En skadskjuten mammut

En av vårens stora händelser är publiceringen av Lukas Moodyssons »Döden & Co«. Det var inte i går som Moodysson kom ut med en roman. Den här lanseras dessutom av förlaget som en papparoman – en av många som utkommit bara de senaste två åren (med Alex Schulmans snyftare »Skynda att älska« i gott minne). Det krävs onekligen en konstnär av Moodyssons kaliber för att våga snubbla vidare i så söndertrampade fotspår.

Jag antar att jag är särskilt intresserad därför att Moodysson och jag har ett embryo till en historia tillsammans. Året var 1990. Jag minns precis hur jag började. »Ung poet. Pojkpoet«, skrev jag i det som skulle bli inledningen till min allra första publicerade artikel, en intervju med Moodysson som precis hade kommit ut med sin första diktsamling.

Vi var båda mycket unga, 19 eller 20 år. Jag minns Lukas som väldigt sammanbiten och tyngd av kändisskapet. Han förklarade att han egentligen inte ville förekomma i studenttidningen Lundagård, som hade skickat ut mig. Sen sålde jag artikeln till Unni Drougge på magasinet April i stället, och fick en utskällning i stället för betalning.

Utskälld blev jag också av Moodysson som redan då – och på goda grunder – var avogt inställd mot journalister. Fast det är egentligen en annan historia (liksom att vi två faktiskt som hastigast stötte ihop igen, i ett ännu konstigare sammanhang, nämligen då jag gjorde antagningsprovet till Dramatiska institutets regiutbildning där Moodysson var elev). För den här artikeln handlar inte så mycket om den Moodysson en gång var som om den han så småningom blev: en av landets genom tiderna mest geniförklarade – men också mest ifrågasatta – filmskapare.

1998, nyss utexaminerad från DI, filmdebuterade Moodysson med »Fucking Åmål«. Resten är filmhistoria. För oss som vid det laget hunnit bekanta oss med böckerna, de kultförklarade diktsamlingarna och den dekadenta men spretiga och barnsliga romanen »Vitt blod«, totalsågad av Sydsvenska Dagbladets dåvarande stjärnkritiker Peter Luthersson, slog den dock ner som en bomb.

I förhållande till vad Moodysson tidigare hade hållit på med var »Fucking Åmål« nämligen något helt nytt. Moodysson hade gjort sig känd som undergroundpoet, i nära förbund med Michael Strunge och andra danska åttiotalspoeter. Han intresserade sig för det urbana, för extas och religiös parafernalia, för populärkultur, skräp, undergångsvisioner och svart romantik. Han lyssnade på band som Sort Sol och Sisters of Mercy. Han ledde diktarnas uppror och sa till journalister som tacksamt skrev ner det att han var så »begåvad att han sprängdes«. En ungdomsfilm? Publiksuccé? Mainstream. Det var inte vad någon hade väntat sig av den före detta eleven till Poul Borum på den legendariska poesiskolan i Köpenhamn. Moodysson hade dessutom tillhört Malmöligan, ett gäng ojämnt begåvade diktare från Malmö som med den sedermera väletablerade Kristian Lundberg i spetsen fick nära nog rockstjärnestatus i den tidens malmöitiska subkultur, präglad av Berlinmurens fall.

»Fucking Åmål«, Moodyssons stora publika genombrott, är på många sätt en snäll film, och Lukas Moodysson är inte snäll. Trodde jag. Men sen kom »Tillsammans« och »Lilja 4-ever«, som inte bara bekräftade Moodyssons unika ställning som filmare, såväl i Sverige som utomlands, utan också förstärkte intrycket av att han är väldigt intresserad av etik – somliga skulle säga på gränsen till det moraliserande eller sliskigt sentimentala. Det ständiga ältandet av skuldfrågor, intresset för prostitutionsoffer och trafficking, utsatta barn och nördiga småkillar verkade lite monomant men också behjärtansvärt. Ja, med sina filmer träffade Moodysson rätt från början. Han fann en konstnärlig källåder och började omedelbart ösa ur den. På köpet vann han folks hjärtan. Det är först på senare år som det har börjat dyka upp tecken på att intuitionen sviktar.

När man tittar tillbaka på det Moodysson har gjort syns inga raka linjer. Infallen är lika många som de genrer som han varit verksam inom. 1994 regisserade han sin första korta spelfilm. Den heter »Det var en mörk och stormig natt« och huvudrollerna gjordes av Izabella Scorupco och Ernst Günther.

I mitten av 1990-talet gjorde Moodysson rockvideor, bland annat åt Broder Daniel. I en intervju i branschtidningen Resumé 1995 presenteras han som en framgångsrik reklamfilmare. En reklamfilm som Moodysson gjorde påstås ha ökat ett företags omsättning med en halv miljard kronor. Men sen kom alltså »Fucking Åmål« och Moodysson blev Film-Sveriges nya hopp, älskad av alla till och med när han på Guldbaggegalan 1999 uppträdde som gapig punkare med mjukisöron på huvudet.

Elva år senare uttrycker han i en intervju i Aftonbladet plötsligt enorma tvivel på den egna förmågan, ett plötsligt vacklande självförtroende när han för första gången ska tävla på festivalen i Berlin som regissör för en storfilm. Det är »Mammut« som är på tapeten, en för svenska förhållanden glassig produktion som påminner lite för mycket om Alejandro González Iñárritus Oscarsvinnande mästerverk »Babel« för att det ska kännas riktigt bra. Han medger att »Mammut« är den film där han känt sig minst säker på sitt hantverk och plågas av en känsla av att han hamnat alldeles snett. En farhåga som senare besannades eftersom »Mammut« floppade. Inte i Sverige där så väl kritiker som publik var någorlunda välvilligt inställda, men på den internationella marknaden, för vilken den ursprungligen var tänkt.

Mot den bakgrunden verkar det logiskt att tolka »Döden & Co« som ett slags flykt från filmen och ett återvändande till de subversiva rötterna. Romanen i sig tyder på det. Vid en närmare genomläsning visar den sig nämligen vara allt annat än en papparoman. Ytligt sett handlar den om »Lucas« (tanken är att den förändrade stavningen ska få oss att förstå att denne person står författaren nära utan att riktigt vara han) som kallas till akuten mitt i natten för att sitta hos sin döende far. Han tar med sig ett schackspel, men hinner aldrig komma i gång innan fadern går bort. Utom sig återvänder Lucas till ungkarlslyan i centrala Malmö där han låser in sig för att försöka bearbeta sin sorg. Men »Döden & Co« är inte självbiografisk i konventionell mening. Den handlar inte om en far-son-relation. Den handlar inte ens om döden.

Nej, »Döden & Co« är en bok som beskriver hur det är att ha läsandet och skrivandet som yrke. Det är en intellektuell dagbok eller reflektionsbok i stil med Joyce Carol Oates dagbok, eller kanske till och med Witold Gombrowicz dito. Den självupptagne Moodysson delar i vart fall den sistnämndes ointresse för sina medmänniskor. Här hittar man fullt av guldkorn, frön till filmidéer, referenser till böcker som »I Love You More than Anything in the World«, en samling autentiska brev skrivna av västerländska män till thailändska prostituerade: »en av de sorgligaste och mest rörande böcker jag någonsin läst«. Eller uppräkningar av kändisar som begått självmord och vilka sätt de valde att dö på. Eller noggranna redogörelser för vad huvudpersonen Lucas beställer vid snabbmatsställena runt Möllevången i Malmö. Eller plötsliga lösryckta associationer kring temat Marilyn Monroe.

Äntligen tycker man sig ha blivit utrustad med karta och kompass så att man kan orientera sig i det Moodyssonska landskapet. Som roman är den inte mycket att ha, den saknar helt episkt driv, är egentligen inte epik överhuvudtaget, men jag tycker inte att det spelar någon roll. Det är så ont om den här sortens böcker i svensk litteratur, att man tar emot denna med öppna armar. Frågan är bara varför Moodysson valt att göra comeback i en så pass udda genre?

Kanske är han bara, som han uttrycker det i flera intervjuer, oändligt trött på att vara till lags. För att hitta motsvarigheten till Lukas Moodyssons regibegåvning får man vända blicken mot andra länder, till exempel Danmark. När jag ser hans filmer brukar jag ofta jämföra med Lars von Triers – det båda regissörerna hänger på något vis ihop med varandra trots att de är väldigt olika. De är båda intresserade av just moralfrågor, men också av makt i relationer. De har ett anarkistiskt drag och en förkärlek för det burleska.

Men medan Lars von Trier nästan alltid har en räv bakom örat (han är som roligast när han är tragisk och satanisk i sina komedier) brukar Moodysson vara anting-en didaktisk eller kolsvart. Antingen en folkpartistisk skolrektor eller en utflippad pundare. Man kan säga att de representerar två olika sätt att härbärgera onda och goda sidor på. Hos Lars von Trier är de integrerade i en och samma människa, och i samma filmer – hos Moodysson förekommer det onda och det goda växelvis och i olika filmer. Om jag för det resonemanget till sin spets, betyder det att Lukas Moodysson är en Dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet? Kanske. Så här skriver han i »Döden & Co«:

»Jag har läst om en ö utanför Filippinernas kust. Den är totalt dominerad av barnprostitution. Det är den ön jag ska skriva om. Ön där det allra mest grundläggande behovet av mänsklig närhet har förvandlats till den allra djupaste ondska. Den ön ska jag skriva om. Jag måste. Det finns ingenting annat. Jag måste gå så långt jag kan. Allra längst in i mänsklighetens mörka hjärta.«

Det allra mest grundläggande behovet förvandlat till djup ondska. Där har vi honom. Lukas med k.

»Döden & Co« kommer ut den 10 mars på Wahlström & Widstrand.

Lukas Moodysson

Långfilmer
»Fucking Åmål«, 1998

»Tillsammans«, 2000

»Lilja 4-ever«, 2002

»Terrorister«, 2003

»Ett hål i mitt hjärta«, 2004

»Container«, 2006

»Mammut«, 2009

Böcker
»Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner«, 1987 (debut, dikter)

»Och andra dikter«, 1988

, »Evangelium enligt Lukas Moodysson«, 1989 (dikter)

»Vitt blod«, 1990 (roman)

»Kött«, 1991 (dikter)

»Souvenir«, 1996 (dikter)

»Mellan sexton och tjugosex«, 2001 (dikter)

»Vad gör jag här«, 2002 (dikter)

»Vårdcentralen Fontanellen«, 2005 (poetisk seriebok)

»Apo kryp hos«, 2007 (dikter)

»Container«, 2009 (Manuskript till Moodyssons film)