Påfågeln från ankdammen

»Vanha kansalle, valta kansalle!«

Gamla till folket, makten till folket!

Studenternas stridsrop ekar i kvarteren runt Gamla Studenthuset i Helsingfors centrum. En rökbomb exploderar. Någon pangar en glasruta i ytterdörren. Folkmassan väller in i byggnaden och fyller stora salen. Några minuter senare kommer beskedet från scenen: kåken är ockuperad.

Det är måndag den 25 november 1968. Efter Frankrike och Sverige har Finland fått sin kårhusockupation. En av de revolutionsrusiga studenterna i salen är en ­finnig finlandssvensk yngling med axellångt blont hår. Trots att Björn Wahlroos bara är 16 år gammal är han en av de ledande i den spirande vänsterrörelsen.

I en tv-intervju några månader senare ska Wahlroos, iklädd jacka med teddykrage och solglasögon med pilotbågar, förkunna att »… den ungdom som är mera vänsterorienterad strävar ju efter att skapa ett nytt samhälle, ett samhälle där människan kan leva lycklig med sin omgivning«. Som marxist vill den unge Björn, Nalle kallad, ta makten över produktionsmedlen och sätta dem i händerna på folket.

Dryga fyra decennier senare, på torsdag om en vecka, kommer en bolagsstämma i aulan på Stockholms universitet att utse samme Björn Wahlroos till ny ordförande i norra Europas största bank, Nordea.

Lejonmanen har omvandlats till en ­fönad sidbena. Pälskragen har blivit en dubbelknäppt kostym, kryddad med sidenslips i feminin pastell och matchande snusnäsduk. Det enda som fortfarande kan kallas kommunistiskt är glasögonbågarna.

Wahlroos är i dag miljardär, storägare och ordförande i Nordeas nya huvud­ägare, finanskoncernen Sampo. Det finska bolaget har sedan 2007 tagit makten över banken efter en aggressiv köpräd. Efter att svenska staten häromveckan minskade till 13,5 procent är finländarna, med en ägaradel på 21 procent, ensamma i toppen.

Sampo äger sedan tidigare Nordens största sakförsäkringsbolag If. Det andra stora benet i koncernen är aktierna i Nordea. På Helsingforsbörsen värderas i skrivande stund hela Sampogruppen till 110 miljarder konor. Björn Wahlroos 2 procent är värda 2,3 miljarder.

Utnämningen av Wahlroos blir en kröning av en karriär som inte bara innefattar ett fenomenalt bolagsbygge. Det är också en exceptionell ideologisk resa från extremvänster till ultrahöger, en färd genom det moderna Finlands historia liksom de senaste årens totala omritning av den nordiska bankkartan.

Slutligen innebär den en revansch för en person som tillhör de mest spektakulära hittills i den nordiska näringslivshistorien.

Akademin

»Finland is not a country, it’s a country club.« Uttrycket är ett vanligt skämt i finska journalistkretsar, men som sådant saknar det inte relevans. I detta klubbhus är Svenskfinland VIP-rummet.

Gruppen med 300 000 svenskspråkiga i Finland är, hur mycket de själva än värjer sig emot påståendet, en elit. Visst finns i dag finlandssvenskar i alla samhällsklasser. Men gruppen har, ända sedan svenskan var ämbetsspråk under 1800-talets ryska tid, haft en överrepresentation på de flesta maktpositioner inom näringsliv, politik och kultur.

Vi pratar om en rik och välutbildad men också utsatt minoritetskultur, som vårdar sitt arv och språk som vore det riksregalier. Inte undra på att författaren Jörn Donner prydde en av sina krönikor i Hufvudstadsbladet på 1980-talet med rubriken »Finlands judar«.

Det är denna maktvärld som varit förutsättningen för Björn Wahlroos framgång och det är i denna ankdamms farleder han har navigerat bättre än kanske någon annan.

In i denna värld – närmare bestämt Helsingforsstadsdelen Tölö – kläcktes Björn Wahlroos en oktoberdag 1952. Pappan tillhörde de allra högsta hönsen. Bror Arne Napoleon Wahlroos var inte rik, men kom som tjänsteman att dominera Finlands då statskontrollerade näringsliv. Samma år som sonen intervjuades om ungdomsrevolten i Yle utnämndes »Bunta«, som pappan kallades, till kanslichef för Handels- och industriministeriet, i praktiken chef för Finlands statsföretag.

»Det var en tjänst som han kom att inneha i mer än 23 år, under vilka han arbetade med 38 regeringar och 26 ministrar. Mer än hälften av dem klassificerade han som helt värdelösa«, skrev sonen i en rörande runa över sin far 2007 i Hufvudstadsbladet.

I slutet på 1960-talet var relationerna inte lika ömma. Pappa Wahlroos hade närt en kommunist vid sin barm och samtalen över köksbordet lär ha varit svavel­osande.

Sonens tid i vänsterrörelsen fick ett abrupt slut vid 21 års ålder, år 1973, då Nalle avgick ur kommunistpartiet. Då hade han redan börjat vid den svenskspråkiga handelshögskolan i Helsingfors, Hanken, där han tog sin första examen ett år senare. År 1979 doktorerade han i finansiell ekonomi, och blev rekordung professor på skolan.

Författaren Arthur Koestler citerar i sina memoarer Picasso och skriver att han »gick till kommunismen som man går till en källa med friskt vatten« och tillade att han »lämnade kommunismen som då man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av lik av drunknade och spillror från översvämmade städer«.

Exakt vad det var som fick Wahlroos att rensa i sitt ideologiskåp är höljt i dunkel. I intervjuer har han antytt att det handlade om en längre intellektuell process och tvivel på det kommunistiska budskapet, inte minst grannlandet Sovjets agerande. Enligt Tom Berglund – då Wahlroos vapendragare i den svenskspråkiga studentrörelsen, i dag professor på Hanken – fanns mer profana skäl.

– Vi började tänka på framtiden, sa Berglund i affärstidningen Talousälemä.

Efter att ha tömt ut möjligheterna i akademin var det dags för Wahlroos att äntra ankdammens nästa fjord.

Kapitalet

Finlands Wallenbergare har de kallats, familjen Ehrnrooth. Men liknelsen haltar. Trots att det finländska näringslivet är lika feodalt som det svenska har »Ehrnrötterna« i sitt hemland aldrig varit i närheten av den dominans som Wallenbergarna har haft i Sverige.

Främsta orsaken att termen ändå har satt sig är att klanen Ehrnrooth, likt sina svenska motsvarigheter, utövade sin kontroll över ett antal industriföretag genom en bank.

Efter det finskspråkiga uppvaknandet i slutet av 1800-talet och språkstriderna på 1920- och 1930-talen formerade sig de kapitalägande familjerna i Finland i praktiken i två språksfärer. Det finsknationella kapitalet samlades kring Kansallisbanken (eller KOP-bank), och det svenskspråkiga med familjen Ehrnrooth i spetsen kring Föreningsbanken. Stora delar av nationens privatägda storföretag kunde så sent som på 1980-talet hänföras till endera av sfärerna.

Det var på Föreningsbankens maffiga borg invid senatstorget i Helsingfors som den 33-årige Björn Wahlroos en dag år 1985 anmälde sig som styrelseledamot. Hövding över banken och därmed det »svenska« kapitalet var då den allsmäktige (och i grunden faktiskt finskspråkige) verkställande direktören Mika Tiivola.

Wahlroos, som företrädde den moderna finansiella ekonomin, steg in i en värld av mörka träpaneler, guldramade oljemålningar och morska män med makt.

– Jag kommer väl ihåg när jag kom från Hanken som nyanställd till Föreningsbanken och frågade Tiivola varför han hade tjugotre styrelseuppdrag. Hans svar gick ut på att det fanns så lite kompetens i Finland. Jag tyckte att han något överskattade sig själv och underskattade andra, sa Wahlroos i en intervju för några år sedan.

Att en ekonomiprofessor fick en maktpost på en bank, utan en dags arbete i finansbranschen, kan tyckas märkligt. Men i Svenskfinland vet man att tidigt odla sina talanger i hopp om att de växer upp till hövdingar. Och Wahlroos var exceptionell, såväl vad gällde social förmåga och estradörskap som kapacitet innanför pannbenet.

Liksom Sverige präglades Finlands 1980-tal av börsyra och vidlyftiga affärer. Kasinoekonomin, har perioden i efterhand kommit att benämnas. Wahlroos blev omgående en av dess huvudpersoner. Under de följande åren fanns han med på ett hörn i den ena storaffären efter den andra. Medierna upptäckte honom på allvar, och det unga finanslejonet gjordes – välförtjänt eller ej – snabbt till en av kasinoekonomins främsta symboler.

I början av 1990-talet kom hela Finlands banksektor på obestånd. Parallellt pågick en maktkamp i toppen på Föreningsbanken. Wahlroos stod på tur att ta över som chef, men de starka männen valde i stället den äldre vd:n för skogsbolaget Kymmene, Vesa Vainio. Björn Wahlroos valde att gå ut genom dörren. Med sig fick han bankens avdelning för företagsrådgivning, som blev den lilla investmentbanken Mandatum.

Striden var Wahlroos första stora nederlag, men den blev en välsignelse. Kort därpå kraschade Föreningsbanken och tvingades till den, för det finlandssvenska kapitalet, ultimata förnedringen: ett samgående med den ännu mer kraschade KOP-banken. Den nya koncernen fick namnet Merita, den bank som i mitten av 1990-talet gick ihop med svenska Nordbanken – och i dag är Nordea. Alltså samma företag som Björn Wahlroos får den absoluta makten över i nästa vecka.

Stiftelserna

Den 5 februari i fjol strömmade ordensbeklädda frackar och frasiga långklänningar in i Nokias gamla kabelfabrik i Helsingfors. Orsaken? Att fira de 125 år som har förlöpt sedan Svenska litteratursällskapet i Finland grundades.
Ett efter ett ställde sig högdjuren upp för att skåla. Trots att de flesta närvarande var förmodat pratsamma finlandssvenskar, var skåltalen finskt fåordiga.

– Johan Ludvig Runeberg. Skål!

– Edith Södergran. Skål!

Självklar gäst vid långborden var Björn Wahlroos med fru Saara. Nu är visserligen Nalle en, med rikssvenska mått mätt, ovanligt kulturintresserad finansman (åtminstone när det gäller historieorienterad kultur). Häromåret var han till exempel »domare« i Finlandiaprisets jury för faktaböcker. Men detta är inte Wahlroos viktigaste länk till Litteratursällskapet.

Vid sidan av de finlandssvenska finansklanerna kring Föreningsbanken finns nämligen en annan svenskspråkig maktgruppering i landets näringsliv. Under 1900-talet donerade åtskilliga barnlösa finlandssvenska släkter sina pengar till olika stiftelser, fonder och föreningar – till stöd för svenskheten i Finland (inte sällan av ren rädsla för att de »röda« annars skulle ta dem).

Under åren har kapitalet i de olika stiftelsepåsarna vuxit till en ansenlig förmögenhetsmassa. Svenska litteratursällskapet i Finland var tills för något år sedan största enskilda ägare i Nokia. Stiftelsehydran kontrollerar i dag en pengapåse på tiotals miljarder kronor och sitter på stora aktieposter i, förutom Nokia, också verkstadsbolaget Fiskars, varuhuskoncernen Stockmann och it-konsulten Tieto. Lägg därtill alla finlandssvenska dagstidningar och större bokförlag.

Hydrans högsta hövding har det senaste decenniet varit Christoffer Taxell, »Toffe« kallad. Ska man berätta om Wahlroos succé så kommer man inte runt Toffe – mannen som i Hufvudstadsbladet för några år sedan kallades för Svenskfinlands »capo di tutti capi«.

I dag är Toffes främsta formella titlar ordförande i stiftelsestyrelsen för Åbo Akademi, ordförande för föreningen Konstsamfundet och medlem av Litteratursällskapets finansråd. På 1980-talet var den trinde Taxell partiledare för Svenska Folkpartiet och under åtta år justitieminister. År 1991 gjorde han som bara finlandssvenska hövdingar kan; han lämnade en värld och gick in i en helt annan, där han aldrig förut presterat. Han blev chef för det börsnoterade industriföretaget Partek, då kontrollerat av stiftelserna.

Partek hade fått problem i början av 1990-talet, och Toffes uppdrag var att omstrukturera koncernen. Bolag såldes och köptes på löpande band. Rådgivare i alla affärer var den nyblivne egenföretagaren Björn Wahlroos – som Toffe kände väl då hans far var god vän med Bunta Wahlroos (så fungerar det i näringslivets Mumindal).

Som en gammal Partekchef formulerade det häromåret i en vänbok till Toffe:

– Det var en lycklig slump att samtidigt som Partek råkade i kris blev Nalle företagare.

Denna finlandssvenska samarbetskultur har ett namn – »talko«. Från början var det en metod för bönder att resa lador med gemensamma krafter. I samtiden har den lett till den generösa open source-kulturen i bolag som Linux och Mysql, båda med finlandssvenskar som grundare.

I fallet Wahlroos bidrog kompisuppdragen från Toffe att Mandatum fick en flygande start. Under 1990-talet fortsatte Wahlroos att vara rådgivare i var och varannan affär som gjordes i det finska näringslivet. Samtidigt fusionerade han sin egen verksamhet med andra firmor, och bolaget växte. Det stora steget togs år 2001 då det mindre Mandatum lät sig köpas upp av det statligt dominerade bank- och försäkringsbolaget Sampo. Ambitionen från de dominerande aktieägarna i Sampo var inte minst att få den där stjärnan Wahlroos som chef för hela klabbet.

I styrelsen för Sampo satt vid den tiden, ja just det – Toffe Taxell. Han finns där än i dag, liksom vapendragaren från kommunisttiden, Tom Berglund. Nalle glömmer inte sina vänner (och sannolikt inte sina fiender heller).

Mindre än ett decennium efter att han gick ut ur dörren som tjänsteman från Föreningsbanken – i princip utan förmögenhet – stod Björn Wahlroos som vd för en stor finanskoncern. Och dessutom med en aktiepost i det nybildade Sampo värd 1 miljard kronor. Inget dåligt resultat av ett talko.

Sverige

»Vissa upplevde nog att klassamhället denna augustikväll hade gjort en comeback.«

Orden kommer från en artikel i tidningen Helsingin Sanomat i augusti 2007.

Kvällen i fråga var den 17:e i samma månad och händelsen som åsyftades var den numera famösa fest som Björn Wahlroos höll på sin herrgård.

Bland besökarna fanns Nokiaordföranden Jorma Ollila, svenska industrigiganten Fredrik Lundberg, Nordeas dåvarande ordförande Hans Dalborg, Sveriges utrikesminister Carl Bildt liksom både stats- och finansminister från republiken Finland. Men det som fick tidningen att använda ordet klassamhälle var nog faktumet att bland makthavarna som skred uppför den krattade grusgången till den rosa huvudbyggnaden fanns kung Carl Gustaf och drottning Silvia.

Kungens närvaro var inte konstig. Nalle och Carl Gustaf känner varandra privat, de jagar ihop och den finske bankmannen är en av få utländska medlemmar i HM Konungens Jaktklubb. En grupp som, vid sidan av Nalle, består av prinsen av Danmark och någon till.

Förutom en uppvisning av makt och nätverk var festen på herrgården en symbol för en central egenskap hos Björn Wahlroos: fixeringen vid Sverige. Intresset för vårt kungarike går igen genom åren i hans umgänge, kultur och affärer.

Herrgården han köpte för 100 miljoner kronor år 2002 och har renoverat för kanske lika mycket till är nämligen inte vilket gammalt malätet furstenäste som helst. Åminne, som det heter, var för 200 år sedan hem för Gustaf Mauritz Armfelt, i slutet av 1700-talet Gustav III:s närmaste rådgivare. Efter kungens död hamnade den finlandsfödde Armfelt i onåd hos svenskarna och tog sold hos den ryska tsar som nyss norpat hans hemland från Sverige. Som makthavare i det nybildade ryska furstendömet var Armfelt avgörande för att Finland fick behålla lagen från 1734, svenskan som ämbetsmannaspråk och en hel del andra viktiga faktorer som bidrog till oberoendet. Att Wahlroos två sekel senare köper just denna herrgård är allt annat än en slump.

I januari 2003 var det dags för en Sverigeinvasion på allvar. Då köpte Wahlroos Sampo 5 procent i den då skandaldrabbade försäkringsjätten Skandia. Målet var att få till en fusion mellan de båda bolagen, bland annat fick Christoffer Taxell sätta sig i Skandias styrelse. Men efter omfattande förhandlingar under året drog sig Sampo ur.

Vad som vid första anblicken framstod som ett misslyckande var i realiteten en succé. Till att börja med gav inhoppet en reavinst på runt 1 miljard kronor. Sampo fick dessutom köpa loss hela sakförsärkingskoncernen If, där Skandia var delägare, en affär som har betalat igen sig många gånger sedan dess.

Efter Skandiaturen dröjde det till våren 2007 och de första köpta aktierna i Nordea. Totalt har Sampo spenderat flera tiotals miljarder kronor på sina 21 procent, som i dag är värda 60 miljarder kronor. Pengarna från köpet kommer främst från försäljningen av Sampos bankverskamhet som såldes till Danske Bank för 50 miljarder kronor i en formidabel affär 2007.

Det geniala i Nordeaköpet var Wahlroos förståelse för den svenska borgerliga regeringens ideologiskt präglade utfästelse att sälja sina 20 procent av banken. Därmed visste han ett säkert. Oavsett om staten sålde eller inte, blev den som bara köpte 1 aktie mer än svenska staten ohotad huvudägare i Nordea. Och som huvud­ägare blir ens aktiepost då genast värd 10-15 procent mer på marknaden, i ett slags maktpremie. Wahlroos kunde också vara säker på att statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen inte skulle köpa mer aktier och utmana honom i ett race om huvudägarskapet. Det fanns ju ett riksdagsbeslut som förbjöd en ökning.

I praktiken har alltså svenska regeringen, genom sitt agerande, donerat miljardbelopp till Björn Wahlroos och de andra aktieägarna i Sampo.

En annan statlig knorr på historien om Nordea är att finska staten fortfarande är den dominerande ägaren i Sampo med 14 procent av aktierna. Och till skillnad från Sverige har den finska regeringen en uttalad ambition att vara aktiv ägare i sina bolag (såsom Nalles pappa en gång var på 1970-talet). Finska staten har hela tiden backat upp Wahlroos i Sampos aktieköp i Nordea. Man kan alltså säga att banken gått från att kontrolleras av en stat till en annan. I Finland har det setts som att man förlorade Nordea med svensk dominans i styrelsen och huvudkontor i Stockholm, ett maktöverläge som finländarna nu med stor tillfredsställelse ser flyta tillbaka över Östersjön.

Trots det enorma intresset för Sverige har Nalle missat få tillfällen att ironisera över Sverige och progressivt svensk folkhemstänkande (i och för sig en nationalsport i Finland). Jämställdhetspolitik, systemet med valberedningar i bolag och motviljan mot höga direktörslöner är alla områden där han har spytt sin galla.

Men kungavännen och godsägaren Wahlroos drar sig inte för att anmärka på den svenska samhällsstrukturen, att det finns »många Sverige«.

– Ett Sverige är det näst klaraste klassamhället i Europa med en aristokrati som liknar den brittiska. I det sammanhanget är Finland, trots landets historia, ett mycket mer jämlikt och platt samhälle, sa han till exempel för några år sedan, återgivet av DI.

– På vissa håll i Sverige råder det en missuppfattning att företagen hänger ihop med det offentliga, med staten, på något sätt. Jag kan berätta att det inte alls är så. Företagen är inte till för samhället utan för ägarna.

Det är långtifrån enda gången som Wahlroos har attackerat statlig inblandning utifrån en extremliberal åsiktsgrund. Sommaren 2010 intervjuades han av Financial Times om skuldkrisen i Europa och kom in på skatter och socialförsäkringssystem.

– Vi måste tänka över vår samhällsmodell, sa Wahlroos till den rosa tidningen.

– Vi kan inte fortsätta att beskatta folk som vi gör och vi kan inte fortsätta att subventionera fattigdom och splittrade familjer.

Hans kritiker hävdar att hans invändningar mot staten har en doft av skenhelighet. Vid sidan av statens uppbackning av Sampo är hans gård också en stor mottagare av EU:s (statliga) jordbruksstöd. Matti Tuomala, professor i nationalekonomi vid Tammerfors universitet, sparade inte på kritiken när han i veckotidningen Uusi Suomi kommenterade Wahlroos uttalande.

– Det är staten och skattebetalarna som här gjort också Wahlroos rik. Men han är av den otacksamma sorten som inte förstår detta.

Spegelbilden

En kommunist som har blivit närmast libertarian. En förespråkare av ren och ohejdad marknadsekonomi som har byggt sin karriär på att klättra i feodala strukturer. En kritiker av statlig inblandning som i sitt bolagsbygge har staten i ryggen. En förespråkare av machoideal som stilmässigt är den mest feminina uppenbarelse som någonsin tagit plats på den nordiska näringslivsscenen.

Det är ingen okomplicerad figur som nu tar makten i Nordens största bank.

Påståenden om halhet och dubbelspel går som en röd linje genom Wahlroos karriär.

– Han är den klassiska investment bankern, som alltid ser till att ha alla dörrar öppna när han uttalar sig, även om det ser ut som att han är definitiv i sina uttalanden, säger en svensk bankanalytiker som har följt honom sedan början av 1990-talet.

I både Skandia och Nordea har Wahlroos flera gånger upprepat att investeringen är »finansiell« och alltså inte skulle innebära starten på något mer långtgående samarbete. Samtidigt är det uppenbart att han hela tiden funderar på och, som är bekräftat i fallet Skandia, förhandlar om möjliga fusioner och andra strukturlösningar.

Nyligen sa han till exempel till nyhetsbyrån Reuters att han gett upp hoppet om en större förändring av den nordiska bankmarknaden. För ögonblicket.

– Vi har de senaste 18 månaderna sagt att vi anser att i stort sett alla möjligheter att skapa mer ekonomiskt uthålliga och starkare banker genom konsolidering i princip försvann i och med finanskrisen och av statliga garantiprogram.

»I stort sett«. »I princip.« Så fungerar Nalle. Att det om några år kommer en fusion mellan Nordea och någon europeisk bankjätte borde snarast vara huvudscenariot med Björn Wahlroos vid rodret.

Trots att journalisternas oförmåga att avkräva Wahlroos på hårda svar faktiskt hjälper honom, kritiserar han ändå samma yrkeskår. Som i Hufvudstadsbladet för ett par år sedan.

– Ni låter folk komma undan. Ni accepterar floskler och älskar halvsvar med vilka man smiter undan frågan.

Samtidigt har han sett till att hålla de lokala ekonomijournalisterna på gott humör. När Wahlroos fyllde 50 för några år sedan inrättade han en stiftelse, som bland annat har gett stipendier till finska reportrar för praktik på Financial Times (ett stipendium som inte ges längre, eftersom det lär saknas nya bra namn att ge pengar till).

Även politiskt spelar han på flera planer samtidigt. Häromåret avslöjades det att Wahlroos ingick i en hemlig grupp direktörer som samlade in pengar till Svenska folkpartiet – via den mystiska »Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland«. Wahlroos har efter det fått en mer formaliserad roll i partiet, och kan numera titulera sig ordförande i SFP:s »näringslivsråd«. Samtidigt har det avslöjats att Wahlroos har låtit Sampo stödja Finlands motsvarighet till moderaterna, Samlingspartiet, med 75 000 euro.

Trots att han ständigt exponeras i medierna med olika uttalanden, finns något av ett underskott på information om hans verkliga värderingar och egenskaper bakom den fönade fasaden. Själv har jag gjort två intervjuer med honom, om finlandssvenskar år 2004 och om kreditkrisen år 2008. Båda på villkor att de inte handlade om hans affärer eller privatliv. Hans flotta hörnkontor på andra våningen vid Esplanaden i centrala Helsingfors röjde heller inte några djupare personliga detaljer. En gustaviansk möbelgrupp mot ena långväggen, en tv-skärm med finanskanalen Bloombergs sändningar på den andra.

För Björn Wahlroos väntar, i och med beträdandet av Nordeatronen, ett genombrott hos en bredare svensk allmänhet. Kanske får vi till och med se honom, med blommor i håret, bland radions sommarpratare. Möjligen får vi då reda på lite mer om hans drivkrafter, bortom eventuellt pengabegär och ren revanschism.

Till dess får vi, när det gäller personlig innerlighet, läsa mellan hans egna rader i nekrologen över fadern – en figur som går som en skugga genom Björn Wahlroos karriär:

»Bunta var inte rädd för konflikter, tidvis verkade han nästan attraheras av dem. För honom fanns det i allmänhet bara en rätt och riktig lösning, och där fick man inte ge efter, även om det innebar motgångar i politik och medier. Minsta motståndets lag var för honom helt främmande.

Men naturligtvis lyckades han också såra och uppröra människor han kom i kontakt med. Artificiell intelligens intresserade honom inte, påstod han, men däremot hade han hela tiden problem med ­naturlig dumhet. Men under den barska och dominerande ytan stod ändå en mycket mjukare och med stigande ålder alltmer familjeorienterad person att hitta.«