En studie i sönderfall

För ett halvsekel sedan var det en av Sveriges högsta byggnader. Men det var inte av nostalgiska skäl, inte på spaning efter en tid då även socialdemokraterna stod på sin topp, som man samlats högst upp i Paul Hedquists funkisskapelse.

Det var inte heller för att byggnaden en gång kallades Skatteskrapan. Tommy Waidelich var noga med att inskärpa det. Det var helt enkelt, sa skuggfinans­ministern, en spännande miljö.

Kanske kunde han även ha talat om ljus och luft, om transparens och rymd. För de kommande veckorna skulle konflikterna i socialdemokratin blottläggas på ett sätt som det här partiet sällan varit med om. Aldrig förr hade socialdemokraternas interna kalkylblad tröskats i medierna.

Lite öppenhet var ju tanken. Det var därför man samlats här i dag: bland politikerna fanns finanslandstingsrådet i opposition Helene Hellmark Knutsson och trafikutskottets ordförande Anders Ygeman. Men där stod också två inbjudna ekonomer – en från bankerna, en från akademin – som skulle få ge sin syn på socialdemokraternas järnvägspengar, storstadssatsningar och bostadsplaner.

Redan det här mötet på 25:e våningen signalerade ett avsteg från hur social­demokraterna brukar värka fram ekonomisk politik. Så här gick det inte till när Göran Persson, som en kanin ur en hatt, drog fram maxtaxan inför valet 1998. Så här gick det inte till när Gunnar Sträng enväldigt ifrågasatte Astrid Lindgrens räknekunskaper.

Det här var kanske det lyssnande, lyhörda partiet som Håkan Juholt hade pratat om.

Det gick som man kunde tro: ekonomi­professorn Harry Flam ifrågasatte genast varför socialdemokraterna inte slopade hyresregleringen om de nu ville ha fler bostäder. Och Nordeas chefekonom Annika Winsth efterlyste en bättre berättelse från partiet. Fast sammankomsten var ändå »modig« som Winsth senare uttryckte det.

Men det skulle inte ens dröja en vecka innan s-ledningen fick känna på baksidan av den nya öppenheten.

När utkastet till socialdemokraternas skuggbudget skickades ut till riksdags­ledamöterna muttrades det en hel del: ersättningen från a-kassan skulle vara kvar på regeringens låga nivåer, avgiften till samma kassa skulle visserligen sänkas, men inte lika mycket som partiet tidigare föreslagit – och rut-avdraget fick vara kvar.

Det får muttras i det socialdemokratiska partiet. Bara det görs inför idel socialdemokratiska öron. Men på onsdagen den 28 september kunde SVT:s »Rapport« läsa upp ett internt brev från gruppledaren Carina Moberg i vilket skuggbudgeten sågades jäms med fotknölarna.

Det mest intressanta med händelsen var kanske inte konflikten om själva budgeten, utan det faktum att ett brev inom den absoluta ledningen läckte till pressen. Enligt Katarina Barrling Hermansson, statsvetare inriktad på partikulturer, har det historiskt sett inte läckt mycket från socialdemokraterna.

– Det har funnits en mycket stark lojalitet inom partiet. Andra partier har ju, inte helt utan avund, anklagat socialdemokrater för att vara röstboskap.

De senaste åren tycks något ha hänt. Avpolletteringen av Mona Sahlin är ett exempel, Thomas Bodströms bokskrivande ett annat, tillsättningsprocessen av Håkan Juholt ett tredje – möjligen bevittnar vi en partilojalitet i upplösning till förmån för en helt ny kultur där inre kritik luftas i offentligheten. Barrling Hermansson spårar orsaken till socialdemokraternas ovana vid att sitta i opposition.

– Inom partiet finns en idé om att man ska vara som en riktigt stor familj. Men det är en organisationsform som är lättare att hantera i regeringsställning och den makt som kommer av det. När inre stridigheter uppstår, när allt inte är frid och fröjd, har socialdemokraterna svårt att hantera dem. Sådana här situationer är enklare för moderaterna, med sin mer hierarkiska struktur.

Hur just skuggbudgetbråket kom till finns det två versioner av inom socialdemokraterna. Den första – och den som partiledningen vill förmedla – är att det aldrig var ett bråk. Siffrorna var enligt Håkan Juholt »huller om buller« och när ledningen till sist föll till föga om a-kassan var det inte ett bakslag. Det hade ju aldrig varit ett förslag.

Den andra versionen går ut på att det är svårt att få plats med satsningar på både tågtrafik och a-kassa med det begränsade reformutrymme som finns.

– Vill man presentera en politik som är offensiv kanske man inte kan lägga en höjning av a-kassan som tar det mesta av det. Så jag förstår varför man kände att man behövde vänta med a-kassan. Men kanske har man låst in sig i uttalanden om att det inte finns behov av att höja skatterna, säger Dany Kessel, som undervisar i nationalekonomi på Stockholms universitet och sitter i socialdemokratiska studentförbundets styrelse.

Till saken hör också att riksdagskansliet är underbemannat. Flera social­demokratiska ekonomer vittnar om att utredningskraften försvunnit, att de som sitter och räknar på skuggbudgeten helt enkelt är för få och att Håkan Juholt inte har lyckats med några prestigevärvningar; det finns ingen tung nationalekonom i hans lag.

Även manfallet är en katalysator för auktoritetens sönderfall, tror Katarina Barrling Hermansson.

– När krubban är tom biter hästarna varandra. Det är en sak att lyssna in när man har resurserna på sin sida. Nu har man inte det. Mycket av det som social­demokraterna nu diskuterar hade säkert lösts på tjänstemannanivå förr.

Partiet fick till sist sin skuggbudget. Rut- och rot-avdragen halverades och taken i a-kassan och sjukförsäkringen höjdes. Det blev även pengar över till både tunnelbana och järnväg. Partiledningen försökte under onsdagen också släta över det uppkomna bråket. Men Katarina Barrling Hermansson tror att strider inom partiet kommer att bli vanligare. Det kommer att dröja »väldigt, väldigt länge« innan partiet trivs i oppositionsrollen. Om ens någonsin.

– Socialdemokraterna är ett parti som skriver statsbudgetar, inte skuggbudgetar.

Fakta | Skuggbudgeten

I onsdags presenterades socialdemokraternas skuggbudget. Jämfört med regeringens budget spenderar socialdemokraterna cirka 20 miljarder kronor mer, men tar också in lika mycket i olika avgifts- och skattehöjningar.

Ger mer intäkter (i urval):
•Neddragning av jobbskatteavdraget som börjar vid inkomster på 600 000 kronor per år.
•Återinförd skatt på handelsgödsel.
•Höjd alkoholskatt. Motsvarar cirka fyra kronor för en flaska vin.
•Nej till sänkt restaurangmoms.
•Vägslitageavgift (gick tidigare under namnet kilometerskatt) för tunga fordon.

Ger större utgifter (i urval):
•Tak för avgiften till a-kassan, så att ingen betalar mer än 120 kronor per månad.
•Skattesänkning för pensionärer.
•Höjd sjukförsäkring till 8,5 basbelopp 2013 och till 80 procent av inkomsten under hela sjukdomsperioden.
•Mer pengar till polisen och Skatteverket för att bekämpa skatte­brott, organiserad brottslighet och bidragsbrott.
•Fri entré på statliga museer.
•Satsningar på järnväg och tunnelbana.