Paradoxalt Lugn

Med anledning av Kristina Lugns bortgång återpublicerar Fokus det här porträttet från 2011.

I veckan skulle Kristina Lugns och Staffan Westerbergs nyskrivna pjäs »Gud hjälp mig« haft urpremiär på Teater Brunnsgatan Fyra, som i år firar 25-års­jubileum, men den blev inställd. Tydligen är pjäsen inte färdigskriven. Westerberg har gjort sin del, Lugn har fallerat. Hon hann inte. Trogna fans kan bara spekulera om varför.

Kanske har hon som kvinnan i en av sina dikter följt med en äldre bildad herre till ett folktomt vindskontor och »galopp, galopp«. Eller så har hon precis som karaktären Lillemor Ål i pjäsen »Idlaflickorna«, som just nu går för fulla hus på Dramaten i Stockholm, tagit en rohypnol och inte gått och lagt sig, utan druckit några flaskor rödvin i stället. Och då blivit jätteglad. Och därefter Lugn. För om Lars Norén är den ende nu levande författare som gett namn åt en speciell sorts familjesammankomst (Norénkväll), så är Kristina Lugn den enda som genom sin lyrik skapat ett varumärke av ett själsligt tillstånd (Lugn bara Lugn).

Det tillståndet är förstås själva motsatsen till lugn, snarare ett obalanserat svårmod som riktar sig utåt och som ganska snabbt kan förbytas i raseri och ge klösmärken.

Jag går och ser »Idlaflickorna« på Dramaten. Det är en underbar föreställning. Systrarna Stina och Ylva Ekblad som gestaltar två ålderstigna flickor på semester vid Gardasjön visar verkligen vad det kan innebära att gå i barndom. Lugns ibland både autistiska och otympliga repliker får vingar och ny skönhet. Runt omkring mig lutar sig kvinnor mot varandra och ler – i samförstånd. Det råder en närmast ömsint stämning i salongen, alla verkar kunna pjäsen utantill, vilket är förbryllande med tanke på att texten är svår.

Ja, det är en märkvärdig bedrift. I ett land där normalitet och en viss återhållsamhet när det gäller uppträdande och klädedräkt föredras, har Kristina Lugn med sitt vresiga temperament lyckats bli folkkär. Medelålders kulturkonsumenter får något simmigt i blicken när de tänker på henne. Men vad är det i den speciella blandningen av självironi, offentligt dryftat utanförskap, avancerad lyrik och traditionell folkbildning som lockar en publik som normalt föredrar Melodifestivalen och frågesportsprogram i tv?

I en intervju med Cecilia Hagen (Expressen 23/1) ger Kristina Lugn ofrivilligt en sorts nyckel till sin popularitet. »Jag är enormt intresserad av mina barnbarn, men jag måste sluta prata om dem hela tiden. I övrigt är jag raka motsatsen till Amelia Adamo. Allt det hon tycker, tycker inte jag.«

På något vis förstår man precis vad hon menar. Nämligen att Kristina Lugn befinner sig i konstant uppror mot tidsandan. Jag förmodar att det är därför så många tycker så mycket om henne. Alla hårt tuktade och disciplinerade kvinnor där ute i landet får genom henne en chans att sätta ord på förtrycket: Kristina Lugn är själva antitesen till den duktiga flickan. Hon är ingen snäll bullmamma. Hon är inte heller någon kompetent livspartner, ingen symbol, som idéprofessorn Karin Johannisson skriver i programmet till »Idlaflickorna«, för den perfekta och lätt avundsvärda kvinnan, hon för vilken kvinnoidentiteten inte är problematisk och i vars mun ingen dålig självkänsla växer som en jättetugga.

Allt som Amelia Adamo eller rättare sagt journalistiken i hennes tidningar försöker förtränga, plastikoperera eller retuschera bort, är sådant som Lugn ägnat en litterär karriär åt att lyfta fram, osnygga vardagsproblem som maskformade åderbråck på smalbenen, slarviga måltider på nudlar, förlupna äkta män och skåpsupande om förmiddagarna.

Det betyder inte att inte samma personer läser så väl Tara som Kristina Lugn. Båda sorterna ryms numera inom det folkhemska. Lugn har folkets öra, som Gustaf Fröding eller Nils Ferlin på sin tid, och många människor kan citera henne även om de aldrig öppnat en diktsamling. Hon känns på många sätt oumbärlig som Ica-Kuriren.

När poesisamlingen »Bekantskap önskas med äldre bildad herre« kom ut 1983 blev Kristina Lugn berömd över en natt. Innan dess hade hon skrivit en rad kritikerhyllade verk som lästs i mindre kretsar. Under 1980-talet finslipades varumärket, en period som hon själv refererat till som »När hela mitt liv förstördes på 80-talet«.

Det stora folkliga genombrottet kom som programledare i SVT:s talkshow »Oförutsett« 1987, där en panel bestående av Lugn, Jörn Donner och den vid den här tiden relativt oprövade Bert Karlsson tog sig an en gäst som de sedan utsatte för en korseld av frågor. Tittarstormen lät inte vänta på sig. Mest rasande var man över att Jörn Donner kedjerökte och att Lugn talade med släpig röst.

Efteråt har Lugn flera gånger nämnt att hon ångrar sin medverkan – trots att den på sätt och vis bidrog till att ge henne en alldeles speciell plats i svenskarnas hjärtan. Hon anser att hon förvandlades till en metafigur, en Kurt Olsson som tillfrågades om allt från att kommentera fotboll till att läsa dikter i direktsändning. Nu förstår hon inte heller hur hon själv kunde medverka till att sprida en bild av sig själv som pillerknaprande, sexgalen och djupt olycklig – vilket slutade med att folk kastade sten.

Ett decennium senare hade allt plötsligt förändrats. Lugn hade definitivt tagit steget in i värmen och adopterades av en intill tårar rörd borgerlighet. Som omslagsflicka stajlades hon till drottninglik elegans och fotograferades av Denise Grünstein i Bonniers flaggskepp Månadsjournalen. Min teori om varför det hände är att tiden helt enkelt blev mogen för författarskapet. Den tredje vågens feminism gjorde att obekväma damer som Lugn och Gudrun Schyman kunde segla upp och bli frontfigurer, och de har lyckats behålla den ställning i offentligheten som de skapade på 1990-talet.

En strid ström av teaterstycken såg dagens ljus efter debuten med »När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna« från 1986. I sin dramatik vidareutvecklar Lugn teman från dikterna – hon skriver om könsroller och samhällsnormer på ett ännu mer renodlat absurdistiskt vis än i lyriken. Många av pjäserna har spelats på Teater Brunnsgatan Fyra där Lugn och Allan Edwall så småningom blev trogna partners och där chefskapet nyligen förpassades vidare till Lugns dotter, dramatikern Martina Montelius.

Lugn var och är en återkommande gäst i programmet »Sommar«. Radioformatet verkar som klippt och skuret för henne. »Jag är. Som jag kanske nämnt förut. Psykolog«, säger Barbro i »Idlaflickorna« trots att hon visar en förbluffande brist på empati, men Kristina Lugn har faktiskt terapeutisk inlevelse och skulle säkert kunna fungera som psykolog.

Talangen briserade i radioprogrammet »Allvarligt talat med Kristina Lugn« från 2008, där lyssnare fick mejla eller telefonera in sina existentiella frågor, små som stora, och Lugn sen besvarade dem – på sitt oförglömliga vis. Till en som undrar varför det är så synd om alla ensamstående, invände hon till exempel att det är synd om alla som är ensamma, även dem som lever med andra: »Över ensamma och älskade råder samma lag/vi måste skiljas från oss själva någon vanlig vacker dag.«

År 2006 var det dags för Kristina Lugn att ta plats bland De Aderton. Hon efterträdde författaren och professorn Lars Gyllensten på stol nummer 14 och höll ett inträdestal som på ett diskret sätt balanserar mellan hyllning och hån. Bara om man heter Kristina Lugn kan man komma undan med något sådant. Numera finns det även en färsk doktorsavhandling om hennes författarskap, »Jag är baserad på verkliga personer«. Längre kan man inte komma i kulturkarriären, åtminstone inte i Sverige. »Hon har absolut poetiskt gehör«, sammanfattar kulturjournalisten Ulrika Knutson det hela i ABF:s tidning Fönstret.

Helt och hållet har dock Kristina Lugn inte kunnat avhålla sig från att medverka i medierna. Då och då händer det fortfarande att hon tar bladet från munnen och säger något som får håret att resa sig på huvudet. När författaren Björn Ranelid kritiserade Peter Englund för att vara en snobb, ilade hon till akademiledamotens sida. Ranelid är fixerad vid Svenska Akademien, meddelade hon i Svenska Dagbladet (10/1). I samma artikel tyckte hon att Englund hade fel när han uppmanade Ranelid att hålla sig borta från skrivandet, »han är säkert från början en bra författare«. Hon medgav också att hon retade sig på resonemanget att det är modigt att vara med i dokusåpor, och fegt att tacka nej. Hon påstod själv att hon avböjt medverkan i flera program till följd av tidsbrist.

»Så fort man är med i Svenska Akademien eller inte intresserad av fotboll och liknande anses man som en jävla översittare. Samtidigt tycker jag synd om Björn Ranelid, man förstår ju att det han vill är att vara med i Akademien.«

Men det går förstås inte. Ty många äro kallade men få utvalda. Och där hittar man också förklaringen till att Kristina Lugn har kunnat bli folkkär fast hon är så kontroversiell. Hon – och inte poeten Stig Larsson – förkroppsligar vår föreställning om Geniet, som i dagens Sverige mycket väl kan vara en rödhårig bibliotekarie från Tierp som vägrar att vara trevlig.