En studie i makt

Det vilade ändå en viss ironi över politiken i onsdags. Samma dag som uppgörelsen mellan regeringen, socialdemokraterna och miljöpartiet om insatsen i Libyen presenterades kom också Statistiska Centralbyråns stora halvårsmätning över partisympatier.

Händelsen såg ut som en tanke, eftersom Libyenfrågan under våren har präglats av partitaktiska överväganden och maktstrategiskt spel.

I går sågs till exempel miljöpartiet utnyttja sitt dubbla ledarskap till maximum. Samtidigt som Åsa Romson stod vid sidan av Carl Bildt och välsignade insatser med de Jas-plan som en bunt av hennes medlemmar gjort plogbillsaktioner mot, berättade Gustav Fridolin att regeringen skulle pressas i frågan om barnfattigdom. Så balanserar de nya språkrören mellan höger och vänster, mellan pacifister och socialpolitik.

Samma sak i socialdemokratin. Som Fokus tidigare berättat inleddes Håkan Juholts krokiga väg i Libyen-frågan med att han blev sur över att regeringen inte bjöd in hans parti för att diskutera hur en förlängning av insatsen skulle se ut. Att det skulle bli en förlängning var självklart – försvaret planerar för år snarare än månader. Så för att få en plats vid bordet började Juholt prata om att insatsen i Libyen var tidsbegränsad. Vilket vänsterfalangen i partiet, och den försvarspolitiska talespersonen Peter Hultqvist, tog till intäkt för att man skulle driva att insatsen borde avslutas. Och så var cirkusen igång.

När man nu landar i ganska små förändringar av insatsen – militäranalytikern Stefan Ring på Försvarshögskolan kallar dem »marginella« – kan man ju undra vad Håkan Juholt egentligen härjat om i över en månad.

Förutsätter man att hans agerande byggt på någon typ av logik, vilket inte är självklart, finns egentligen bara ett rimligt svar vid sidan av de interna konflikterna: han tog tillfället i akt att visa sin makt. Hur flippfloppig och opålitlig Juholt än har framstått så har han också lyckats visa att regeringen Reinfeldt är beroende av socialdemokraterna.

– Nu har socialdemokraterna fått en ledning och kan utmana alliansregeringen, som centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson sa när han kommenterade SCB:s opinionsmätning.

Vidgar man resonemanget utanför insatsen i Libyen framträder en ny mer aktivistisk socialdemokrati under Juholt.

I riksdagens arbetsmarknadsutskott har, som Fokus skrev förra veckan, de rödgröna tillsammans med sverigedemokraterna kört över den borgerliga minoriteten i beslut om a-kassa och Fas 3. Nästa steg är Laval-lagen.

Samma taktik tycks nu sjösättas i social­försäkringsutskottet. I veckan krävde de rödgröna i ett utspel i Svenska Dagbladet att vissa utförsäkrade ska återförsäkras. Målgruppen för artikeln får i första hand anses vara sverigedemokrater, som därmed kan anpassa sina skrivningar till övriga oppositionens.

Håkan Juholts tydligaste strategiska vägval är alltså att mer aggressivt utnyttja det parlamentariska läget. Hittills tycks det löna sig. De tre rödgröna oppositionspartierna nådde 47,4 procent i SCB-mätningen, att jämföra med de fyra blå regeringspartierna som backade till 45,4 procent. Omsvängningen i opinionen beror till stor del på ökat stöd för just socialdemokraterna och miljöpartiet.

Att större delen av mätningen genomfördes under första halvan av maj innan socialdemokraternas förvirrade besked om Libyen blivit en följetong i medierna lär nog Juholt och hans gäng ignorera så gott de kan. Regeringen Reinfeldt kan räkna med fler strulande socialdemokrater i framtiden.

Gripen flyger igen

En »vanlig« dag på Sigonella­basen på södra Sicilien har inneburit att fyra Gripen varit i luften i två rotar, de flyger två och två för att skydda varandra. Patrullpassen har varit upp till fem, sex timmar långa med två lufttankningar vid det ombyggda Herkulesplan som fungerar som Flygvapnets flygande bensinmack.

Uppdraget har varit att upprätthålla flygförbudet för Kadaffis flyg. Gripenpiloterna har rätt att skjuta ner helikoptrar och flygplan, men får bara skjuta mot markmål om de blir angripna av luftvärnseld eller robotar. De svenska piloterna har hittills vare sig blivit beskjutna eller tvingats ge eld.

Det nya uppdraget flygspaning innebär exempelvis att spåra upp och följa stridsvagnskolonner eller andra förband. Gripen har fått Natos krypterade datalänk som överför informationen i realtid till förband som kan gå till angrepp. Gripen har en 4,6 meter lång spaningskapsel med avancerade styrbara kameror och signalspaningsutrustning.

De fem Gripenplan som blir kvar på Sigonellabasen förväntas även i fortsättningen utföra två långa flygpass med vardera två plan. Men nu finns bara en reservmaskin mot tidigare fyra. Det betyder att planen måste flygas hem oftare för rutinmässig service. De mellanlandar då på den ungerska flygbasen Kecskemét.

Personalstyrkan, 120 personer på Sigonella och tio i Natohögkvarteret i Neapel, blir oförändrad. Kostnaderna för flyginsatsen likaså. Däremot tillkommer kostnaden  för de tio soldater som är proffs på att borda fartyg och väntas placeras på ett brittiskt skepp.

Dagens personal i Flyg­insats Libyen, FL01, arbetar inom ramen för Expeditionary Air Wing, EAW, som är EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Groups, NBG, flygdel. 110 av dem, bland annat samtliga piloter, arbetar till vardags på F17 i Kallinge. De 20 övriga kommer till lika delar från F21 i Luleå och F7 i Såtenäs.

Nu upphör Nordic Battle Group den 1 juli och en av flottiljerna får då ansvar för att sätta upp den nya flygstyrkan.

Leif Holmkvist