Borg i blåsväder

En ekonomi som nyss upplevde en vargavinter – en bister, lång och mörk. Som fick en kort vår och i somras täcktes av dimma och mörka moln. Där det nu råder full skuldstorm, ett oväder som i våg efter våg rullar in över den ö som heter Sverige.

Så ser världen ut när finansministern talar veckorna före höstbudgeten. Kanske säger språket också något om politiken.

När Anders Borg för åtta år sedan var färsk chefekonom på det parti som då fortfarande kallade sig moderata samlingspartiet skrev han en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt. Han ville beskriva en ny linje. En finanspolitik som kombinerade vänsterns John Maynard Keynes med högerns Milton Friedman.

Borg ansåg att det var »dags att göra upp med den keynesfobi, som man alltför ofta möter bland svenska ekonomer« och att »regeringar med svagt parlamentariskt underlag, något som varit vanligt i Sverige, ökar risken för att nödvändiga åtgärder vidtas för sent och i för ringa omfattning«.

Det kan vara värt att påminna om det den här veckan.

Då som nu vill Borg iklädda sig rollen av keynesian. På Harpsund förra fredagen sa han:

– Vi gör nu det som Keynes skulle ha rekommenderat.

Det vållade visst huvudbry.

Beskedet att budgetutrymmet krympt från 30 till 15 miljarder och regeringen ska hålla igen i dåliga tider klingade nämligen inte av Keynes. Keynesianer vill ju att staten ska satsa sig igenom sämre tider, medan det är monetarister som förordar en stram finanspolitik.

Så vilken ekonomisk skola – om någon – följer egentligen Anders Borg?

– Jag hade faktiskt tänkt skriva en artikel som skulle heta Upp-och-ner-vända-världen, säger Hans Tson Söderström, professor vid Handelshögskolan, när han ska svara på frågan.

– Om man tittar på hur Borg uttryckt sig inför den här budgeten är han inte keynesian. Att strama åt när det ser sämre ut var ju något man höll på med på 20-talet, före Keynes.

Nu är Hans Tson Söderström inte en kritiker från vänster. Han var tvärtom med och utformade normpolitiken på 90-talet, med budgetregler och inflationsmål som byggde på monetaristiska tankar. Ändå tycker han att regeringen borde spendera snarare än spara.

– Att väljarna belönar en statsfinansiell ansvarskänsla är väl bra, men det vi diskuterar nu är en helt annan sak. Statsskulden är nere på så låga nivåer nu.

Likt många ekonomer vill han se skattesänkningar. Inte nödvändigtvis jobbskatteavdrag, men slopad värnskatt, lägre småföretagarbeskattning, krympta arbetsgivaravgifter. Och han betonar riskerna med att snåla. I nyhetsbrev till placerare på valutamarknaden, berättar han, talar man om Sverige som ett nytt Schweiz, där starka statsfinanser stärker valutan så att exporten avstannar.

Borg är alltså inte keynesian. Men är han för den sakens skull monetarist? Nej, säger professor Eva Mörk vid Uppsala universitet:

– Han tror ju på att stimulera ekonomin och pläderar för Keynes. Men är samtidigt inte beredd att göra det Keynes säger, nämligen skuldsätta sig i sådana här tider.

Hon vill också se satsningar och betonar att det blir rätt sådana. Sänkt restaurangmoms, som det talats mycket om, tvivlar hon på. Infrastruktur är viktigare.

En tredje professor, Magnus Henrekson vid Institutet för Näringslivsforskning, rycker på axlarna när de fem miljarder som regeringen i veckan annonserade till järnvägar och vägar kommer på tal:

– Ofta är det för lite och försent när det kommer till infrastruktur med den här regeringen.

Hans scenario är att den stora tillväxten av jobb bara kan ske i storstadsområden och att det är brist på kommunikationer och boenden som står i vägen för en lägre arbetslöshet.

– Vågar man inte ta i frågan om en fungerande hyresmarknad klarar man inte jobben, säger han.

Själva grundfrågan, den om vilken ekonomisk tradition Borg stöder sig på, har han ett helt annat svar på.

– Borg har snarare käpphästar. En är att statsskulden hela tiden ska minska. En annan är att det ska löna sig att arbeta. De käpphästarna styr väldigt mycket.

Tar man in Borgs bakgrund är det kanske lättare att förstå hans betoning på starka statsfinanser. Han satt som ung rådgivare i Bildt-regeringen när ekonomin kollapsade på 1990-talet.

– Jag skulle säga att han i hög grad är en moralist. Han har blivit sina egna käpphästars fånge och kan inte frigöra sig från dem. Han har inte klarat av att gå vidare och ta itu med de frågor som nu är viktigast, säger Magnus Henrekson.

Varken keynesian eller monetarist, således. Snarare moralist. Eller kanske politiker.

I en bil nere i Skåne sitter ekonomen, författaren, före detta socialdemokratiska rådgivaren och tidigare arbetskamraten med Borg på SEB – Klas Eklund – och skrattar åt frågan:

– Vilken ekonomisk skola Borg tillhör? Gunnar Strängs! Rikshushållarskolan, den som startades av Gustav Vasa, hade sina främsta praktiker i Gunnar Sträng och Göran Persson. Borg försöker klämma sig in som nummer fyra i den skaran.

I rikshushållarskolan finns plats för lite keynesianism, men inte så mycket mer. Det är politiska överväganden – stöd från folket i opinion och parlament – som styr.

– Vill Borg vara Sträng måste han först visa att han är rikshushållare, att han håller emot, emot, emot. Sedan kommer det nog ett paket ändå.

Vad Eklund vill få fram är att Borg är mer politiker än ekonom. Ska man förstå Borg kanske man ska titta mer på hans politiska språk.

I USA brukar konservativa politiker beskriva ekonomin som en kropp. En kropp som i hög grad är självreglerande, har ett immunförsvar och endast behöver omsorg i fall av akut sjukdom. Matas kroppen med feta stimulanser blir det frosseri. Bland progressiva politiker är bilen favoritmetaforen. Den kan vara på rätt eller fel väg, gasa eller bromsa och få motorstopp. Någon måste hålla i ratten och ibland behöver man tanka med stimulanser.

Men vad säger oss Anders Borgs noggrant utmejslade, finslipade och under lång tid konsekvent inhamrade väder-metaforer?

Jo, att det inte går att styra ekonomin.

Vädret finns oavsett människan. Det är kaotiskt och amoraliskt; på samma gång hänsynslöst och frikostigt. Det ger och det tar. Det följer en kosmisk logik vars hemligheter ligger långt utom räckhåll för dödliga. Men det går att göra hyfsat vederhäftiga femdygnsprognoser, eller åtminstone endygnsprognoser.

En finansministers roll blir i den logiken att hålla utkik efter lågt flygande svalor och vid behov bygga skyddsvallar. Och sedan, när väderomslaget är nära, uppmana väljarna att klä sig rätt. Svenskarna har ju redan lärt sig på dagis att det inte finns dåliga väder, bara dåliga kläder.

Som politiker gäller det att ta patent på rejäla regnställ. Då vinner man förtroende. Och val.

Så kan man också betrakta Anders Borgs ekonomiska skola.

Fakta | Två veckor till budget

Regeringen förhandlar just nu sin höstbudget. Den ska presenteras för riksdagen den 20 september.