Farväl till hatet

Jag åt en sen lunch på Tranan i Stockholm då jag hörde ropen från baren i källaren. När jag gått nerför trappan stod jag som fastfrusen och stirrade på tv-skärmen. Det andra planet hade just flugit in i södra tornet. Om och om igen visades filmen. Bartendern mumlade något. Utan att slita blicken från tv:n frågade jag vad han sa. Han harklade sig och upprepade svadan: »Rätt åt de jävlarna.« Det blev vårt sista samtal.

Men det blev inte mitt sista bråk om krig och storpolitik. Jag vet inte hur många krogkvällar under 00-talet jag tillbringade i gräl med vänner och bekanta – värre gräl, hetsigare gräl än någonsin förr. Det var inget bra årtionde för nyanserade åsiktsutbyten. Bush tvingade fram klimatet, kan man hävda. Eller så gjorde vi det alltihop. Hade vi gått och längtat efter det?

Det var förstås inte terrorattackerna som delade oss utan USA:s reaktioner. Snart utkristalliserade sig en tredelad skala: ingen seriös människa var emot insatsen i Afghanistan, många var emot kriget i Irak och alla var emot Guantánamo och tortyren. Första och sista punkten vållade alltså inte några egentliga bråk. Men Irak.

Kusligt hur vår generation fick sitt eget »var var du när Kennedy mördades«-ögonblick och sedan sitt eget Vietnamkrig. Kusligt hur fel alla hade – både de som förespråkade ett militärt ingripande och de som reflexmässigt hävdade att våld alltid förvärrar allt. Kusligt, inte minst, hur länge sedan det börjar kännas. Det är som att ha en tredjedel av sitt liv på väg in i historieböckerna.

Och det är därför man möjligen kan se hur de texterna en vacker dag kommer att skrivas. Kriget mot terrorismen var en följd av kalla kriget slut, när USA:s enda mäktiga fiende försvann. Dessför­innan hade motståndare till USA:s dominans sökt sig till Sovjetblocket. I brist på mäktiga allierade tog de nu saken i egna händer. I grund och botten är det samma mekanik som nu driver den arabiska våren: de breda massorna har insett att de enda som kan rädda dem från förtryck och isolering är de själva.

De arabiska diktaturernas propaganda smittade länge av sig också på oss i väst. Det är som om vi först nu, när våra grannar i söder och sydöst riskerar sina liv för frihet och värdighet, verkligen förstår att de vill detsamma som vi. Det är som om vi först nu ser deras ansikten.

Den arabiska våren är alltså en av spikarna i kistan för den korta, mörka medeltid vi genomlevt under det gångna decenniet. Usama bin Ladins död är en annan. Den tredje, vill jag i alla fall hoppas, är massmördaren i Norge – bin Ladins spegelbild i förvriden verklighetsuppfattning och förgiftat hat. Hur många orkar nu lyssna till den sortens predikanter? Hur många vill i praktiken uppleva ett krig mellan civilisationerna? Hur många är sjuka nog att orka upprätthålla den meningslösa paranoian? Till och med Danmark verkar ha sansat sig, av de senaste opinionsundersökningarna att döma. Tolerans och generositet kanske inte kommer naturligt för människan, den kanske måste läras in. Och inget är så ­pedagogiskt som exempel på vad motsatsen för med sig.

I våras reste jag med flickvän och vänner till Marocko. De två värsta agitatorerna i sällskapet (ja, jag var den ena) fick i förväg stränga tillsägelser att inte prata politik med varandra. Vi åtlydde detta, med ett undantag: en kväll satt vi ensamma kvar när de andra gått och lagt sig. Plötsligt kunde vi, i dunklet på en takterrass i jämnhöjd med närmaste minaret, se varandras ansikten – och föra ett samtal som vuxna människor. Det var värt det.

Thomas Engström är författare och översättare.