En fransk dubbelnatur

Två berättelser ur fransk politik, den ena tragikomisk, den andra fruktansvärd.

Det var på 1980-talet. Den kortväxte runde försvarsministern stämde träff med den kända aktrisen för att »prata politik« i en bar. Och det var exakt vad de båda gjorde i flera timmar. Ministerns problem var att han var den ende i den testosteronstinna regeringen som inte lyckats samla älskarinnor. Särskilt illa var det som chefen själv, president Mitterrand, enligt legenden lägrade en villig socialistkvinna på varje våning av partihögkvarteret efter valsegern 1981. Så, för att hålla uppe skenet, bjöd han ut ett antal, som han upplevde det, sexiga kvinnor på offentliga platser.

Det är den pikanta baksidan av fransk politik. Tvärtemot vad skuldmedvetna franska journalister nu skriver har den aldrig omgärdats av något totalt tabu. Många skandaler dokumenteras i välinformerade satirtidningen Canard Enchainé. Det är bara det att ingen bryr sig. Franska kungar har haft officiella älskarinnor sedan 1400-talet. Och på många sätt är den franska allmänhetens attityd sund. Dessutom är det så vi resonerar i Sverige. Knappt någon brydde sig om Göran Perssons äktenskap.

Så den andra historien. Tristane Banon, 22-årig journalist, ska år 2002 komma i gång i yrket med en reportagebok om politiker som erkänner sina misstag. Hon intervjuar sin kompis pappa, kända socialistledaren Dominique Strauss-Kahn. »DSK« komplettera intervjun och bjuder hem Banon. Mötet går snett direkt. DSK kan inte prata om dessa känsliga frågor om hon inte håller honom handen, en hand som glider upp för armen. Snart får hon kämpa, »inte bara med knytnävsslag« för att frigöra sig. Han lyckas »haka ur behån och dra ned blixtlåset på jeansen« innan hon kan fly.

Efterspelet blir avgörande för fransk politisk historia. Inte bara för att Banons mor Anne Mansouret, socialistisk regionalpolitiker i Normandie, till slut övertygar dottern att inte stämma DSK. Mamman pratar med DSK som säger att han »fick kortslutning«. Det märkliga är vad som sedan händer i medierna. 2007 är Banon med i ett tv-program och berättar, visserligen utan namns nämnande, om ministern som försökte våldta henne. Inget händer. Ett år senare nämner hon för en journalist att det var DSK. Inget händer då heller.

Båda berättelserna ovan finns dessutom med i en bok, »Sexus Politicus«, som efter DSK-skandalen fått global uppmärksamhet. Den var den första som skrev rakt ut om franska politikers sexliv. Christophe Deloire, Le Point-journalisten som är en av författarna, har själv sagt att han blev förvånad att ingen plockade berättelsen om DSK:s våldtäktsförsök.

Ur boken framskymtar att den franska politiska sexkulturen inte alls är så oskyldig. Dels är det många journalister som har affärer med politikerna. Den kvinnliga Figaro-reportern springer ut och in till premiärminister Chiracs privata utrymme på presidentplanet under besöket i Indien. DSK har en lång affär med tv-reportern Anne Sinclair innan de båda gifter sig.

Dels hamnar franska politiker i farliga beroendesituationer. Som förre utrikesministern Dumas som fick dyra presenter av älskarinnan, som i sin tur finansierades av Taiwan som ville köpa hangarfartyg. »Sexus Politicus« inleds med följande halsbrytande berättelse: Chirac köper ovan nämnda journalist/älskarinna sidenlakan av märket Porthaud, som han själv blivit tipsad om genom att som inrikesminister läsa hemliga avlyssningar av en skådis som är ihop med en maffiaboss, som också är ihop med president Giscard, som ger henne Porthaud-lakan.

Sist men verkligen inte minst, så gör det livet surt för det växande antalet kvinnor i fransk politik och statsapparat. Över nästan alla kvinnliga ministrar har det svävat misstankar. Landets första kvinnliga premiärminister Édith Cresson var en före detta älskarinna till Mitterrand (som långt senare fick hela den EU-kommission hon satt i på fall sedan hon anställt sin tandläkare/älskare som »aids-expert«). Det är en maktkultur där eliten talar med darr på rösten om folket, men delar ut lyxvåningar och arvoden till varandra. Där allt tycks tillåtet.

Ingen förkroppsligar den som Dominique Strauss-Kahn. Han är ekonomiprofessorn som briljerar som finansminister i socialistregeringen på 1990-talet. Men samtidigt myglaren som tvingas lämna politiken en tid sedan det framkommit att han förfalskat dokument i samband med en skandal kring studentförsäkringsbolaget MNEF på 1980-talet.

På dagen är han en måttfull intellektuell som säger sanningar om fransk ekonomi. På natten, enligt Le Nouvel Observateur som dock inte vågar nämna honom vid namn, med i sexorgier på en klubb i Paris som bevakas av polisens prostitutionsrotel. På dagen chefen som ger IMF ett mänskligt ansikte. På natten chefen som har en affär med en av IMF:s toppekonomer, en ungerska som enligt redogörelsen för IMF-styrelsen kände att hon inte visste hur hon skulle avvisa honom. På vardagar den kunniga nationalekonomen som får storfinansen, skulddrabbade regeringar och stödgivare att sitta ned tillsammans. På helgen åker han till Sofitel vid Times Square.

»Jag älskar kvinnor, än sen då?« säger han till Libération i en intervju som potentiell presidentkandidat, och filosoferar sedan om att en dag kommer säkert någon betala en kvinna en halv miljon euro för att påstå att hon blivit våldtagen av DSK.

Men det är ett misstag att tro att »plus ca change, plus c’est la même chose«. Medan Chirac, Mitterrand och Giscard levde hemliga parallella liv är Sarkozys kärlekshistorier en öppen följetong i media. Och Sarkozy omger sig med starka kvinnor, som finansminister Christine Lagarde, som kan bli ny IMF-chef. Hans kvinnliga motståndare, som Ségolène Royal och Martine Aubry, tillhör en ny generation som inte längre accepterar manschauvinismen.

Ytterst framkommer också ur »Sexus Politicus« hur de franska mansgrispolitikerna på något plan förgriper sig på folkets förtroende när de ägnar så mycket tid och energi åt att jaga kjoltyg i stället för Frankrikes problem. Intressant nog är det en fransk politiker som trots författarna till »Sexus Politicus« energiska grävande, tycks varit notoriskt trogen sin Yvonne (och inte särskilt förtjust i kollegornas affärer heller). Mannen som byggde upp efterkrigs-Frankrike, Charles de Gaulle.

Martin Ådahl, chef för den liberala tankesmedjan Fores och Frankrikeexpert