Doktor Kalkyls plan

Hon utgör en mycket liten figur på podiet under den höga glaskupolen i Gasometern, en extraordinär byggnad i Berlin som denna septemberkväll inhyser Günther Jauch, en politisk talkshow. Vanligtvis undviker Tysklands förbundskansler Angela Merkel tv-framträdanden av det här slaget, men nu är hon tvungen att ge både förbundsdagen och väljare ett rakt svar på varför Tyskland borde ställa upp med 211 miljarder euro för att rädda valuta­unionen.

I eurokrisens hetta har Merkel skällts ut för att vara obeslutsam, profillös och långsam. Men hon har genom sin karriär visat sig vara uthållig och utrustad med mycket starka nerver. Sakta manövrerade hon sig upp genom leden inom kristdemokratiska CDU, ända till kanslerposten. En taktiker?

– På hemmaplan har hon i princip gjort sig av med alla konkurrenter till partiledarposten genom att ge dem upphöjda positioner. Till exempel placerade hon Niedersachsens starka delstatschef Christian Wolff i en gyllene bur som Bundespräsident (ceremoniellt statsöverhuvud). Och delstatschefen för CDU-fästet Baden-Württemberg, Günther Oettinger, blev EU-kommissionär i Bryssel.

Så sa Gerd Langguth, tidigare parlamentsledamot och numera professor i politik, i en intervju med Deutschlandradio Kultur för en månad sedan.

Till dessa namn kan läggas Roland Koch, framgångsrik ledare för delstaten Hessen. Med en taktik hon lärt sig av sin tidigare mentor Helmuth Kohl, lät Merkel konkurrenten sitta i Wiesbaden och förgäves vänta på ett erbjudande från Berlin ända tills han tröttnade och gick över till näringslivet. Att aldrig låta sig hetsas eller knuffas i någon riktning, är mottot.

Andra starka personligheter har hon i stället knutit till sig. CDU:s mest populära politiker under 1990-talet, Wolfgang Schäuble, fungerar nu som erfaren och kompetent finansminister. Detta trots att han ursprungligen var Helmuth Kohls kronprins och blev utmanövrerad av Merkel själv i den partifinansieringsskandal som skakade CDU kring millennieskiftet.

– Hon höll sig cool i utkanten av tumultet och steg fram med svidande kritik när Schäuble och Kohl i princip redan var slagna. Taktiskt nog bjöd Merkel sedan tillbaka Schäuble in i toppolitiken och nu skyddar de varandra i ömsesidigt beroende, säger en politisk rådgivare till regeringskansliet som vill vara anonym.

Efter avgången avfärdade Kohl enligt Westdeutsche Zeitung sin tidigare gunstling som »den där östtyskan«. Media ställer dem gärna emot varandra och senast i somras ska gammel-kanslern, som han kallas, enligt berlinska Tagesspiegel kritiskt ha frågat »vad hon egentligen vill med Europa«.

Det är inget oväntat tjuvnyp från en man som gått till historien som den tyska återföreningens arkitekt och som en av Europabyggets visionärer. Kohls ideologiskt grundade ledarskap var väsensskilt från Merkels mindre publikfriande metod att leda trupperna bakifrån och agera med kraft först efter att hon känt av alla vindar.

– Kohl bollade alltid årtal och satte in skeenden i historiska sammanhang. Det är svårare för människor att orientera sig i Merkels pragmatism. Därför anklagas hon för att sakna idéer och övertygelser. Däremot har Kohl, som ju är över 80 år nu, inte någon konkret maktbas kvar i partiet som kan hota henne, säger Gerd Langguth vidare i radiointervjun.

Var tid har sina utmaningar, är Merkels eget svar på kritiken. Kohls vädjande till väljarnas nationalistiska känslor fungerade i återföreningens tid, men för att med dagens trepartikoalition lyckas navigera genom en utdragen och komplex finansiell kris krävs rationella argument. Det är Merkels åsikt, och någon annan politiker med ett tydligt alternativ finns inte.

När programledaren Günt­her Jauch i glaskupolen pressar henne om att man borde slänga ut finanssyndarna i Sydeuropa ur euron, upprepar Angela Merkel flera gånger:

– Vi bör bara vidta åtgärder som vi kan kontrollera resultatet av.

Och så nämner hon Lehman-kraschen 2008 med en rysning. Då lät den amerikanska regeringen den stora investmentbanken falla. Det var tänkt som en politisk maktdemonstration, i stället blev det ett bevis på politikernas maktlöshet när hela västvärldens ekonomi störtades i recession. Merkel ogillar den typen av experiment.

Dessutom, påpekar hon, behöver Tyskland det europeiska samarbetet för att spela i den högsta politiska divisionen tillsammans med USA och Kina. 80 miljoner tyskar eller 500 miljoner enade européer – det gör hela skillnaden på det geopolitiska schackbrädet. 62 procent av Tysklands export går också till grannarna i EU. Det som skadar Europa, skadar Tyskland.

Så visst är hon för euro-projektet. Men det finns reservationer, samarbetet är för henne en finansiell kalkyl snarare än en vision: Merkel vill inte ha euroobligationer som skulle tillåta alla länders banker att återfinanisera sig på vad som kan bli Tysklands bekostnad. Hon vill inte ha ett delat ansvar för EU:s skulder inskrivna i något fördrag. Och hon vill inte gå snabbt fram.

– Steg för steg, upprepar hon.

Sanningen är dessutom att även om Merkel ville så skulle hon inte egenhändigt kunna svinga ett svärd genom den gordiska knuten. Nyligen beslutade författningsdomstolen i Karlsruhe att budgetutskottet från och med nu måste godkänna alla transfereringar av större summor till EU. Det gör en redan komplex federal beslutsprocess ännu mer tungrodd.

Om räddningspaketen lugnar finansmarknader och euroförespråkare så försöker Merkel och finansminister Schäuble vinna skeptikernas och tandgnisslande skattebetalares förtroende genom att kräva »Durchgriffmöglichkeiten« mot länder som inte sköter sig – ett kraftfullt men angenämt nebulöst uttryck för möjligheten att komma in och styra och ställa i andra länders finanspolitik.

– De som inte sköter sig måste räkna med att ge upp en del av sin nationella suveränitet, säger Merkel i tv-interjvun.

För som finansmannen George Soros nyligen sa till Der Spiegel: »I en kris är det alltid kreditgivaren som dikterar utgången.« På så sätt har Merkel blivit EU:s viktigaste och mest inflytelserika ledare.

I och med det senaste beslutet i förbundsdagen att godkänna en ökning av EU:s räddningsfond EFSF till 780 miljarder euro, har Tysklands riskkapital stigit till 211 miljarder, vilket motsvarar en fjärdedel av potten. Det är en summa som inte bara fått den allmänna opinionen i Tyskland att dra djupt efter andan, utan även CDU:s liberala koalitionspartner FDP (Freie Demokratische Partei). Men det skrämmer inte Merkel.

– Hon vet att koalitionen hänger på ett hår, men också att det går väldigt dåligt för FDP i opinionsundersökningarna och att de kanske inte kommer att vara den mest attraktiva partnern efter valet 2013. Många tror därför att hennes nyliga kovändning i kärnkraftsfrågan, där hon efter Fukushimakatastrofen plötsligt stödde en total avveckling, egentligen handlade om att vinna poäng hos de gröna. Det skulle öppna möjligheter för henne att regera tillsammans med dem i stället för liberalerna, säger den politiska rådgivaren i Berlin.

Liksom de flesta bedömare anser han att Merkel redan nu agerar med siktet inställt på att vinna nästa val, 2013. Inrikespolitiskt brottas hon nu med sitt folks motstridiga önskemål: de gillar inte euron, men vill ändå rädda den.

Tyskarna har alltid varit delade när det gäller eurosamarbetet. Rudolf Augstein, grundare av tidskriften Spiegel, var skeptisk till Maastrichtfördraget redan när det skrevs under för knappt 20 år sedan. Han menade att man inte så lätt kan bringa olika nationers psykologi under samma tak, och att »romantiska idéer« inte bör styra i utrikespolitiken.

– De problem som inte löses nu kommer tyskarna att få städa upp efter i framtiden, när dagens Maastricht-ivrare redan lämnat scenen och sitter tillbakalutade i sina bersåer, sa han när andra firade fördraget.

Framtiden har nu infunnit sig och där sitter Angela Merkel under kupolen hos programledaren Günther Jauch. Efter en sammanbiten inledning slappnar hon av och resonerar kring sina vägval, men utan stora åthävor. Lyckas hon övertyga om varför Tyskland borde ställa upp med 211 miljarder euro för att rädda valutaunionen? Det beror på vem man frågar. Efter framträdandet får hon blandade recensioner, några är lysande, andra vänder tummen ner.

Men den viktiga omröstningen i förbundsdagen om räddningspaketet vann hon med egen majoritet för en vecka sedan, några dagar efter tv-framträdandet.

Angela Merkel är ingen karismatisk ledare som skapar magiska ögonblick, men hon verkar sitta både säkrare och bekvämare i rampljuset än många förleds att tro. Om omvärlden har misstagit hennes kyla för saktfärdighet kan hon gå till historien som ledaren som styrde Europa ur krisen genom att behålla lugnet.

Det värsta scenariot vore om politikerna inte lyckas stoppa en ny bankkatastrof, och flera länder lämnar euron trots de enorma räddningspaketen. Ingen europeisk ledare har så mycket att förlora på det som Angela Merkel.

Fakta | Tidsplan

3 oktober Ursprunglig deadline för nästa utbetalning till Grekland, har nu flyttats fram.
9 oktober Nicolas Sarkozy och Angela Merkel möts och diskuterar Grekland.
14–15 oktober Finansministrarna inom G20 möts i Paris, krisen toppar agendan.
17 oktober Slovakien röstar om att utvidga EU:s krisfond, mycket talar för att koalitionsregeringen säger nej.
17–18 oktober EU-möte i Bryssel.
3–4 november G20 möte i Cannes, USA kommer kräva bevis på att EU tagit kontrollen över skuldkrisen.
13 november Greklands facit ska utvärderas – följer de planen?

Grekland och Italien försvagade

Kreditvärderingsinstitutet Moody’s sänkte på tisdagen Italiens kreditbetyg tre steg från Aa2 till A2. Det gör det svårare och dyrare för landet att låna.

Grekland uppgav också i början av veckan att landet inte kommer lyckas pressa ned sitt budgetunderskott så mycket som EU har krävt för att betala ut lånen.

Krisfonden

European Financial Stability Facility bildades maj 2010 av alla 27 EU-länder och hade initialt 440 miljarder euro till sitt förfogande, utlovade av de 17 eurozonländerna. Fonden ligger under ECB och blir kreditvärderad som vilken annan bank/fond som helst. Just nu är kapitalet på väg att ökas till 780 miljarder eftersom risken har ökat i euroområdet.

Genom att ge ut obligationer ska fonden kunna ge lån till länder i knipa, kapitalisera banker, eller köpa statsobligationer av krisande länder. Hittills har fonden använt 10 procent av kapitalet. 2013 ersätts EFSF av en permanent räddningsfond, European Stability Mechanism.