Personspelet som avgör räntan

Inte sedan Riksbanken blev självständig 1999 har det varit så mycket politik i penningpolitiken som nu. Vid årsskiftet ska två nya medlemmar i direktionen – den sexhövdade samling teknokrater som ensamma sätter reporäntan – utses av riksbanksfullmäktige.

Mandaten sträcker sig över sex år. Så för politikerna uppstår en sällsynt chans påverka penningpolitikens inriktning. Vissa har till och med jämfört det med när den amerikanska presidenten utser domare till högsta domstolen i USA och på så sätt i praktiken bestämmer hur juridiken ska tolkas.

I Sverige har traditionen varit att enas kring utnämningarna över blockgränsen.

– Vi ser bara till lämplighet, som folkpartiets riksbanksledamot Allan Widman uttrycker det.

Politiska strider har undvikits av hänsyn till Riksbankens anseende och trovärdighet. Och så ska det vara, menar miljö­partiets förre språkrör Peter Eriksson, som nu sitter i riksbanksfullmäktige.

– Vi hanterar situationen bäst om vi utgår från personer snarare än ideologi. Annars förskjuter vi bara Riksbankens självständighet och beslut till ett annat forum än det var meningen, säger Eriksson.

Men efter tre år av återkommande ekonomiska kriser är den penningpolitiska situationen allt annat än normal: det tidigare heliga inflationsmålet har börjat ifrågasättas av ledande ekonomer, och vad som de senaste åren varit en mer eller mindre okomplicerad fråga om att fastställa en ränta som skulle hålla inflationen runt två procent har nu överskuggats av en rad realpolitiska avvägningar.

Kommer en låg krisränta att blåsa upp nya finansbubblor? Har hushållen dragit på sig så mycket skulder att det är nödvändigt att höja räntan för att få ner bostadspriserna? Är den höga arbetslösheten en anledning att låta räntan fortsatt vara låg även om tillväxten tar fart?

I det här läget har det uppstått en unik situation där riksbanksdirektionen har delats i två läger. Sprickan är djupare än den klassiska motsättningen mellan så kallade »duvor« som vanligtvis förespråka lägre räntor och »hökar« som hellre ser högre räntor. Denna gång handlar det inte bara om hur man ska tolka siffrorna utan lika mycket om vilka siffror man ska tolka. Eller om man över huvud taget ska förlita sig på vad man ser när utsikterna är så osäkra. Kanske ska man i stället gå mer på sunt förnuft och historiska erfarenheter.

Riksbankschefen Stefan Ingves, som vid årsskiftet påbörjar sin andra mandatperiod, har företrätt den senare ståndpunkten, och har så sent som fram till det senaste penningpolitiska mötet argumenterat för en snabb återgång till mer normala räntenivåer. En majoritet av direktionen har stått bakom hans det-säkra-före-det-osäkra-linje.

Det som nu gör situationen så intressant är att två av tre personer som har utgjort Ingves maktunderlag ska sluta. Dels den tidigare socialdemokratiska statssekreteraren Svante Öberg, dels den förre vice vd:n i Handelsbanken Lars Nyberg. Så när riksbanksfullmäktige väljer nya direktionsmedlemmar tvingas de, i alla fall indirekt, att ta ställning i konflikten som delar riksbanken. Beroende på vilka personer de utser kan maktbalansen i Riksbanken rubbas.

Av alla på nionde våningen i riksbankens granitkoloss till byggnad på Brunkebergstorg i Stockholm finns det en person som mer än andra skulle glädjas åt en sådan rockad.

– Det blir förstås väldigt intressant att se vilka mina nya kollegor blir, säger Lars E O Svensson, en 63-årig man med vit skepparkrans och uppkavlade skjortärmar.

Det är han som har lett myteriet mot Stefan Ingves inom direktionen. Möte efter möte har han opponerat sig. Han förespråkade nollränta när krisen var som värst och har sedan dess motsatt sig direktionens räntehöjningar och reserverat sig mot den snabbt stigande räntebana som Riksbanken har prognostiserat. Till en början var han ensam, efterhand fick han stöd av direktionens andra akademiker, Karolina Ekholm.

Utifrån deras perspektiv är ekvationen enkel: om prognosen för inflationen ligger under tvåprocentsmålet samtidigt som prognosen för arbetslösheten är hög skulle båda problemen åtgärdas med en lägre ränta och räntebana. Att låga styrräntor skulle medföra risker för den finansiella stabiliteten håller Lars E O Svensson inte med om.

– Det finns inte några belägg för att låga räntor i sig skulle skapa problem i Sverige.

Även om inflationen skulle stiga över Riksbankens mål kan det finnas en anledning att behålla den lägre reporäntan, menar Svensson.

– Det är inte så att inflationen ska vara högst två procent, den ska vara i genomsnitt två procent. Då ska den ibland vara lite över, ibland lite under. Och om arbetslösheten är hög borde man föra en mer expansiv penningpolitik för att pressa ner arbetslösheten mot sin hållbara nivå, och då tolerera att inflationen ligger för högt ett tag, säger Svensson.

Uppenbarligen är det en ståndpunkt som inte går hem i alla läger; efter att han nyligen höll ett tal kunde man i kommentarsfältet på Dagens Industris hemsida läsa: »Hoppas denna man ställs inför riksrätt när bubblorna börjar spricka.«

Ingves har avstått från att gå i debatt med Svensson. Samtidigt är det svårt även för en riksbankschef att bortse från en man med Lars E O Svenssons meriter.

Han är Sveriges mest citerade nationalekonom i vetenskapliga publikationer och en av världens högst rankade penningpolitiska ekonomer. Han var rådgivare åt riksbanken redan när Sverige tvingades överge den fasta växelkursen 1992, och en av arkitekterna bakom inflationsmålspolitiken som formulerades året efter. Hela konceptet att upprätthålla en viss inflationsnivå i stället för att skydda växelkursen var ny, bara Nya Zeeland, Kanada och Storbritannien hade precis anammat den nya penningpolitiken.

– Vi visste inte hur inflationsmålspolitiken skulle fungera. Samtidigt var alternativen uttömda. Det var ett mycket spännande och intressant experiment, säger Svensson.

2001 anställdes han som professor på Princeton-universitetet av Ben Bernanke, i dag USA:s centralbankschef, och blev där kollega med bland andra ekonomipristagaren Paul Krugman. Efter ett antal år fick han 2007, som han säger, »ett erbjudande han inte kunde tacka nej till«. Och han ångrar inte att han tog chansen att bedriva penningpolitik på riktigt, trots att han har haft svårt att få igenom sin vilja i direktionen.

– Om två personer tycker alldeles lika så kan man säga att den ena är överflödig. Jag tycker nog att man skärper argumenteringen när man inte tycker lika, och så småningom så blir det nog bättre och bättre beslut, säger Svensson.

Det är nu upp till riksbanksfullmäktige att avgöra om Lars E O Svensson ska få mer att säga till om. Riksbanksfullmäktige utses av riksdagen och består av elva ledamöter och lika många suppleanter, varav merparten är före detta toppolitiker som placerats här efter lång och trogen tjänst. Personer som inte har något att bevisa och därmed inte söker konflikter.

Samtliga partier är representerade utom vänsterpartiet och sverigedemokraterna, men makten ligger i praktiken hos moderaterna och socialdemokraterna med sju respektive åtta ledamöter. Eller mer bestämt hos ordföranden, moderaten Johan Gernandt, och vice ordförande, socialdemokraten Sven-Erik Österberg, som de närmaste veckorna kommer att sitta inlåsta med en lista med namn att förhandla om.

Enligt spekulationer i Affärsvärlden är favoriterna Anders Borgs statssekreterare Susanne Ackum, AMF:s vd Ingrid Bonde, Riksgäldens chefsekonom Lars Hörngren och SNS:s i veckan avgångne vd Anders Vredin.

Officiellt är allt som det brukar vara.

– Vi representerar olika partier, men runt penningpolitiken, den finansiella stabiliteten och Riksbankens självständighet har det varit en god enighet. Så det borde inte vara något stort problem den här gången heller, säger Johan Gernandt.

Likadant låter det från oppositionen.

– Det finns ingen ambition vare sig från mig eller Johan Gernandt att vi skulle frångå den enighet som vi brukar uppnå. Vi sitter inte och diskuterar hökar och duvor, utan det handlar mer om att få in personer som kan göra ett bra jobb och ge stabilitet åt landet, säger Sven-Erik Österberg.

Men i korridorerna hörs andra toner.

– Det är en ny situation vi står inför. Det skulle kunna leda till mer politisering av utnämningarna, säger en riksbanksledamot som vill vara anonym.

– Jag tror att det återigen kan bli mer ideologiska skillnader eftersom det pågår en diskussion om inflationsmålet, säger en annan.

Fakta | Riksbankens direktion

Stefan Ingves. Riksbankschef, född i Finland. Räddade svenska banker på 90-talet och blev sedan hög chef på IMF. Tar det säkra före det osäkra. Har suttit sedan 2006 och fick nyligen förlängt förtroende.

Lars Nyberg. Talesperson i frågor som rör finansstabilitet. Handelsstudent som blev vice  vd i Handelsbanken. Tillhör ränte-hökarna. Invaldes redan 1999, avgår vid årsskiftet.

Karolina Ekholm. Akademiker som forskat om internationell handel. Står på Lars E O Svensson sida i synen på räntepolitiken. Var medlem i Finanspolitiska rådet innan hon utsågs 2009.

Svante Öberg. Första vice riksbankschef. Socialdemokratisk ekonom på finansdepartementet innan han blev generaldirektör. Hårdaste förespråkaren för räntehöjningar. Avgår vid årsskiftet.

Lars E O Svensson. Professor vid Stockholms universitet. En av världens ledande penning-politiska teoretiker. Har möte efter möte röstat emot ränte-höjningarna. Invald 2007.

Barbro Wickman-Parak. Har varvat en ekonomkarriär med jobb som folkhögskolelärare. Stödjer majoritetens räntepolitik. Änka efter socialdemokratiske riksbankschefen Krister Wickman. Utsedd 2007.

De styr Riksbanken

Fullmäktige

Ordinarie ledamöter: Johan Gernandt, ordförande (m), Sven-Erik Österberg, vice ordförande (s), Peter
Egardt (m), Sonia Karlsson (s), Bertil Kjellberg (m), Anders Karlsson (s), Gun Hellsvik (m), Lena Sommestad (s), Allan Widman (fp), Peter Eriksson (mp), Anders Flanking (c)

Suppleanter: Hans Birger Ekström (m), Fredrik
Olovsson (s), Ulf Sjösten (m), Ann-Kristine Johansson (s), Chris Heister (M), Bosse Ringholm (s), Per Landgren (kd), Catharina Bråkenhielm (s), Christer Nylander(fp), Helena Leander (mp), Håkan Larsson (c)