Bakom olyckta dörrar

Brukar Orhan Pamuk ringa upp Peter Englund och förorda sin favoritkandidat till Nobelpriset? Skickar Elfriede Jelinek e-post med det namn hon tycker ska komma ur den ständige sekreterarens mun när dörrarna till Börssalen försiktigt slås upp? Vi vet inte. Men som vi undrar. Hur samtalen låter i Svenska Akademien när nobelpristagarna i litteratur ska utses är till stor del förborgat, och här kan inget »Sesam, öppna dig!« i världen hjälpa den nyfikna. Men även om vi inte kan lyssna till samtalen som förs i Akademien, kan man utifrån kunskap om beslutsprocessen utläsa ett och annat om hur det går till när en Nobelpristagare i litteratur vaskas fram.

Varje föreslagen kandidat måste vara nominerad av en behörig person. Till dessa hör förutom Svenska Akademiens arton egna ledamöter professorer i litterära och språkliga ämnen, ordföranden i viktiga författarorganisationer och så vidare. Och, dessutom: tidigare litterära nobelpristagare. Men om den som nominerar egentligen bara sår ett frö är det sedan Akademien och Nobelkommittén, en mindre grupp ledamöter, som får det hela att växa. I slutet av maj presenterar Nobelkommittén den mytomspunna »korta listan« om fem namn. Och sedan kan Akademien gå på efterlängtat sommarlov. Eller? Nej, det är precis det de inte kan, för nu börjar det stora läsarbetet. Samtliga ledamöter måste läsa in sig på de återstående kandidaternas produktion. När de åter samlas i september bör de vara väl förberedda, eftersom bara ett par veckor återstår innan beslutet ska fattas.

Detta verkar inte alltid ha fungerat klockrent. Den tidigare ledamoten och ständige sekreteraren Lars Gyllensten skriver i sina memoarer »Minnen, bara minnen« (2000) om tyngden i ledamöternas arbetsbörda: »Kanske var detta att kräva bra mycket – en eller annan Akademiledamot klagade över att det blev för mycket läs­arbete, och det framgick då och då att inläsningen på alla håll inte var vad som förväntades. Bohemeriet hade faktiskt sina företrädare.«

Vilka det var som hade en bohemisk inställning till plikterna inom Akademien avslöjar inte Gyllensten. Man kan förstås gissa. Det är onekligen lättare att föreställa sig en Werner Aspenström eller en Lars Forssell i bohemrollen, än låt säga en Sture Allén eller en Gunnel Vallquist. Däremot slinker en och annan intressant detalj ur Gyllensten. Som den att 1974 års nobelpristagare Eyvind Johnson och Harry Martinson »blivit föreslagna utifrån«. Detta skriver Gyllensten förstås i försvar mot den kritik som riktades mot Svenska Akademien om att de belönade sina egna, men det är ändå anmärkningsvärt eftersom »inkomna förslag är underkastade fullständig sekretess« i 50 år. Det borde gälla även en sådan detalj som från vilket håll en nominering kommer.

På bokmässan i Göteborg 2008 gästar poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson Stig Dagermansällskapets monter. Tidigare samma år har årets Stig Dagermanpris gått till den franske författaren Jean-Marie Le Clézio. Frostenson och Bengt Söderhäll, ordförande i Stig Dagermansällskapet, samtalar en stund om både poesi och Le Clézios verk innan han överräcker henne det gula häfte med information om Le Clézio som han sammanställt inför bokmässa och prisutdelning. En vänlig Katarina Frostenson tackar och tar emot och lämnar sedan montern – för att kort därefter återvända och i all ödmjukhet be om ytterligare ett häfte. »Då började jag fundera lite«, säger Bengt Söderhäll, som tillsammans med Dagermanprisjuryn redan fyra år tidigare varit med om att pricka in en blivande nobelpristagare, nämligen Jelinek.

Några veckor senare står det klart att det har hänt igen – le Clézio är 2008 års nobelpristagare i litteratur. Frostensons besök hos Dagermansällskapet berättar något om hur ledamöterna arbetar med att ta fram en pristagare.

Och visst händer det att ledamöter slinter med tungan eller inte är tillräckligt diskreta. Kristina Lugn berättar i en intervju om hur hon fått en tillsägelse efter att ha köpt en misstänkt hög trave böcker av en priskandidat på Hedengrens bokhandel i Stockholm. Och Peter Englund själv lär ha undsluppit att det var döden som kom emellan den polske författaren Ryszard Kapus´cin´ski och Nobelpriset i litteratur. Kapus´cin´ski är för övrigt en av Englunds egna favoriter, och det är inte svårt att föreställa sig att det var ett namn han skulle ha förordat om Kapus´cin´ski fått leva.

Den ständige sekreterarens inflytande i valet av pristagare är omtvistat, men klart är att det inte varit obetydligt. Hur mycket har till exempel Horace Engdahls välkända skepsis mot amerikansk litteratur att göra med att ingen amerikan fått priset sedan Toni Morrison fick det 1993? Engdahl har bland annat sagt att USA är för isolerat och fördomsfullt för att kunna mäta sig med europeiskt litterärt skapande – något som bland andra hyperaktuella Jonathan Franzen reagerat på. »Det var inte snällt sagt«, sa han till Dagens Nyheter redan förra året, och lyfte själv fram Don DeLillo som exempel på en väldigt internationell författare. Horace Engdahl har också avslöjat för franska Le Monde att han aldrig skulle ha upptäckt Doris Lessing om det inte var för hustrun Ebba Witt-Brattström. En indikator på att Lessing kan ha varit en kandidat som förordades av just Engdahl.

Hur avgörande Horace Engdahls, eller för den delen Peter Englunds, inflytande varit i besluten om pristagare kan vi inte säkert veta. Men att ständige sekreterarens åsikter haft stor påverkan längre tillbaka bekräftas av kulturjournalisten och författaren Andreas Ekström, verksam på Sydsvenskan. Han har som hobby att varje år i januari när nya handlingar ur den femtioåriga sekretessen blir offentliga, besöka Nobelbiblioteket för att plöja igenom dessa. Ekström berättar att hans utflykter i arkiven har visat att Anders Österling, legendarisk akademiledamot med sina 62 år i Akademien varav 23 som dess ständige sekreterare, hade ett stort inflytande. »Han är sträng i sina utlåtanden, ställer höga krav och argumenterar obönhörligt för sin smak och sak«, säger Ekström och konstaterar att Österlings ord vägde tungt: »Jag tror inte att han har fått vika ner sig en enda gång.«

Ledamöternas diskretion är av största vikt. Det sägs att när de läser böcker offentligt, gör de det inom vilseledande eller helt intetsägande pärmar. Och att de använder sig av kodnamn när de talar om priskandidaterna är information som blivit allmänt känd, inte minst sedan Horace Engdahl i nämnda intervju i Le Monde berättat att kandidaterna får pseudonymer med litterära referenser. »Harold Pinter, det blev Harry Potter, Doris Lessing hon blev lilla Dorrit«, säger Engdal i ett uttalande som uppenbarligen fått Akademien att byta strategi. Den 14 april i år avslöjar Peter Englund på sin blogg hur det nya kodsystemet fungerar: »Vi tar en slumpvis vald bok, slår upp den på ett slumpvis valt ställe, och det första namn som dyker blir det nya täcknamnet.« Det verkar något mer betänkt än att kalla Pinter för Potter.

Andra är mer öppna med sin bristande respekt för sekretessen, som exempelvis den avhoppade Knut Ahnlund – som i protest lämnade Akademien för tredje gången när priset 2004 gick till Elfriede Jelinek. Efter sina två tidigare avhopp fortsatte dock Ahnlund att vara aktiv vid en del sammankomster. »Jag hade en önskan att tala för några av de stora författare som jag var rädd skulle falla bort ur diskussionen. Till exempel Mario Vargas Llosa som är en mycket, mycket stor författare. Det vore skandalöst om han blev utelämnad«, säger Knut Ahnlund i en intervju i Dagens Nyheter 2005. Han gör därmed ingen direkt hemlighet av vilken pristagare han själv förordat under de senaste åren, en period som i allra högsta grad omfattas av sekretessen. Och fem år senare fick också Vargas Llosa sitt pris. Hade han fått det Knut Ahnlund förutan? Det får vi veta när vi knackar på hos Nobelbiblioteket om knappt femtio år. Liksom om Andreas Ekströms övertygelse om att kinesen Gao Xingjian aldrig skulle ha fått priset om inte sinologen Göran Malmqvist suttit på stol nummer 5, faktiskt stämmer. När Dagens Nyheter två år i rad prickade in rätt vinnare (le Clézio och Herta Müller) började det genast gå rykten om läckor inifrån Svenska Akademien. Och även om Peter Englund inte verkade särskilt oroad i sina uttalanden gick faktiskt ledamoten Per Wästberg ut och sa helt öppet att Akademien förmodligen borde se över sina rutiner. Men framför allt; stora förhandsjobb om Müller i DN gjorde att skrällen uteblev när det väl var dags för Englund att avslöja 2009 års pristagare – och det var trist.

Hemlighetsmakeriet och överraskningsmomentet är ju minst halva grejen av det lockande, pockande med Nobelpriset i litteratur. Hur kul skulle det vara om, med Peter Englunds egna ord, »där fanns en risk att det som är ett argument på kvällen blir ett twitterinlägg på morgonen«? Inte alls roligt. Vi vill inte veta mer än det lilla vi redan vet.

Läs även Elin Swedenmarks porträtt från 2007 av årets vinnare Tomas Tranströmer.

Så väljs pristagaren

Nominering. Kandidater till Nobelpriset nomineras av Svenska Akademiens arton egna ledamöter, professorer i litterära ämnen, ordföranden i författarorganisationer eller tidigare litterära pristagare.

Urvalet. Sedan sållas ogiltiga nomineringar och orimliga förslag bort. Liksom sådana som inte före-slagits på litterära grunder utan exempelvis ideologiska dito.

Listan. En grupp på 4-5 akademi-ledamöter rensar bland de cirka 200 namnen. Först till 15–20 på den preliminära kandidat-listan och därefter till fem på den definitiva – den -mytomspunna »korta listan«.

Beslutet. Vem av dessa fem som tilldelas priset beslutas i början eller mitten av oktober. För att beslutet ska vara giltigt krävs att en kandidat får mer än hälften av rösterna.

Tillkännagivandet. Andra torsdagen i oktober brukar den ständige sekreteraren öppna dörren till Börssalen i Gamla stan och tillkännage vem som får årets litteraturpris.