Rekordfå barnlösa

Plötsligt talar alla om ofrivillig barnlöshet. TV3 visar serien »Drömmen om ett barn« och SVT kontrar med »Barn till varje pris?«. I en av veckotidningarna berättar en av Idol-jurymedlemmarna att han inte kan få barn och i Sundsvall har två kvinnor anmält landstinget till DO eftersom de tvingas till tre försök i privat regi innan de får hjälp.

»Vår nya folksjukdom« – som rubrikerna lyder – har onekligen hamnat i mediernas strålkastarljus hösten 2011. Men paradoxalt nog sker det i en tid då barnlöshetskurvan är på väg neråt.

– Åldern för när kvinnor skaffar barn har stagnerat de senaste åren. Samtidigt finns en ökad medvetenhet om alla hjälpmedel som har kommit. Så vi förväntar oss att barn­lösheten kommer att gå ner, den kommer faktiskt att vara lägre nästa år än i år, säger Lotta Persson, demograf på SCB.

Just nu ligger barnlösheten mellan 13 och 14 procent – så stor andel av kvinnorna har med SCB-språk »avslutat sina barnafödande åldrar« utan att få barn. Det är nära 1940-talets rekordlåga nivåer då endast 12 procent av kvinnorna förblev barnlösa.

Siffrorna är också långt från 1800-talets nivåer, då mellan 20 och 25 procent av kvinnorna aldrig skaffade barn. På den tiden förblev många kvinnor ogifta, och barnafödande utanför äktenskapet var ännu ovanligt.

– Många hade många barn, och många var barnlösa, säger Lotta Persson.

På den tiden man inte kunde göra något åt barnlösheten debatterades inte saken så mycket offentligt. För vissa ofrivilligt barnlösa var det inte bara sorgligt utan till och med skamligt.

Ett sekel senare innebär infertilitet så betydande psykologiska, sociala och sexuella problem att det ofta framkallar en psykisk kris. Studier tyder också på att det finns ett samband mellan barnlöshet och depressioner.

Driften att skaffa barn syns tydligast i statistiken över genomförda behandlingar. Sedan det första provrörsbarnet föddes 1982 i Göteborg har antalet provrörsbefruktningar exploderat. År 2008 genomfördes 13  408 fullständiga behandlingar, vilket senare resulterade i 3 438 barn. Det kan jämföras med de 3 000 försök som gjordes 1991.

Kostnaden för de här försöken har till stor del legat på de blivande föräldrarna. När riksdagen har placerat sjukdomar i olika prioriteringsgrupper har infertilitet hamnat i den lägsta, minst prioriterade gruppen. Som en följd har landstingen utarbetat olika regler som ofta innebär väntetider, övre åldersgränser och ett maximalt antal försök. Därför vänder sig många barnlösa till privatkliniker, där ett försök kostar cirka 30 000 kronor. Men mycket pekar mot att samhället kommer att ta över en större del av kostnaden i framtiden. De senaste åren har det producerats en hel del forskning som visar att det vore en vinstaffär för staten att betala för alla hugade provrörsföräldrar.

Det är en tråd som tagits upp av den skånske landstingspolitikern och folkpartisten Gilbert Tribo. »En lyckad behandling«, resonerar han, »resulterar i en ny individ och således också en ny skattebetalare.« Därför borde staten ta över ansvaret för IVF-behandlingarna.

– Det är en nationell angelägenhet att det föds fler barn. Och det är ju ändå staten som gör att kvinnor väntar med att skaffa barn, eftersom vi utformat föräldra­försäkringar och annat så att det blir mycket mer ekonomiskt att vara äldre.

Hans landsting står för tre försök per par. Det enda föräldrarna behöver betala är den vanliga patientavgiften. Och ju fler som genomgår behandling, desto fler får upp ögonen för metoderna, säger Tribo.

– Jag tror att det inte är lika skamfyllt längre. Det är därför vi har börjat tala så mycket om det här. Och det har i sin tur en opinionsbildande effekt.

Ökningen av provrörsbarnen hör delvis samman med att antalet adoptioner – den traditionella lösningen för barnlösa par – har gått ner kraftigt. Till och med augusti i år har endast 325 adoptivbarn kommit till Sverige. Bakgrunden till det är dels att länder som tidigare skickat barn till Sverige, som Kina, Sydkorea och Indien, har fått växande medelklasser.

Men det beror också på att svenska adoptivföräldrar fått konkurrens.

– Människor i fler länder i Europa har blivit intresserade av att adoptera. Italien och Spanien är länder som historiskt sett inte adopterat så många utländska barn tidigare, men som nu gör det, säger Lena Ingvarsdotter-Persson på Myndigheten för internationella adoptionsfrågor.

Samtidigt som det blivit svårare att adoptera har vetenskapen utvecklat nya möjligheter. Det senaste, och mest kontroversiella, sättet att skaffa barn är genom surrogatmammor. Det är en metod som än så länge är olaglig i Sverige, men som ändå används genom att svenska par anlitar surrogatmammor utomlands.

Även om antalet barn som föds på det här sättet är litet har det gett upphov till en het debatt. S-riksdagskvinnan Carina Hägg har kallat det en »form av människohandel«.

Det amerikanska företaget Circle Surrogacy har förmedlat surrogatmammor åt ett tiotal svenska par om året under ett par år. Vd:n John Weltman berättar att diskussionen i Sverige påminner om hur debatten gick i USA för tjugo år sedan.

– Då var det ganska stigmatiserande att använda sig av en surrogatmamma. Men efterhand har debatten mer handlat om hur det görs.