare? Och hur många plågas av mardrömmar om SSU-strider när de hör ordet Damberg? Det är det andra scenariot, det som Thomas Östros folk hoppas på.

Hans kampanj – ledd från någonstans inne i riksdagskansliet – bygger på att de andra ska misslyckas och partiet ska vilja falla tillbaka på ett tryggt namn, fjärran från gamla falangstrider. Det är fullt realistiskt, kanske till och med det troligaste, men också här finns fallgropar. Vänstern vägrar Östros och för väldigt många andra – också inne i valberedningen – är han mannen-som-aldrig-rådde-på-Anders-Borg-och-skapade-valförlusten.

Det tredje scenariot är att också Östros faller bort; han kan trots allt inte räkna hem mycket mer än tio ombud från Uppland i dagsläget. En sådan utveckling skulle kunna öppna för olika kandidater som alla har två saker gemensamt: erfarenhet och förmåga att stå över konflikterna.

Här finns de som fortfarande tror att de kan övertala Pär Nuder att ställa upp – han är trots allt den som har varit närmast en egen kongressmajoritet. Här finns kampanjen för Leif Pagrotsky, som siktar dubbelpipigt på partiledarpost och roll som ekonomisk talesperson. Och här finns höstens gamla bubblarnamn Anders Sundström.

Egentligen är det bara Kalmar och Aftonbladets ledarsida som driver Anders Sundström, men hans case stärks av att stora delar av vänstern inte driver vänsternamn utan just någon erfaren som står över falangstriderna från 1990-talet. Det är inte sannolikt att hans kampanj lyckas, men inte heller omöjligt.

De diffusa underlag distrikten lämnat till valberedningen säger egentligen bara en sak: nu förhandlar vi om allting och den som förhandlar bäst vinner.

Artikeln bygger på intervjuer med tio socialdemokrater på hög nivå i olika delar av landet.