Sökarna

Allting måste dö. Och aldrig är döden så närvarande som under långfredagen då han som kallades Guds son hängdes upp på ett kors. Han gjorde inget motstånd, han visste att han skulle dö.

Det sägs att det är omodernt att tala om döden. Att döden skuffas undan till rum där vi slipper möta den. En sådan plats är det som av Svenska kyrkans folk kallas »Strukturutredningen«, kyrkans eget försök att utreda framtiden.

För elva år sedan var döden framme och tog mått på folkkyrkan. Stat och kyrka skildes åt. Kyrkan behöll de gamla strukturerna, ingen splittring skedde och under några år stärktes till och med ekonomin. Men kostymen syddes i det tysta.

I veckan kom ett första betänkande från »Strukturutredningen«. Allra tydligast syns döden i underlaget till betänkandet. I pappersbunten med det inte särskilt uppseendeväckande namnet »Strukturer för framtidens församling« beskriver man utvecklingen:

Medlemmarna försvinner. Om tio år är vi nästan en miljon färre. Vi ser slutet för den stora organisation vars förgreningar sträcker sig in i varenda by från norr till söder. Framtiden heter låsta portar, färre präster, till och med rivna kyrkor.

Svenska kyrkan som vi känner den kommer att dö.

Den kristna tron handlar om att det i döden föds liv. Påsken är berättelsen om livet som spirar efter den långa natten. Han som dog på korset kallade det för »vetekornets lag«. Det ensamma kornet måste dö i jordens mylla för att kunna bära ny frukt.

Döden är början på det nya. Men vad?

Av Svenska kyrkans runt tretusenfyrahundra kyrkobyggnader finns det en som ligger i Ore församling norr om Rättvik. En försommardag för något år sedan stod kyrkoherde Jan Marbenius i solskenet på gräsmattan utanför prästgården strax söder om kyrkan. Många gånger hade han predikat inför en blygsam skara inne i den vita byggnaden från år 1874. Den här dagen var allt annorlunda.

Scenen hade något bibliskt över sig, snart kom församlingsmedlemmarna vandrande, och de kom inte ensamma. En hade med sig en fjällko, en familj kom med alla sina kaniner. Någon hade rest ända från Hälsingland, kanske var det han som tog med sig renen.

Gräsmattan fylldes av människor och djur. Många katter och hundar förstås, men också en orm i sitt terrarium, några hästar och så till sist en liten kille som tagit med sig ett par maskar i en burk.

Hundrafemtio personer samlade till gudstjänst ute i det gröna. Så många hade inte kommit till Ore kyrka på många långa år.

Han minns inte riktigt hur han fick idén, kanske var det för att han själv har hundar, men det som kom att kallas »husdjursmässan« blev en stor framgång för Jan Marbenius. Radio och tidningar rapporterade om prästen som bjöd in församlingen med tillägget »husdjur är också välkomna«. Den dagen levde verkligen församlingen.

– Men det var lite once in i lifetime. Jag försökte återuppta husdjursgudstjänsten ett år senare men då hade intresset klingat av, berättar Jan Marbenius.

Några år senare ville han komma bort från livet som ensampräst i lilla Ore och sökte sig till Söderbärke, en större församling i södra Dalarna där han nu är kyrkoherde. Skillnaden har dock visat sig vara liten.

Han sitter i församlingshemmet och förklarar läget. Två kyrkor, en mindre, en större, drygt två tusen medlemmar, runt tio anställda, två präster, en diakon, en husmor och så några till. Söderbärke är en helt vanlig församling ute på den svenska landsbygden. Och Jan Marbenius är en ganska så vanlig präst med rätt så vanliga svårigheter.

Få lyssnar på honom om söndagarna.

– Gudstjänstbesökarna går absolut att räkna på handens fingrar. Ibland till och med på endast ena handens fingrar. Så är det i Söderbärke och så var det även i Ore.

Med sina nästan sju miljoner medlemmar är kyrkan landets största organisation. En verksamhet som är spridd över hela landet, där långt över tusen församlingar utgör den minsta enheten. De problem som finns i Söderbärke finns nästan överallt.

Jan Marbenius, som prästvigdes relativt sent efter en karriär som ekonom, vet vad som gäller. Den ekonomiska verkligheten heter färre medlemmar och krympande intäkter.

Så vad ska kyrkan göra i framtiden? Vilket liv kan uppstå när den gamla kyrkan inte längre finns kvar? En väg är den som Jan Marbenius redan har prövat på. Inte bara han förresten.

I Kristine kyrka i Jönköping arrangerades i början av april »In the Namn of Love« – en mässa med text och musik utifrån rockbandet U2:s låtar. Det finns präster som uppfyller bröllopsparens önskningar om att prata mindre om Jesus och Gud. I stället kanske de lägger in lite extra körmusik, det tycker ju alla om.

Vi kan kalla det den folkliga framtidsvägen. En kyrka som skickligt läser av samtidens yttringar och genom att följa dem kan locka en stor grupp svenskar till sin verksamhet.

Men kan en sådan kyrka verkligen leva? I underlaget till »Strukturutredningen«, som arbetat sedan 2008, pekar man på ett problem som uttrycks genom en berättelse om en begravning där de anhöriga ville att en motorcykel skulle ställas bredvid kistan.

»I dag fylls våra riter av de personer som de handlar om. Tidigare bar riten individen«, skriver utredarna.

Om man hårdrar det kan man säga att det förr fanns en vördnad kopplad till tron, en bugning inför det som upplevdes som större än den enskilda människan. I dag har medborgaren förvandlats till en kund som kyrkan försöker tillfredsställa.

– Jag hade min första mc-gudstjänst i augusti. Malingsbo, vår andra kyrka i församlingen, ligger bra till för en sådan utflykt där den ligger mitt ute i skogen, berättar Jan Marbenius.

På slingriga vägar hade de alla tagit sig fram till kapellet den söndagen. Och utanför träbyggnaden stod runt fyrtio motorcyklar uppradade. Det var egentligen en vanlig söndagsgudstjänst men kyrkoherden passade på att be en förbön för alla motorcyklister: »Vi ber att du Du skyddar och bevarar oss alla när vi är ute på vägarna.« Även den här mässan blev en succé. Sällan har kyrkan varit lika full.

Jan Marbenius är en from man. Han är långt ifrån schablonbilden av en populist. Det var allvaret som drog honom till prästyrket. I dag ser han en smula uppgiven ut. Han säger att han i alla fall någon gång skulle vilja känna att han påverkade människor på djupet.

För det är ju det allt handlar om, liv och död.

Jesus budskap är radikalt. Det blir ofta lite snällt. Människor kommer till kyrkan för att det ska vara trevligt. Är det inte det så får det vara. Nattvarden är det få som tar, bjuds det på fika kommer fler. Söderbärkes kyrkoherde har inget emot att dricka kaffe men han längtar efter att någon gång få tala om trons djupare dimensioner. Det händer nästan aldrig.

I slutet av förra året blev den dåvarande biskopen i Visby stift arg. Det var strax före jul, när kyrkorna är välbesökta och körsången stiger under höga valv.Ändå satte sig Lennart Koskinen, som snart skulle gå i pension, ner för att försöka formulera ilskan han inte lyckats stilla, hur föjdefull tid det än var.

Han var arg på ärkebiskopen.

På Kyrkans Tidnings framsida hade Anders Wejryd i en annons proklamerat »Jag tror.«

Så långt allt gott. Tills Koskinen insett vad detta ärkebiskopens credo handlade om.

»Jag tror«, sa Wejryd. »Jag tror på ett gemensamt intranät!«

Det var den tydligaste bilden av krisen som Koskinen kunde tänka sig.

»Vad det handlar om är inget mindre än vår identitet som kyrka«, röt han i sitt svar och pekade på Röda Korset och socialdemokratiska partiet. Den ena organisationen hade på kort tid tappat trettio tusen medlemmar, den andra hade gjort två katastrofval. Båda hade tvingats till djup självrannsakan. Svenska kyrkan befinner sig i samma läge.

En möjlig lösning är det vi kan kalla den inre vägen. Det handlar om ett personligt sökande i de mindre sammanhangen. I kontrast till stora mässor där framgång mäts i besöksstatistiken. Den här vägen stöddes av förra ärkebiskopen KG Hammar – pilgrimsvandraren som pratade om stilla reflektion, meditation och mystik.

Varannan torsdag bjuder Gunnar Lind, komminister i Högalids församling på Södermalm i Stockholm, in till ökenmässa i Sankt Ansgarskapellet. Under nittiotalet levde och arbetade han några år i Kairo och kom i kontakt med de egyptiska kopterna. Hemma i Sverige mejslade han fram det som nu kallas ökenmässan.

Klockan är bara halv sex på kvällen men redan har den inrökningsgudstjänst som förebådar ökenmässan inletts. Rökelse sprids i rummet, en ovan doft i de lutherska kyrkorna. Skenet från stearinljus glimmar i ikonerna som står framställda snett bakom altaret, även det en ovanlig syn.

Mitt framför altaret står Gunnar Lind. I början av gudstjänsten är hans klädsel svart, snart skall den bytas ut mot en vit. Han kommer att gå ned på knä, lägga pannan mot marken och be. Runt omkring sig ska han ha dem som kallas leviter, medhjälparna som bistår med sång och textläsning. Han ska låta vatten rinna genom sina fingrar och förkunna syndernas förlåtelse och församlingen ska stå i en cirkel runt altaret med var sitt ljus i handen, förenade i tystnaden.

Så möter de Gud en vanlig torsdag.

– Det var delaktigheten som slog mig, det kroppsliga, det sensuella, att man vidrör varandra under gudstjänsten, förklarar Gunnar Lind när den två och en halv timmar långa mässan är slut.

Bredvid honom sitter Tor Carlid. Han var journalist tills han fick en stroke för något år sedan. Tidigare var hans liv lika med stressen vid nyhetsdesken, i dag kallar han sig pilgrim.

– Det har kostat något att vara kristen i Egypten. Och då utkristalliseras en tro som bär. Jag har en bakgrund som pingstvän. Men det här går in i hjärtat på mig. Det är ord som putsats och filats på i tusentals år. Det är oerhört starkt.

Det är ett slags sökande efter det genuina, urkyrkan som fanns redan före den romersk-katolska.

Nattvardsvinet tas i en liten silversked, det är samma typ av sked som sedan har utvecklats till dopskeden som i dag ofta ges som gåva till den nyfödda. Samma länk tillbaka i brödet. Det bröd som bryts är ingen tunn oblat utan färskt mjukt bröd som bakats samma torsdag som det skall delas ut.

Det är ett sökande efter ursprung som inte skiljer sig så mycket från den rörelse som vill vända dagens storskaliga livsmedelsindustri ryggen och satsa på egenodlade grönsaker och närslaktat kött.

Men det är en typ av livsföring som kräver stort intresse och mycket tid. Ett slags indiekultur inom Svenska kyrkan. Och likt alla grupper som strävar efter något utanför mittfåran så finns det samtidigt en kritik som säger att det smala är något exkluderande. Svenska kyrkans hållning är historisk sett den helt motsatta: Alla ska med!

Svenska kyrkan äger mycket skog och aktier och tjänar bra på dem, men sitter också fast i sin egen historia. Varje by är en socken och i varje socken finns en kyrka. Som måste värmas upp och underhållas. Den här överbyggnaden försvårar förändringar. Vissa församlingar, med enbart något tusental medlemmar, kan ha uppemot tio kyrkor att sköta om, varav flera är medeltida. Organisationen är enorm och kräver helt enkelt många avgiftsbetalare. Utan en bred folkrörelse går det inte ihop.

De som kommer till ökenmässan är trogna besökare, men ganska få. Det är en gudstjänst som kräver mycket av deltagarna. På det är det svårt att bygga folkrörelse.

Någon dag ska han återvända, enligt kyrkans lära, så varför inte en fredag i april år 2011. Kanske kommer han till Stockholm och sätter sig på Saltsjöbanan ut mot Solsidan. De ståtliga villorna kommer att susa förbi honom när han skumpar fram på rälsen som familjen Wallenberg en gång bekostade. Så kommer han fram till station Fisksätra och plötsligt är bebyggelsen fullständigt förändrad. Höga hus av miljonprogramtyp reser sig som en stor klunga träd.

På få platser i Sverige är segregationen lika tydlig som längs med Saltsjöbanans sträckning. I Fisksätra lever de fattiga, de som aldrig kommit in i samhället, de som med nyspråkets ord kan beskrivas leva i ett utanförskap.

Mitt i centrum ligger Fisksätra kyrka, som är en del av Nacka församling. Sedan några år tillbaka finns i bottenvåningen ett stödcenter som går under namnet Källan. Det är ett samarbete mellan kristna och muslimska trossamfund.

– Jag tror att Jesus skulle bli glad om han kom hit. Vi gör vårt yttersta för att möta människor precis som de är. Alla är välkomna. Det här är nyckeln till integrationen i samhället, säger Pernilla Landin.

Hon är diakon och berättar om verksamheten. Det handlar om ekonomisk hjälp till dem som inte har pengar till mat, stöd till dem som har problem med myndigheter. Samtalsgrupper och matlag. Många besökare har utländsk bakgrund. Hit kommer papperslösa som inte har någonstans att vända sig, mödrar som inte har mat till sina barn.

Tolkningarna av nya testamentet och dess evangelium är många men de flesta är överens om att Jesu lära handlar om att stå på de fattigas, svagas, sjukas och utsattas sida. Kyrkan har i historien alltid bedrivit ett sådant arbete – diakoni – och även i dag är det okontroversiellt.

Men i vintras gick plötsligt diakonerna ett steg längre. Det handlade om regeringens sjukföräkringsregler, hur utförsäkrade drabbas, hur hårt de nya reglerna slog mot de allra svagaste. Det här kan inte fortsätta, sa man, där är vår plikt att protestera när människor far illa.

Och protesten fick ett namn. I dag har »Påskuppropet« spridit sig över hela landet och diakonerna har fått sällskap av präster, biskopar, kändisar, författare och läkare. Alla har de lovat att demonstrera mot sjukförsäkringssystemet när manifestationer anordnas över hela landet på annandag påsk.

För Pernilla Landin var det självklart att höja sin röst.

– När man så tydligt ser att orättvisor sker, att människor faller mellan stolarna, när man ser att barn lever i misär. Då måste vi som Svenska kyrkan agera. Vi kan ge en tallrik soppa, men vi måste visa upp hur Sverige ser ut i dag. Ett land där det finns barn vars enda måltid är den som serveras i skolan.

Vi kan kalla det här för Svenska kyrkans politiska väg. Redan Göran Persson irriterade sig under sin tid som finansminister över diakoner som protesterade mot försämringar av välfärden. Men en kyrka som är skild från staten har givetvis en större möjlighet att vara en motkraft i samhället.

Den politiska vägen har använts alltmer de senaste åren i kyrkan. Påskuppropets tillskyndare hävdar att de inte sysslar med partipolitik, men konsekvensen av deras agerande är ett ställningstagande i en av förra valets största skiljefrågor mellan blocken.

Diakoni, att kyrkan hjälper de svaga, är en sak. Påskupprop är en annan.

Eva Brunne, biskop i Stockholms stift, har kommit att personifiera den politiska vägen. För henne är det självklart att kyrkan tar ställning.

– Det är inget nytt att kyrkan har blivit politisk. Det har den alltid varit. Kyrkan kommer fortsätta att blanda sig i. Det är vad vi ska göra. Varje diakon som ringer upp socialtjänsten och vill överklaga ett beslut är ju en politisk människa.

Efter sin predikan i Storkyrkan i samband med riksdagens öppnande i höstas har Eva Brunne blivit en kyrklig kändis.

– Från min horisont var det en vanlig predikan. Det var inte planerat att jag skulle säga någonting som skulle få sverigedemokraterna att bli arga på mig. Absolut inte. Jag sa ungefär det jag säger i varje predikan.

Efteråt har hon gjort just den här typen av förtydligande. Det var Jesu ord och evangelium, inte kritik mot något enskilt parti. Men den logiska slutsatsen av hennes resonemang blir ju ändå: Jesus tycker inte om sverigedemokraternas politik.

Om Jesus verkligen skulle sätta sig på tåget ut mot Fisksätra skulle han också se den annonskampanj som funnits i bussar, tåg och tunnelbanor i hela Storstockholm under vintern. Som gått ut på att säga nej till rasism.

– Det är ett faktum att vi nu har fått in ett parti i vår riksdag som menar att vi ska göra skillnad på människor på grund av etnicitet eller härkomst. Göra skillnad på oss som alltid har bott här och på dem som kommer hit för att de måste fly väldigt farliga situationer. Oss ska det vara skillnad på och jag kan inte se det i andra termer än som rasism. Det måste man säga nej till så fort man ser det, säger Eva Brunne.

Men det finns ett grundläggande problem med den politiska vägen. Den splittrar.

– Jag tycker att den här typen av kampanjer är ett bra exempel på vad som händer när kyrkan har tappat sin affärsidé, säger Anna Sophia Bonde.

Förutom präst i Torns församling i de norra utkanterna av Lund är hon känd som debattör och krönikör, bland annat i Kvällsposten.

– Man slår in öppna dörrar, fortsätter hon. Kampanjen är mest ett sätt att ge sverigedemokraterna en känga. Och även om jag inte sympatiserar med det partiets politik så borde det väl vara bra att det finns kristna inom alla politiska partier.

Hon tycker att problemet i stället är att Svenska kyrkan har så tydliga kopplingar till socialdemokratin.

– Vi har gett mer till Caesar än vad Caesar ska ha. Och vår Caesar har varit socialdemokratin. Det finns också en tendens inom kyrkan att det är okej att vara politiskt engagerad om man är på vänsterkanten, annars helst inte.

En fredagsmorgon i mars diskuterades »Påsk­uppropet« i SVT:s morgonsoffa. Moderaten och tidigare landshövdingen Anders Björck tyckte att kyrkan skulle vara försiktig. Självklart ska diakoner höja sina röster om de ser människor som far illa men var går gränsen för ett ställningstagande? Ska kyrkan uttala sig om Nato? frågade sig Björck.

Peter Wolodarski, chef över Dagens Nyheters ledarredaktion, sa att om Svenska kyrkan nu hade ambitionen att omfatta en stor del av svenska folket så var det inte oproblematiskt att engagera sig politiskt på ett sätt som uppfattades som kritiskt mot ett av de politiska blocken.

På sätt och vis liknar den politiska vägen de tidigare frikyrkorna. Inåtblickande teologi ersätts med samhällstillvänd kamp. Församlingarna blir en motkraft mot staten och dess politik. Det kan säkert engagera stora grupper av människor, men som i all politik fragmenteras medlemsunderlaget. Alla tycker inte att den borgerliga regeringen förstör Sverige. Dessutom: Svenska kyrkan kan inte bli en politisk intresseorganisation vilken som helst. Greenpeace och Amnesty kan stå längs shoppingstråk och värva medlemmar, men det kan faktiskt inte kyrkan.

En ny medlem i församlingen måste döpas. Det är där tron – och därmed organisationen – börjar. Kyrkan, anser Anna Sophia Bonde, är tom inte så mycket på människor som på ande.

– Det blir mest tydligt vid dopen. Man vill ha en fin inramning till sitt barns födelse. Man vill ha prålet. Högtidligheten, anorna, historiens vingslag. Men ska kyrkan kunna behålla sin identitet måste man ibland våga stöta sig med sina egna medlemmar och sägar att dopet faktiskt handlar om något mer än en fin ceremoni i ett tjusigt rum. Det handlar om syndernas förlåtelse, om liv och död.

För henne är det då inte så konstigt att många människor vänder kyrkan ryggen. De kanske helt enkelt inte tror på det som Svenska kyrkan står för.

– Jag tycker det är väldigt galet att vara med i ett sammanhang som jag inte accepterar. Jag går ju inte med i ishockeyklubben för att uppmana dem att spela fotboll i stället. Där utgår man ju ifrån att man är med för att man faktiskt gillar att spela ishockey.

Det är också just i dopet som kyrkans största utmaning finns. Att gå ur kyrkan är lätt, men att komma med är faktiskt svårare. Det räcker inte att bara tycka att kyrkorummet är tjusigt, att sångerna som sjungs är vackra. Man måste tro.

Före 1996 räckte det med att ha en förälder som var medlem i Svenska kyrkan för att man skulle vara med för resten av livet. I dag måste man vara döpt.

På ansökningsblanketten för medlemskap finns en liten ruta att kryssa i. Efter rutan står det: »Jag är inte döpt och begär undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som förberedelse för dop.« Det krävs helt enkelt något mer än en signatur och ett autogironummer som när Greenpeace värvar medlemmar.

Runt 70 procent av landets befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan. Men bara omkring 55 procent av de nyfödda barnen döps. På sikt handlar detta femtonprocentiga glapp om miljontals medlemmar. Det är det som står på sidan trettioett i underlaget till »Strukturutredningen«.

»Från cirka år 2020 kommer avgiftsintäkten att påverkas av att de generationer som då kommer in i yrkesverksam, och därmed avgiftsbetalande, ålder är små. Det är följden av minskande dopfrekvens och att dopet sedan 1996 är grund för medlemskap.«

Vilken väg kyrkan än väljer att slå in på så har den ett strukturellt krav på medlemmarnas tro och dop att ta hänsyn till. Den folkliga vägen med husdjursmässor och rockgudstjänster bär på risken att tron vattnas ur. Den politiska vägen kan leda till splittring och att kyrkan gör sig till en intresseorganisation där det metafysiska förminskas. Leder någon av de vägarna verkligen fram till att fler kryssar i rutan på blanketten och döper sig? Den inre vägen har, å andra sidan, svag potential för att skapa en kyrka där folkflertalet känner sig hemma.

Framtidens kyrka är helt enkelt en betydligt mindre kyrka. Kanske kan berättelsen om Maglarps nya kyrka i Hammarlöv i södra Skåne ge en fingervisning om utvecklingen.

Församlingen har runt två tusen medlemmar, ungefär lika många som i Söderbärke. Men med åtta olika kyrkobyggnader, varav flera medeltida, gick det till slut inte längre ihop. År 2007 revs Mag­larps nya kyrka. Det var för dyrt att renovera.

Det var den första rivningen i modern tid av en större kyrka i någon av Svenska kyrkans församlingar. Antagligen var det inte den sista.

I framtiden kommer församlingar slås ihop, kyrkor kommer stängas eller rivas, prästerna kommer att vara färre. Å andra sidan kommer de som faktiskt är med i kyrkan vara engagerade på ett annat sätt. Människor som kanske verkligen tror att påskens händelser inte är en historia om död utan om liv. Att det omöjliga är möjligt. Kanske blir medlemmar aktiva på ett annat sätt, kanske bär framtiden på en lekmannakyrka – som i frikyrkorna. I vakuumet efter den förlorade folkkyrkan föds kanske en ny väckelse.

I Söderbärke kyrka är en familjegudstjänst precis över och det är dags för kaffe. Fem hundra personer får lätt plats i bänkraderna, i dag är de kanske tjugofem som har samlats här. Fast det är klart, det är trevligt att fika även om man är få.

Ibland, när det har varit riktigt tomt i kyrkobyggnaden, har Jan Marbenius tänkt den förbjudna tanken – är det värt mödan att vara präst i en tom kyrka?

Men, säger han:

– Då försöker jag påminna mig om att Jesus sa att varhelst två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er.