Medierna golvade av Sjöstedt
En rutinerad politisk kommentator från tv slog sig ner i pressrummet bredvid en ännu mer rutinerad kollega från kvällspressen. Vänsterpartiets kongress i Uppsala skulle strax inledas. Fortfarande var partiledarfrågan olöst, men herrarna i snurrfåtöljerna hade redan enats om att Jonas Sjöstedt inte är så dum.
– Verkligen inte, sa tv-mannen.
– Nej, verkligen inte, sa kvällsmurveln.
179 röster på Jonas Sjöstedt senare hade vänsterpartiet fått en partiledare som tycks gå hem hos journalistkåren lika mycket som bland partifolket. När till och med liberala ledarskribenter kallar vänsterledaren för »sansad« och »verklighetsförankrad« och konservativa åsiktsmaskiner utmålar honom som statsministerkandidat – då är det som natt och dag jämfört med hur »kommunisten« Lars Ohly brukade beskrivas. Trots att Sjöstedt – som han själv säger – i dag står sin föregångare nära rent sakpolitiskt.
Men en sak har Sjöstedt som Ohly saknade: en insikt om att mellan honom och målet om 10–15 procent av rösterna i nästa riksdagsval står en journalistkår som han måste komma på god fot med. Sjöstedt tillhör minoriteten i partiet som aldrig har skyllt vänsterpartiets motgångar på »borgerlig media«. Han vet att varje budskap han vill nå ut med till väljarna måste förmedlas av journalisterna. Och att då, som Ohly gjorde i sitt avskedstal, orda om vilka »urbota dumma frågor« han får är knappast ett genidrag.
Vill man gå hem i rutan måste man gå hem hos dem som bestämmer över rutan. Gör man det kan man framställas som en kunnig och debattskicklig frälsare – även om man är en vänsterpartiledare som bor på Östermalm.
