Björklunds osynliga kris

Hobbitar är verkligen häpnadsväckande varelser. Det går att på en månad lära sig allt om dem som finns att lära; ändå finna sig förvånad många år senare.

De bor vanligtvis i små hus eller hålor, och så långt var det med denna hobbit som med andra. Hans föräldrar hade en stuga i slänten intill den gamla landsvägen, nedanför Per-Eriksgården i utkanten av byn där böljande höjder sträcker ut sig med gul råg och betande kor. Här hörs om försommaren rosenfinken sjunga ett artigt välkommen över Viskan, älven som har sin källa i sjön Tolken på höglandet och därifrån slingrar sig mot havet genom Västergötland förbi Mor Kerstins Väg i Kinna och in mellan Assbergs raviner.

Här i Skene, i Marks härad, växte denna hobbit upp.

Här blommar vildapel och hagtorn, och hobbitar kan ägna sig åt det de finner mest angenämt. De sår sina åkrar och väver sina tyger och håller gästabud. Inget kan få en hobbit att trivas som mat, skratt och öl. De dyrkar skämt och upptåg.

Hans vänner berättar gärna om den där tidningen de gjorde en gång. Den handlade om sex, och omslaget pryddes med en bild av en naken man med erigerat kön. Manslemmen skulle ha täckts av en rubrik men den »föll bort« på vägen till tryckeriet. Det är humor för en hobbit. Lika roligt var det inte för unge herr Wassén, som var ansvarig för skriften, och fick ett brev med krav om möte och förklaring från tillsyningsmannen för tryckfrihet i landet. Wassén ville bli jurist och hann skaffa mörk kostym och ta ut ringen ur örat innan vår hobbit dök upp, ropade practical joke och garvade åt att det förfalskade brevet hade fungerat.

Sådana där historier finns det hur många som helst. Folk tycker det är kul att ha fest med honom. De beskriver den glada gluggen mellan tänderna och fnissar åt att han gillar Lotta Engberg och kan dansa på lång-lång-kort-kort genom medlemskåren.

Så här i efterhand, när han gjort sig ett namn som blodtörstig härförare på skolans slagfält är det svårt att förstå det där; att han när han blivit invald i förbundets styrelse placerade sig längst ut i kanten på gruppbilden. Så som hobbitar gör i stora människors sällskap. Gömmer sig.

Det är märkligt att tänka på.

Aldrig har man hört talas om en hobbit som har startat ett krig.

Utom just den här.

Soffan är blå och fåtöljerna likaså. Bakom dörren har han en bokhylla. Höga kala väggar. Det är torsdag och han har varit på regeringssammanträde. Klockan fem i halv tre börjar intervjun.

– Varför har vi skola?

– Ytterst så var det ett beslut som togs i Sveriges riksdag 1841. Men bakgrunden är att barn och ungdomar ska förbereda sig för vuxenlivet.

– Vad är vuxenlivet?

– Det är en lång rad saker. Skolans uppdrag är mångfacetterat. Å ena sidan att skapa en allmänbildning, men å andra sidan också förbereda dem för en arbetsmarknad. Det är två uppdrag. Ett tredje är att fostra i något slags demokratisk medborgaranda.

– Hur var din egen skolgång?

– Jag gick i skolan i en riktig industriort utan utbildningstradition egentligen. Det var några få som hade gått längre än man var tvungen i det där samhället. Det var jag inte medveten om då. Men senare.

Släkten har följt Viskan neråt. Linjen härrör från en flicka – fader okänd – på gästgivargården i Falskog. I Od gjorde ätten anhalt hos en herr Glad på torpet Björkelund, vari-från den spred sig över Sjuhäradsbygden under namnet Björklund.

Frans exempelvis, frisinnad föreningsmänniska som i början av förra seklet var med och grundade IF Elfsborg. Det var hans bror Johan som i rollen av symaskinsagent kom till Skene och gav upphov till det smeknamn alla manliga ättlingar på orten sedan lystrat till – »Symesas päjker«. Johan byggde huset vid landsvägen, det som Arne och Ragna ärvde.

Hon härstammade från Troms fylke i ofredens Norge, flydde över fjällen på fyrtiotalet. Arne hade plats på Väveribolaget, friställdes efter många år och började då nasa tyger och mattor från ett skjul på baksidan av tomten. En profil på byn.

Jan kom till dem sent, båda var i 40-årsåldern, och han blev deras enda barn.

Egentligen var det väl ingen vanlig hobbitsläkt.

Ta bara det politiska. Arne höll sig arbetarrörelsen trogen så länge han jobbade i textilfabriken, men bytte fot som företagare och började rösta med folkpartiet. Ragna gick in i partiet och det finns ett fint uttalande från henne om dess interna angelägenheter den kaoshöst 2001 när en stor minoritet av länsförbunden försökte avsätta Lars Leijonborg och ersätta honom med just Jan. Då sa mamma till Borås Tidning:

– Jag tycker Leijonborg ska sitta kvar. Man tycks tro att ett partiledarbyte ska vara räddningen. Jag tror inte det hjälper.

Så lite egna har nog Björklunds alltid varit.

Jan började i Parkskolan hösten 1969. Han läste för fröken Margareta på dagarna – Bergvalls skolatlas bland annat, där södra Afrika fortfarande styrdes av Portugal – och fortsatte hemma på kvällarna med studier i Ankeborgs geografi. Han spottade vid något tillfälle i skoltrappan och blev för detta utskälld, forslades till skolsyster efter slagsmål. Han var svag för Thore Skogman och framträdde gärna med imitationer.

Från 1962 infördes grundskolan successivt i Sverige. Folkskolorna och läroverken ansågs bidra till klassklyftor och därför skulle alla barn nu bli skolpliktiga i en likvärdig nioårig skola med tre stadier. I läroplanen 1969 såg man dessutom till att alla elever på högstadiet gjordes behöriga både till gymnasiets praktiska och teoretiska linjer.

Jan fyllde 13 år 1975 och ingick i en tidig kull i den nya skolformen. Han hade en svensklärare, en kvinna, som förmådde honom att börja läsa böcker, något han efteråt beskrivit som banbrytande. Han fick fina betyg och blev ordförande i elevrådet.

En regnig sensommardag 1976 satte sig han och en kamrat på sina cyklar och cyklade de fem kilometrarna till Nils-Bertil Furvik i Kinna, folkpartiets lokala ordförande. De bad om en packe valbroschyrer och om att få lösa medlemskap. Han var alltså 14 år. I Mark härskade centerpartister och socialdemokrater, och hela kungariket var rött sedan 44 år.

På ett område hade dock folkpartiet inflytande; i skolpolitiken gjordes det breda uppgörelser.

Det fanns ett arv från Fridtjuv Berg – liberal banbrytare – som handlade om skolans sociala konsekvenser, och likvärdigheten; ett arv som folkpartiledaren Gunnar Helén förvaltade tillsammans med de socialdemokratiska regeringarna. Skillnader existerade men överkoms.

Vid den här tiden byggdes en ny skola mellan Skene och Kinna. Den döptes till Marks gymnasium. Högertungor hånade den klangmässiga likheten med en viss skäggig filosof från 1800-talet; den där pedagogiken som kom med de nyexaminerade lärarna från Göteborg, lutade den inte åt vänster? Jan upplevde det aldrig så. Efteråt har han hyllat alla sina skolor som föredömen.

Å andra sidan brydde han sig inte så mycket om undervisningen på gymnasiet. Hans betyg sjönk och landade på 3,5 i snitt. En samtida elev minns att Jan tidigt klargjorde att han inte tänkte plugga vidare och därför inte behövde vara ambitiös. I hans släkt fanns heller ingen sådan tradition.

Men han blev ordförande i elevrådet igen, och varslade till strejk när rektor ville skriva in skolk i betygen. En annan elevföreträdare på skolan – nuvarande riksdagsledamoten Ulrik Nilsson (m) – backade upp skolledningen, men ställd inför strejk tvingades rektor ge sig.

I någon mån var det Jans första politiska strid. Sett i ett annat ljus följde han mest strömmen. Tiderna var sådana.

Pådrivna av pedagogisk forskning försökte nästan alla partier sätta eleverna i centrum i skolan. Mer elevdemokrati, mer av kritiskt tänkande, mer av grupparbete. Om detta var man ense. Betygen – då som nu symboliskt lätta att använda som artilleri – togs till viss del bort i den läroplan som den folkpartistiska minoritetsregeringen drev igenom 1979. Men många ville gå längre än så. SSU, CUF och FPU krävde betygsfria skolor. Och när Jan som distriktsordförande i Södra Älvsborg åkte ut i skolorna för att debattera var fienden moderata ungdomsförbundet. Förbundsstyrelsen hade skickat ut en manual 1978.

– Betyg är rättvist! förväntades ungmoderaten inleda.

– Inte alls, skulle den liberale svara.

– Betyg motiverar den ointresserade!

– Det kan aldrig sporra någon att hela tiden straffas med låga betyg, var det då tänkt att liberalen skulle replikera.

– Men samhället bygger ju på konkurrens, man lurar eleverna om de inte får betyg!

Varpå liberalen skulle döda diskussionen:

– Vi accepterar inte utslagning av människor!

Han lutar sig fram ibland. Bär som vanligt slips i skrikig kulör.

– Trodde du på en skola utan betyg?

– Alltså, när jag blev tonåring så blev ju det här med om man skulle ha betyg eller inte en väldigt het fråga. Jag var själv en sådan där flumpelle. Och ledde betygsbojkott och så där. Vad ska man säga: en av de första i en lång rad av felbedömningar jag gjort genom livet.

– Är det någon slags besvikelse över din ungdoms skola som driver dig nu?

– Nej, det här flummet som kom 1968, det slog ju inte igenom förrän femton eller i alla fall tio år senare.

– Du är inte missnöjd med den skola du fick gå i?

– Nej, det kan jag inte säga.

De som minns hans tidiga år i politiken talar om en effektiv debattör. En som kunde konsten att övertyga sig själv om att han hade rätt. De ser honom framför sig i talarstolen, viftandes med armarna.

Det kan säkert stämma.

Stödet för de utsagorna är emellertid svagt i arkiven. Jan skrev sällan eller aldrig motioner till kongresserna i ungdomsförbundet. Något beslut reserverade han sig emot, men att över huvud taget finna hans namn i protokollen kräver ljus och lykta. De andra profilerna – mer eller mindre kända i dag – har tjocka fotokuvert med sina egna namn på. Jan har sammanlagt fångats på fem kort.

Och i dag påstår de alltså att han redan då såg ut som en framtida ledare.

Vid ett enda tillfälle framträder i arkiven belägg för den där bilden som blivit så populär i efterhand.

Helgen den 25–26 april 1981 samlades förbundets styrelse och distriktsordföranden på Landstingshuset i Stockholm. På lördagen yrkade Jan att förbundet borde backa upp partiet i motståndet mot löntagarfonderna inför valet nästkommande val. Förbundsstyrelsen biföll. På söndagsmorgonen, när förhandlingarna återupptogs, väckte emellertid Staffan Herrström och Anders Bylund ordningsfråga. De ville riva upp beslutet. Och fick styrelsens stöd.

Där och då syns humöret – den där oförsonligheten – i en harang som inleds med: »Jag anser det häpnadsväckande!« och slutar någon minut senare med ett sårat: »Skamligt!«

Som reformator när förbundet slutade vara vänster hade en han en viktig roll, det är sant. Men det var först senare. Efter nio år i förbundet blev han 1985 vice ordförande och ledde revideringen av programmet. Ut flög »en ny ekonomisk världsordning« och in kom »våga tro på marknadsekonomin«. Jan trädde fram som den pålitliga högerfolkpartist han sedan förblivit. Han som är emot första pappamånaden och vill bomba Irak.

Skolpolitiken däremot förändrade han knappt alls. De skrev in en förhoppning om mer valfrihet och en önskan om tvågradig betygsskala, om nu betygen alls skulle finnas. Så sent som 1989 löd slagordet i FPU: »Mindre betygshets!«

Den rimliga tolkningen är att Jan inte brydde sig om skolan. I en intern tidning från 1983 beskrevs han som en 21-åring som gärna pratar om ekonomi, liberalism, konstitution och försvar. Om han någon gång i mitten av decenniet ändrade sig om betygen, var det inget han tyckte var vitalt. Det finns faktiskt inga som helst spår av ett björklundskt engagemang för skolan. Ingenstans i arkiven.

1991 kommer Jan in i skolstyrelsen i Stockholm.

Han gör inget väsen av sig.

När han på vintern 1994 berättar om sina hjärtefrågor i Expressen heter det: dagis, fritids, äldreomsorg och handikappomsorg.

– Varför blev du skolborgarråd?

– Vi hade ju haft socialborgarådsposten en period, men går man tillbaka innan dess brukade folkpartiet ha skola och kultur. Det var naturligtvis kopplat till att jag 1998 hade ägnat mig åt de frågorna och folkpartiet hade tagit ett väldigt omfattande program året före.

– Fick du ta strid för att få skolfrågorna?

– Nej, det skulle jag inte säga. Det var ju huggsexa som vanligt när man ska fördela poster, men inte påtagligt. Inte mer än vanligt.

Ska man söka svar i dagens folkparti bör man studera Maria Leissner.

I början av 1990-talet blev Jan ordförande i partiföreningen i Stockholm. 1993 drev han fram Maria Leissner till vice partiledare. Hon hade lett ungdomsförbundet under Jans tidiga år där, och gjort sig känd i utrikes- och biståndsfrågor.

Ett år senare petades Bengt Westerberg från partiledarposten. Hans önskan att samarbeta med Ingvar Carlsson saknade stöd bland medlemmarna. I grälet om efterträdare uppstod en lustig allians av dem som absolut inte ville ha högerkvinnan Anne Wibble och dem som lika ogärna ville ge makten till vänstermannen Bo Könberg. I det tomrummet etablerade Lars Leijonborg – som själv avböjde kandidatur – tillsammans med Jan en kampanj för Leissner. Hon blev deras verktyg. Om detta berättar många; hur de förvånades över att Jan, högermannen, spelade fram en mittenkandidat som väl egentligen låg långt till vänster. Han blev den stora kungamakaren.

I politik avgör personer ofta lika mycket som ideologi, och i den generation folkpartister som är lika gamla eller något äldre än Jan går det att härleda politiska relationer och beslut till en villa på Klippvägen på Lidingö. Här fanns under åttiotalet ett kollektiv. Maria Leissners man bodde där. Bertil Östberg – i dag Jans statssekreterare – tillhörde grundarna. Folk kom och gick och festerna var långa. På en av dem träffade Jan kvinnan som blev hans fru, Anette Brifalk.

När Jan sedan steg på Stockholmshimlen blev han en person som också de äldre i den skingrade Klippvägenkretsen behövde bry sig om. Maria Leissners framlidne man Hans Holmgren beskrev målande i en artikel i Expressen i februari 1995 vilka det var som förde hans hustru till ordförandeposten. Klockan åtta på morgonen när landsmötet pågick kom herrar Björklund och Leijonborg hem till Leissner för att granska installationstalet hon hade skrivit under natten.

»Jan gurglar förtjust över det utrikespolitiska avsnittet«, skrev Holmgren.

Jan och Lars fick Maria vald. Och de fick betalt. Jan kom in i partiledningen. Lars blev kvar där han trivdes – som vice ordförande och gruppledare i riksdagen.

En sak till hände: Leissner gjorde Jan till skolpolitisk talesperson.

I efterhand säger många att de häpnade. Jan kunde ju försvarsfrågorna, men knappast skolpolitik. Han hade ju inte hållit på med det.

Kriget bröt ut den 4 april 1996. Det var hans första DN Debatt om skolan. Artikeln var upplagd som de kommande. Först ett referat av krisrapporter, sedan en historieskrivning där 1969 görs till inledning på förfallet och så avslutningsvis konkreta förslag. I det här fallet: ett tionde skolår, mer svenska, mer uppsatsskrivning, mer individualisering. Rubrik: »Dags att skrota flumskolan!«

I början svingade han i ett tomrum. Få brydde sig.

1997 kom kraven på betyg i årskurs fem, mer läxor, mindre ledighet – och flaggbegreppet: »ordning och reda«. Samma år krävde han att gymnasiereformen skulle rivas upp.

1998 ville han avskeda »de dåliga lärarna« och höja »de duktigas« löner. Han krävde lärarlegitimation för nyanställda lärare. Han tog fram siffror från SCB och målade svart och härjade om skolket.

1999 drev han igenom lärlingsutbildning som alternativ till gymnasiet i Stockholm. Han höjde lärarlönerna i staden, föreslog elitklasser i matte och naturvetenskap och krävde att elever som inte klarat tredje eller nionde klass skulle gå ett extra år. Han sågade förslaget till ny lärarutbildning och föreslog inrättandet av en skolinspektion. Och så kronan på verket: Inför kvarsittning och skriv in skolket i gymnasiebetyget!

Någonstans här började omvärlden se honom.

2000 föreslog han gemensamma kontrollprov i svenska i årskurs tre. Han ville ha skriftliga omdömen i årskurs ett och mer praktisk utbildning på gymnasiet.

2001 krävde han en statlig skolpeng och drev process mot Skolverket om elitklasserna.

2002 ville han beslagta mobiltelefoner och införa kepsförbud.

Ungefär där slutade han komma med nya förslag. Men utvecklade en talang i konsten att återanvända de gamla.

På åtta års tid formulerade han alltså i princip allt det som nu är regeringspolitik.

Varifrån kom det?

– Varifrån fick du idéerna till skolpolitiken?

– Det är en bra fråga. Ja …  det är ju … jag hade jobbat med frågan ett antal år, satt mig in i utvärderingar, lyssnat på lärare och rektorer. De tyckte ju rätt olika.

– Den här skolgruppen, den som tog fram politiken som klubbades på landsmötet 1997, vilka mer satt i den?

– Det minns jag inte. Det var partister.

Lars Leijonborg var viktig. Först efter att han blivit partiledare 1997 syntes det att partiet satsade på skolfrågorna. Han har själv beskrivit bakgrunden till kriget och förlagt en viktig punkt i en kursändring till slutet av åttiotalet. Alldeles säkert ledde han då ett utvecklingsarbete på området i partiet, lika tydligt är det emellertid att den omprövningen inte innebar så mycket mer än krav på bättre läroböcker, och att man började använda »kunskap« som honnörsord.

Ett decennium ledde Jan en ny skolpolitisk grupp, tillsatt av Leissner, och den fick stöd av landsmötet. Att döma av medierapporteringen då handlade det dock mest om en allmänt hållen plattform kring mer plugg, mer betyg, mer ordning och reda. Och något säger det väl ändå om gruppens arbete och insatser, när nuvarande partiledaren – han som ledde den – inte minns någon annan som var med.

Framför allt ger den oss inte svar på frågan om varför Jan plötsligt tyckte att skolan var så viktig att han ville gå ut i krig för den.

Han har en egen historia om det. Den berättar hur han successivt närmat sig skolfrågan. Särskilt i skolstyrelsen från 1991. Hur han läst in sig, insett kraften, vilken ödesfråga för landet det var, och sedan agerat. Så skulle engagemanget ha vuxit fram.

Det är klart att det är sant. I någon mening. Han borde väl veta bäst själv. Ändå är det som om något saknas. Tittar man honom i ögonen när han berättar den där historien glöder det inte.

– Hade du egna barn i skolålder vid den tiden?

– Nej.

– Var några av dina bästa vänner lärare?

– Nej.

Den viktigaste förklaringen ligger kanske längre tillbaka i tiden. Han lämnade Skene första gången 1981 för Halmstad. Han hade ryckt in i det militära – I 15 i Borås – utan en tanke på att stanna i försvaret, men hamnat på kadettskolan i Halmstad. Han kom för en tid tillbaka till Arne och Ragna och huset på den gröna kullen, men nästa gång han reste var det för gott. På hösten 1985 började han på Karlbergs militärhögskola i Stockholm.

Det kan verka trivialt, men är nog avgörande.

Om man i dag frågar honom varför han under hela åttiotalet var inriktad på att göra karriär i försvaret svarar han att det handlade om ledarskapet. Andra, säger han, var förtjusta i strategierna eller vapnen, men han, han älskade att få ställa sig framför en pluton och leda dem. Utbilda dem. Han upprepar det gång på gång. Hur det momentet grep tag i honom, fyllde luckan efter den skrotade tanken att bli lärare.

Det har berättats historier om hur unik han är som toppolitiker med en bakgrund i försvaret. Det har skojats och skämtats om majoren som pekar med hela handen och ryter i. Det blir kul rubriker.

Men om vi skulle ta det allvarligt. Och försöka finna svar på varför han börjar bry sig om skolan. Är det inte just här vi borde leta? På Karlberg. Var det någon del av svenskt utbildningsväsende som i mitten av åttiotalet var orört av den antiauktoritära tanke som ville placera eleven i centrum så var det militären. Människor som inte haft så mycket kontakt med krigsmakten glömmer gärna att den primärt är en skola. En skola som håller på traditioner. Som passar vissa.

Jans medelmåttiga betyg från gymnasiet byttes kvickt till högsta möjliga när han kom till Halmstad. Och i Stockholm fortsatte det. Han fick förtur i befordringskedjan och fann en mentor och hyllades var han än kom. Långt innan näringsliv och politik överösts av managementkonsulter och ledarskapsteorier tog han del av landets då mest sofistikerade undervisning i ämnet. Han uppskattade den tydliga hierarkin. Det finns de som lär sig bra under sådana omständigheter. Jan tillhörde dem.

Bland officerarna räknades han snart som påläggskalv, rimlig som överstebefälhavare en dag. I en artikel som journalisten Cecilia Garme har skrivit berättar flera värnpliktiga hur kapten Björklund skällde ut dem som »ludermässiga« och bad dem »gå ut i skogen och runka upp stridskuken ordentligt«, men också hur han tog hand om dem, såg dem. Just detta det senare brukar Jans partivänner beskriva som hans styrka, den sida man ser när han trivs.

Han passade in. Kanske är det inte så konstigt att »ordning och reda« sedan blev hans slagord.

– När har det gått emot dig i livet?

– Det beror ju på vad man menar, men i yrkeslivet har det väl inte riktigt gjort det. Både i försvaret och i politiken har det ju varit en fantastisk utveckling. Men i det privata finns det ju förstås sådana situationer.

– Kan du ge ett exempel?

- Våra barn är ju adopterade och det föregicks av en sex, sju år lång period av ledsamheter och tragedier.

– Du är själv ensambarn, hur har det präglat dig?

– När man var liten var det skönt, alla andra bråkade med sina syskon. Nu är det trist. Nu skulle jag vilja ha syskon. Mamma är gammal. Och släkten den blir så liten. Min fru har heller inga syskon och barnen får inga kusiner, det är omöjligt. Det blir liksom bara vi.

Belägringen var det mest imponerande i kriget. Han attackerade socialdemokraternas borg och där inne bytte de härförare vartannat år. Johansson, Wärnersson, Östros, Baylan, ingen kunde stå emot hans angrepp.

Han skydde inga medel. Läckte från avtalsförhandlingar. Gav fan i att Skolverket hävdade att hans beslut var olagliga. Han sa att Ingegerd Wärnersson, den tysta ministern, borde vakna kallsvettig om nätterna.

Från 1998 satt han i Stockholms stadshus i sin Derby tresitssoffa med tillhörande fåtölj i oxblodsläder och styrde hela landets skoldebatt.

Till honom strömmade allierade. Moderater, förstås, det var ju deras politik han närmat sig, men också grupperingar av socialdemokrater, de som ett par årtionden tidigare hade gått samman i den så kallade Kunskapsrörelsen, och en och annan läsforskare.

Viktigast var Lärarnas Riksförbund. De kom med murbräckorna – politiken.

Lärarnas Riksförbund är det fack som företräder de lite finare lärarna, de gamla lektorerna och dem som undervisar på högstadiet och gymnasiet. 1992 krisade förbundet. Var man nu så kritisk till utvecklingen i skolan – vilket man var – så gällde det att tänka om. Den borgerliga regeringen hade ju i princip fortsatt på socialdemokraternas politik. Förbundet var överkört. Därför, slog en ny ledning fast, krävdes egna initiativ. De tog fram nya förslag: en lärarlegitimation, fler möjligheter till karriär för lärare, en gymnasieexamen, tidigare betyg, en ny skollag.

I många drag identiskt med det program folkpartiet fem år senare började driva.

Relationerna förbättrades ytterligare av att Björklund faktiskt höjde lönerna i Stockholm över avtalad nivå. Det tyckte till och med Lärarförbundet, det andra facket, om. Det var förstås ett gammalt knep – i en bok har Lars Leijonborg imponerat beskrivit hur Göran Persson fick igenom kommunaliseringen av skolan 1989 genom att locka facken med att det fanns mer pengar i kommunerna.

Det fungerade också för folkpartiet.

2002 gjorde socialdemokraterna och deras hjälptrupper ett utbrytningsförsök. Manövern saknade koordinering, men pressade Björklund tillbaka. Att regeringspartiet försökte stjäla hans politik kunde han hantera, men avslöjandena om skarvande med fakta och statistik var besvärligare. Bland de egna dök det upp kritiker som tyckte att Björklund inte höll sig till sanningen. Bengt Olsson, folkpartist av äldre stam och far till den berömda dottern Birgitta, gjorde en svidande genomgång 2004. Exempelvis.

Det fanns också andra missräkningar.

Språktestet 2002, övergångsreglerna 2004 och dataintrånget 2006. Björklund var ju med och utformade den där strategin; faktiskt var det han som en gång ringt Maria Leissner och sagt att han hade en bra pressekreterare som han kunde skicka över från Stadshuset till riksdagskansliet. Johan Jakobsson hette killen. Leijonborg och Björklund och Jakobsson styrde sedan den kampanjorganisation till parti som gjorde succé 2002 men spårade ut i vanheder och vilsenhet fyra år senare.

Det där lyckades Björklund bara skaka av sig.

Kriget och positionen som statsråd stärkte honom. Så när han började yppa ord som »humanism«, »jämställdhet« och »socialliberalism« på hösten 2007 kunde partiet inte göra annat än välja honom till ny ordförande. Tänk om han var en ny Bengt Westerberg!

Samtidigt gick motståndarna i fällan på slagfältet. Steg för steg följde de efter hans rörelser, längre och längre ut. När hans konkava linje slog igen och omringade Granlund och Damberg och Sahlin var allt avgjort. Det spelade ingen roll att journalisterna återigen påpekade överdrifter och faktafel.

Kriget var vunnet.

Hösten 2007 uppmanar Morgan Johansson, vänstersossen, sitt parti att göra upp med Björklund. Vintern 2008 skrotar miljöpartiet sitt krav på betygsfria skolor. Till våren ber Sahlin om fred. Jan lämnar snart förhandlingsbordet. Som vanligt faller det på betygen, från vilken klass de skulle ges, men mer handlar det nog om att han inte vill. Varför ska han gå med på krav från så svaga fiender? Har han inte redan fått rätt?

Fyra år senare hänger det strategiska valet fortfarande över honom. Som partiledare tjänar han på fortsatt konflikt, men som utbildningsminister skulle han vara betjänt av en riktig fred. Det är åtminstone var skolfolk säger. Och det är de som vill se resultat.

– Vad var det som gjorde att du och Lars Leijonborg kunde umgås så bra efter 2001 års händelser?

– Jaa … det var nog inte … alltså jag bestämde mig tidigt när länsförbunden började höra av sig att jag tänker inte kandidera mot Lars. Och jag pratade med honom om det. Det hade kunnat sluta så att han inte hade kunnat bli återvald, vi pratade om det, och då sa Lars, och jag var överens med honom om det, att jag inte skulle måla in mig i ett hörn så att jag blev omöjlig om Lars skulle tvingas avgå. Det innebar att jag uppfattades som ganska otydlig i mina svar. Sedan till slut så bad vi valberedningen att enas, för i grunden var ju sprickan i valberedningen. Men så här: det här … jag tror … när det går dåligt ifrågasätts partiledaren. Men alla vet att man måste kunna umgås vid sidan av konflikterna.

– Per Ahlmark stödde dig då 2001. Nu skriver han i sina memoarer att han vill se Birgitta Ohlsson som partiledare innan han dör?

– Hoppas han lever länge! Så här: jag tänker inte kommentera vem som ska efterträda mig en gång, men jag har ju faktiskt utnämnt statsråd som är personer som inte tycker som jag i alla frågor. Andra har skickat sina … andra utser statsråd på andra …

– Andra har skickat sina kritiker till Bryssel?

– Haha, ja, jag ville inte säga det.

Finns folkpartiet? Frågan är allvarligt menad. Pratar man med politiknördar så låter det inte så. De säger att det är helt stelt. Att idépartiet har dött. Det är distingerade personer som uttrycker sig så. Som tycker att Jan leder ett intresseparti för lärare.

I ett år har allt handlat om detta. Hur ska partiet kunna bredda sig? Försvarsfrågorna, kärnkraften, euron har varit tre spår. Man måste beundra modet att driva anslutning till valutaunionen när verkligheten gett EMU-kritikerna rätt på punkt efter punkt, men i övrigt – den där breddningen har ju inte funkat. Vem bryr sig egentligen om folkpartiet? Moderaterna äger centrum, miljöpartiet och sverigedemokraterna är höga på framgång, vänsterpartiet förändras i sitt eget universum, socialdemokraterna faller isär, kristdemokraterna och centerpartiet definierar ordet kris.

Men folkpartiet?

Inte ens medlemmarna är särskilt angelägna. Hur ska man annars tolka den absoluta stiltje som råder i detta parti som en gång kickade partiledare när de hade sex procent i mätningarna? Där ligger Jans folkparti nu och harvar. Och med det är alla nöjda.

Letar man finns det förstås ett par gräl. Frisinnat folk och människor till vänster som vill få partitoppen att bry sig om socialpolitik igen, de är kritiska i motionerna till landsmötet i helgen. Partiledningen har svarat med att föreslå en ny modell på arbetsmarknaden, med svagare arbetsrätt och generösare bidrag.

Och så den gamla frågan om kvotering av föräldraförsäkringen. Där har en tredjedel eller så av ombuden länge velat lagstifta i någon form, men förlorat gång på gång. I år har de en ny strategi. Nu kräver de en tredje pappamånad i stället, det tänkte de sig att partiledningen borde kunna gå med på; pappamånaderna är ju helgedom i partiets historia. Men icke. Från två partistyrelsemöten rapporteras skrik och tandagnisslan och folk som varit så frustrerade att de fått tårar i ögonen.

Jan har sagt nej. Och Nyamko Sabuni, jämställdhetsministern, har sagt nej.

Det explosiva finns i relationen mellan Nyamko Sabuni och Birgitta Ohlsson, EU-ministern. Utåt säger Ohlsson inte ett knyst om jämställdhet men internt driver hon frågorna hårt, enligt flera källor. Och bråk mellan statsråd är komplicerade saker som lätt går över styr. Hur glad tror ni Sabuni är nuförtiden? Hur mycket syns hon? Jämfört med Ohlsson?

Med det sagt; det finns just nu inget parti som är så liknöjt som folkpartiet. Det är som om det har utverkats en ny lag för småpartier i en koalitionsregering. Som säger att så länge man inte ligger under riksdagsspärren och har en valberedning som ber tidningskrönikörer ta över partiledarskapet så har man det bra.

De måste ha rökt för mycket Långbottomblad i folkpartiet. Snackar man med dem låter det som om de är på väg till en hobbitfest i helgen. Där kulörta lyktor glimmar över kullarna, ölen rullas fram i tunnor, maten dignar från traktens alla värdshus och någon sjunger en sång om upptågsmakaren som blev härförare i slaget om skolan. Himlen sprakar av en trollkarls fyrverkerier. Spontandans uppstår. Statens angelägenheter, det kan de stora människorna få sköta om.

Och detta sker alltså just som de håller på att förlora allt de äger och har.

– Den här diskussionen om SNS:s rapport om privatiseringarnas effekter. Vad tänker du om den?

– Jag tror väl att konkurrens … i verksamhet … i det här fallet att föräldrar och elever gör medvetna val, att det stimulerar kvaliteten. Jag delar nog uppfattningen att det hittills inte går att belägga den slutsatsen, att valfriheten har stimulerat kvaliteten. Jag tycker … i det tycker jag att rapporten är riktig. Sedan är det ju så att under de senare tjugo åren har kvaliteten sjunkit i skolan, och då kan ju någon säga att det beror på friskolorna. Nja, då kan man säga att det beror kanske på en massa andra faktorer. Och det slutar ju med att man får dra sina egna slutsatser.

Den där våren 2007 förkastade Jan freden. Han hade sina skäl. Med konfliktens hjälp kunde partiet fortsätta äga skolfrågan, vilket också skedde; ja, till och med såg Jan i någon mätning ut att stärka sitt grepp ytterligare. Men äger partiet verkligen skolfrågan i dag? Studerar man det senaste årets skoldebatt, hur mycket kretsar kring folkpartiet? Egentligen?

I dag handlar diskussion alltmer om likvärdighet och segregation; att skillnaden mellan olika skolor kanske är ett större problem än att skolorna generellt har sjunkande resultat. Där hör man sällan Jan. I grunden handlar det om att hans analys håller på att bli gammal.

Jan var pionjär 1996. Innan mätningarna från Pisa och Timms ens börjat göras i Sverige viftade han med siffror som visade på sämre kunskaper hos eleverna. Och drog då slutsatsen att felen låg i beslut fattade på sjuttio- och åttiotalet. Flummet, degraderingen av lärarna, kommunaliseringen.

Att resultatet har sjunkit är alla ense om nu, men frågan är när det började. Projektledaren för Pisa i Sverige, Magnus Oskarsson, anser att mätningarna inte visar fallande resultat förrän runt 2003 eller senare. Håller man den bilden för sann öppnar man också för en annan felsökning. Då kan även skolbeslut på nittiotalet vara orsak till problemet. Beslut som inte hunnit få genomslag när Jan formulerade sin politik. Till exempel friskolorna och det fria skolvalet, som infördes 1992.

Och oavsett historieskrivning är det detta som skolfolk spår bli den stora framtidsdebatten. I deras analys är det helt enkelt det största problemet. Kulturgeografer och ekonomer och statsvetare grälar redan om saken. Och när tankesmedjan SNS nyligen kom med en rapport om just privatiseringens effekter knakade det i sprickorna både inom socialdemokratin och inom borgerligheten. Slagfältet heter alltså likvärdighet, inte ordning och reda.

Jans linje har hittills varit enkel: om alla barn i Rinkeby måste gå i skolor i Rinkeby bryts knappast segregationen. Det kan han ju ha rätt i. Men just det där sättet att snabbt och smidigt ge klatschiga svar på svåra frågor retar upp rätt många. På departementet, myndigheter och ute i skolorna hör man rätt ofta att den björklundska politiken nog är bra, men att Björklund själv, han är ett rött skynke. Folk som känner att det där med att utbilda och fostra barn och unga nog är marigt saknar respekt för Jan. De tycker han gör sig själv – och debatten – dummare av vad de båda borde vara. För dem är han för lite hobbit och för mycket krigare.

Det är här hans utmaning ligger nu, att kunna gå från ärofylld general till segerrik fredsherre. På andra sidan blockgränsen håller Gustav Fridolin och miljöpartiet på att formulera sig. Det är en ny motståndare, som inte vill ge Jan arbetsro utan locka ut honom på slagfältet igen. Och med tanke på hur mycket liberala väljare miljöpartiet har vunnit från folkpartiet är det nog rätt rimligt att tro att han sväljer betet. Både i vallokalsundersökningen förra året och i den senaste partisympatimätningen från Statiska centralbyrån är miljöpartiet större än folkpartiet bland Saco-väljare. Vi pratar folkpartistiska kärnväljare här – i den mån det begreppet finns – och medlemmar i till exempel Lärarnas Riksförbund.

När Synovate i somras frågade vilket parti som ansågs ha bäst idéer för skolan svarade 29 procent folkpartiet. 25 procent sa socialdemokraterna och 17 uppgav moderaterna. Avståndet ner är alltså inte större än fyra procentenheter. Det kan vara värt att betänka.

Berättelsen om Jan Björklunds väg från hobbit till krigare är en succéstory. Om honom kommer det att skrivas långt i skolpolitikens stora historiebok. Självklart är det så.

Men minns pojken från Skene hur han tagit sig dit där han är i dag? Att han genom ett sent uppvaknande och tidig hjälp från andra aktörer formulerade en politik som låg före övriga debattörers. Han har suttit i borgen i fem år nu. Utifrån ropar de att han måste visa resultat nu – men räcker ens det? När efterfrågan heter ödmjuka lösningar på allt komplexare problem är allt han har på skrivbordet en politik som har nio år på nacken.

– Vilka frågor blir heta i skoldebatten framöver?

– I grunden samma som tidigare. Kunskapskraven, att vi utvärderar och mäter resultat. Det är förstås också gymnasieskolan, den ideologiska skillnaden i synen på yrkesutbildningar. Frågan om studiedisciplin. Den typen av frågor. Vi har hela frågan om kommunernas ansvar, den spränger ju alliansen. Eller spränger ... splittrar.

– Kommer det här med likvärdigheten bli stort?

– Ja, men det handlar ju mycket om kunskapsresultat. Och kommunaliseringsdebatten är i den största pusselbiten i det du kallar likvärdighet.

– Är det bra eller dåligt att tonläget har sjunkit i skolpolitiken?

– Ska reformerna fungera handlar det ju i rätt hög utsträckning om att lärare och rektorer ändrar beteende, då är det bra med ett lägre tonläge. Men det var ju många som tyckte att vi skulle ha kompromissat där runt 2007 – det var många som sa det då – men hade vi gjort upp med de rödgröna då hade det bara blivit halvdant. Jag ville gå fullt ut.

***
Artikeln bygger bland annat på en längre och några kortare intervjuer med Jan Björklund, samtal med ett trettiotal forskare, politiker och tjänstemän, studier i folkpartiets arkiv vid Riksarkivet, ett besök i Skene och läsning av ungefär 1 500 artiklar om Jan Björklund.

Fotnot: Hobbitar, hober. »Mytologiska, kortväxta gestalter i J.R.R. Tolkiens fantasyberättelser.« Nationalencyklopedin