Iranska oppositionen i hemligt Sverigemöte

Adressen var hemlig, likaså deltagarlistan. Det enda som var känt var att ledande personer ur den iranska exiloppositionen skulle samlas i Stockholm den första helgen i februari 2012 i vad som skulle bli den största sammankomsten som hållits i sitt slag.

Mötet hade planerats i det tysta och ryktena som cirkulerade var många.

Den iranska regimen hade gjort sitt för att misskreditera mötet redan på förhand: enligt uppgifter i statskontrollerade medier var oppositionen i Stockholm för att bilda en exilregering och förbereda en amerikansk invasion.

Samtidigt pågick en intensiv debatt i oppositionens egna kommunikationskanaler om mötets legitimitet. Personer och grupper som inte hade bjudits in kände sig förbisedda och krävde att sammankomsten skulle ställas in. Bara dagar innan var det fortfarande osäkert om representanter från gröna rörelsen – den starkaste oppositionskraften i Iran de senaste åren – ens skulle dyka upp.

Till sist satt de ändå där. Allihop.

Partiledare, gerillasoldater och liberala ekonomer. Studentaktivister, kvinnoaktivister och vänsteraktivister. Akademiker, advokater, journalister, bloggare och intellektuella. Reformister, rojalister och revolutionärer.

Tunga namn och kända ansikten. Personer som fått sina partier förbjudna och tidningsredaktioner nedstängda, som torterats av säkerhetstjänsten och blivit beskjutna av polisen.

Vissa hade delat fängelsecell för 20 år sedan men inte setts sedan dess, andra kände bara till varandra genom sociala medier och träffades nu för första gången i verkliga livet. Där fanns de som hade diktaturen i färskt minne och de som hade emigrerat för decennier sedan.

Sammanlagt var de ett femtiotal personer från ett dussintal länder som slog sig ner i ett konferensrum på Skåvsjöholms kursgård – 358 mil från Teheran – i den snöklädda skogen en halvtimmes bilfärd norr om Stockholm. I samma rum som den syriska oppositionen i hemlighet hade träffats i för några månader sedan för att göra exakt samma sak – börja samtala med varandra och samordna sina krafter.

Värd för mötet, då som nu, var Olof Palmes Internationella Center. Namnet Palme har fortfarande lyskraft i internationella sammanhang, och exiliranierna ville förlägga mötet till ett land utan egna geopolitiska intressen i Iran – därav besöket i det svenska vinterlandskapet.

Mötet var stängt för utomstående och Fokus fick som enda media närvara när den disparata oppositionen skulle finna en strategi för hur de skulle förhålla sig till två brinnande frågor: parlamentsvalet den 2 mars och den överhängande risken att ett krig snart bryter ut.

De hade två dagar på sig och termometern utanför visade minus femton.

I veckan satte inspektörer från FN:s atomenergiorgan IAEA sina fötter på iransk mark. Det var det andra besöket på en månad.

Frågan om iranska kärnprogram har gäckat omvärlden i närmare två decennier.

Hotet om en militär konflikt har hela tiden legat och pyrt. Det är dock först de senaste månaderna som bedömare på allvar har börjat tala om att en israelisk flygattack mot iranska anläggningar är nära anstående, vilket skulle kunna utlösa ett större krig i regionen.

Orsaken är en rapport från IAEA som publicerades i november 2011. Rapporten var hårdare formulerad än någon tidigare och uttryckte svart på vitt att: »Informationen indikerar att Iran har genomfört aktiviteter som är relevanta för att utveckla en atombomb.«

Israel tog det som ett slutgiltigt bevis och framhöll genast att om internationella samfundet inte förmådde att snabbt sätta stopp för utvecklingen så skulle de göra det på egen hand.

Få betvivlar att Israel – som har ultramoderna amerikanska stridsplan, obemannade drönare och ett stort lager av medeldistansrobotar – har den militära kapaciteten för ett blixtangrepp mot Iran, vars flygvapen är föråldrat.

Israel har även en historia av liknande attacker, med lyckade resultat, ska tilläggas. 1981 bombade de en ofärdig kärnreaktor som Saddam Hussein höll på att bygga i Irak. 2007 upprepade de proceduren och förstörde vad de misstänkte skulle bli en kärnanläggning i Syrien.

Det var just denna historia som fick en ung exiliransk ekonom att vara så säker på sin sak när han talade i konferensrummet i Skåvsjöholm: om någon fäller den första bomben så är det Israel, USA kommer inte att göra det.

I omvärlden finns en liknande oro. De senaste veckorna har tunga maktspelare på den internationella scenen, från FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon till USA:s försvarsminister Leon Panetta och nationella säkerhetsrådgivaren Tom Donilon, åkt till Jerusalem för att övertala Israel att avstå från en militär aktion.

Spionchefen för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad har även setts i Washington, rapporterar Newsweek. Och president Barack Obama har suttit i långa telefonsamtal med Benjamin Netanyahu.

För USA – Israels närmsta allierade – kommer frågan mycket olägligt; med en krigstrött amerikansk opinion vill Obama ogärna dras in i ännu ett krig så nära inpå ett presidentval. Dessutom i en tid när det amerikanska försvaret måste banta på grund budgetunderskott och en skenande statsskuld.

Samtidigt måste han fortsätta sätta hårt mot hårt gentemot Iran, och vid en eventuell väpnad konflikt har han inget annat val än att backa upp Israel.

– Jag har varit väldigt tydlig – vi kommer att göra allt vi kan för att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen, som Obama uttryckte det häromveckan.

Under tiden som den verbala upptrappningen har ägt rum har FN-diplomater suttit i förhandlingar med företrädare för den iranska regimen i Teheran. De har bett om svar på uppgifterna i IAEA-rapporten från november och krävt större tillgång till platser, personer och dokument i sina fortsatta utredningar. Hittills utan resultat.

Den iranska motviljan har fått först EU och sedan USA att öka de redan existerande sanktionerna mot landet – enligt de nya reglerna förbjuds all oljeimport, och den iranska centralbankens tillgångar i utlandet fryses. Förhoppningen är att det ska få regimen att vika ner sig före ett israeliskt flyganfall.

Men i konferensrummet i Skåvsjöholm var det ingen som tvivlade på att den iranska ledningen verkligen försöker skaffa kärnvapen, och kommer att fortsätta göra så, vilket effektivt skulle förhindra utländska angrepp. Som en man i kavaj och slips uttryckte det: om regimen har att välja på att bli ett Nordkorea eller ett Libyen så kommer de att välja Nordkorea.

Än så länge har den iranska motreaktionen också varit allt annat än sammarbetsvillig. Iran har genomfört militärövningar i Persiska viken, provskjutit missiler och hotat att blockera det viktiga Hormuzsundet, som i princip all olja från Mellanöstern passerar genom.

För att verkligen visa att den iranska regimen trotsar omvärlden stod president Mahmud Ahmadinejad i direktsänd tv i förra veckan och laddade en testreaktor med 20-procentigt anrikat uran. Mindre än vad som behövs för en atombomb, men mer än vad kärnkraft kräver.

Lägg därtill att två iranska krigsfartyg passerade Suezkanalen förra helgen och nu befinner sig i Medelhavet, ett tjugotal mil från Israel.

Är kriget oundvikligt?

Det värsta med den frågan är att svaret förmodligen är att det redan har börjat. Om än i det fördolda. Lönnmord, cyberattacker och sprängda vapenfabriker. Bara delar är allmänt kända och detaljerna är ofta dunkla. Vad vi vet är följande:

Fem vetenskapsmän med mer eller mindre starka kopplingar till Irans kärnprogram har mördats sedan 2007, den senaste i januari i år. Ofta genom magnetiska bomber som fästs på bilar i rörelse. Israel har förnekat all inblandning men källor i den amerikanska regeringen har till NBC News bekräftat att dåden utförts av den iranska oppositionsgruppen Folkets Mujahedin – som ska ha finansierats, beväpnats och tränats av Mossad.

Enligt källor till Time ska Israel även ha legat bakom sprängningen av en iransk missilanläggning i november förra året som krävde 17 människors liv, däribland Hassan Moghaddam, en högt uppsatt befälhavare i revolutionsgardet.

Även datormasken Stuxnet – kallad »det mest sofistikerade cybervapnet som någonsin utvecklats« – som saboterade iranska kärnanläggningar 2010 har, enligt bland andra New York Times, spårats till Israel och USA. Sedan dess har ytterligare minst två cyberattacker ägt rum.

Därutöver har ett antal personer – både amerikaner och iranier – antingen försvunnit spårlöst eller gripits anklagade för spioneri. Och ett högteknologiskt amerikanskt förarlöst flygplan – en så kallad drönare – visades upp i iransk tv i december förra året efter att det omhändertagits i iranskt luftrum.

Händelserna tog ytterligare en vändning i förra veckan. Först utsattes israeliska diplomater för samordnade bombattacker i Indien och Georgien, och dagen efter avslöjades liknande planer i Thailand.

Benjamin Netanyahu tvekade inte med att utpeka vem som var ansvarig:

– Iran ligger bakom dessa attacker, sa han bara timmar efter dåden.

Temperaturen stiger för varje dag och snart kan konflikten nå den punkt där vattnet börjar koka, där de underjordiska aktionerna övergår i ett storskaligt krig. Antingen om Israel iscensätter ett preventivt anfall och Iran tillsammans med förbundsvanterna Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza slår tillbaka.

Eller så räcker det med att en amerikansk eller iransk soldat feltolkar den spända situationen i det trånga Hormuzsundet och på så sätt av misstag sätter i gång striderna.

Det har hänt förut.

I Skåvsjöholm satt ett femtiotal exiliranier som inget hellre vill än att störta den iranska regimen. Ändå kunde man inte finna en enda av dem som vill se ett utländskt militärangrepp. Ett krig skulle bara drabba deras släktingar och vänner.

Sådana var farhågorna i rummet.

Palmecentrets generalsekreterare Jens Orback, förre detta socialdemokratisk minister, hade hälsat dem välkomna. Han hade sagt att allt han hade att erbjuda dem var ett ställa att träffas på, vad mötet skulle resultera i var upp till deltagarna.

Toppdiplomaten Pierre Schori hade berättat om den senaste gången han hade varit här. Det var för 25 år sedan, då med den namibiska befrielserörelsen. De hade bråkat i tre dagar och sedan enats kring ett gemensamt mål. Några år senare kunde de utropa en självständig stat.

Nu låg möjligheten i den iranska oppositionens händer.

Det var ingen lätt uppgift att ta sig an.

Den gröna rörelsen, som fick människor att gå ut på gatorna och protestera efter presidentvalet 2009, har effektivt tystats av regimen och tappat sitt momentum. Och den arabiska våren som sedan dess har skakat Mellanösterns diktaturer nådde aldrig till Iran.

Det märktes också på samtalet i Skåvsjöholm. Parametrarna som skiljde deltagarna åt – etniska, ideologiska, partipolitiska och könsmässiga – tycktes vara fler än frågorna de kunde enas kring.

Egentligen var det bara en sak – om man bortser från motståndet mot ett israeliskt flyganfall – som de omedelbart kom överens om: att valet i mars kommer att bli ett välregisserat skådespel och det enda alternativet för oppositionen var att bojkotta det.

– Ofta har frågan varit om vi ska delta i val eller inte. Men nu har staten löst det problemet åt oss, sa en man.

– Det finns bara ett sätt att gå till val och det är att strunta i valet, sa en annan.

– Vi ska inte bara bojkotta valet, vi ska inte lämna våra hus. Det ska vara som en begravning, inte en valdag, utbrast en tredje.

Men sedan då? Hur ska utvecklingen gå från en bojkott av valet till införandet av fria och rättvisa val?

Någon storslagen plan fanns inte i rummet. I stället fastnade de i en diskussion om hur ett demokratiskt val ska definieras. Efter sex timmar hade mötet börjat spåra ur. Samtalet gick i cirklar. Ingen kom med konkreta förslag som kunde ta oppositionen framåt. En man klagade uppgivet:

– Har gröna rörelsen tappat så mycket färg att det enda vi ska göra är att säga till folket att inte gå ut på en fredag när folk ändå inte går ut då?

Jens Orback insåg vad som höll på att hända. Han lämnade rummet tillsammans med en av mötesarrangörerna. När de återvände gick de rakt fram till ett blädderblock. Så fort minsta tillstymmelse till ett konkret förslag yttras i rummet skrevs det upp med stora svarta bockstäver.

Taktiken verkade fungera. En kvinna ställde sig upp:

– Många i Iran har knutit stora förhoppningar till det här mötet. Många i Iran följer vad som händer här. Vi måste komma fram till något!

Plötsligt kom förslagen. Bilda arbetsgrupper. Kontakta internationella massmedier. Starta namninsamlingar. Fortsätta träffas – nästa gång ännu fler.

Efter tolv timmar av diskussioner – inklusive en kort paus för fisk, nudelsoppa och salladsbuffé – hade mötet lyckats fylla fem blädderblockssidor med idéer till små steg mot ett fritt Iran.

Punkt efter punkt lästes upp och mötesdeltagarna lyssnade intensivt.

Solen hade sedan länge gått ner, termometern visade minus 22 och längre än så här skulle de inte komma denna dag.

Det kommande valet till de 310 sätena i majlis, det iranska parlamentet, är det första valet sedan presidentvalet 2009, då den sittande Mahmud Ahmadinejad enligt den officiella utsagan besegrade reformkandidaten Mir-Hossein Mousavi. Oppositionen anklagade regimen för utbrett valfusk, och Mousavi blev frontfiguren för den gröna rörelsens gatuprotester som följde. Som höll i sig i nio månader och fick den iranska teokratin i gungning.

Därav det spända läget inför valet den 2 mars – ett val som även kan ses som en generalrepetition inför det planerade presidentvalet 2013. Denna gång tänker regimen inte låta det gå så långt som 2009.

För att ställa upp i valet måste varje kandidat först godkännas av ett dussintal konservativa mullor och jurister – direkt eller indirekt utsedda av den högsta religiösa ledaren Ali Khamenei – som går under namnet Väktarrådet. Under årens lopp har de stoppat hundratals reformkandidater. Senast det var parlamentsval förbjöd de till och med ett barnbarn till den avlidne revolutionsledaren Ayatollah Khomeini från att ställa upp.

Så i praktiken, och inte minst denna gång, kommer valet att stå mellan olika regimanhängare. Alla ledande reformpolitiker som skulle kunna utmana dem sitter antingen i husarrest eller har portats från politiken på livstid.

Ändå är det inget mot det öde som drabbade de gröna gräsrötterna. Fem personer avrättades efter protesterna 2009, tusentals greps och över 80 personer sitter fortfarande fängslade.

Frågar man exiliranierna som möttes utanför Stockholm har repressionen mot deras kamrater i landet aldrig varit så tuff som nu.

Samtidigt som oppositionen och reformkrafterna inom systemet har marginaliserats har en ny konflikt växt fram. Skiljelinjen går rakt igenom den hårdföra kärnan i den iranska regimen, som nu har splittrats i två läger. Ena sidan sluter upp bakom den högsta religiösa ledaren Ali Khamenei – den traditionellt mäktigaste personen i Iran som utser allt från befälhavare inom armén till vilka som ska leda fredagsbönerna. Den andra sidan består av supportrar till Mahmoud Ahmadinejad, president sedan 2005 som det senaste året har utmanat prästväldets inflytande över allt från utrikespolitiken till kärnprogrammen.

Khamenei och Ahmadinejad, som tidigare var nära allierade, kritiserar nu öppet varandra i striden om vem som egentligen bestämmer. Något som aldrig har hänt förut i Iran.

Bråket har sedan våren 2011 genomsyrat det mesta av Irans politik. När Ahmadinejad sparkade ministern med ansvar för underrättelsetjänst och nationell säkerhet så återinsattes han av Khamenei. En rasande Ahmadinejad vägrade efter det länge att gå på sina egna regeringssammanträden. Och när fyra höga befälhavare i revolutionsgardet – som uppenbarligen sympatiserade med Ahmadinejad – nyligen begravdes, vägrade Khamenei att närvara och gav inte heller de vanliga kondoleanserna till deras familjer.

Den konservativa kretsen kring Khamenei fruktar att Ahmadinejad genom sin alltmer självrådiga politik äventyrar den islamiska republikens legitimitet och därmed hela dess existens. Valfusket 2009 och den våldsamma hanteringen av gröna rörelsen är ett exempel. Kärnprogrammet och relationerna till Israel och USA ett annat.

Mest har de upprörda känslorna ändå kretsat kring ett antal skandaler på senare tid där en rad personer nära Ahmadinejad har avslöjats med att plundra statskassan och förskingra statliga egendomar.

Samtidigt som korruptionen har brett ut sig inom den politiska klassen har den iranska allmänheten fått det allt svårare ekonomiskt. Arbetslösheten har ökat, tillväxten är låg och matpriserna stiger. Inflationen är numera tvåsiffrig och valutan – rial – har på ett år förlorat halva sitt värde gentemot dollarn. I takt med att de nya sanktionerna från EU och USA börjar gälla förväntas det ekonomiska läget försämras än mer.

– Folk i Iran är jätteoroliga för sin framtid, dundrade en kvinna på mötet i Skåvsjöholm när oppositionen skulle diskutera läget i Iran.

Missnöjet med den ekonomiska politiken har gått så långt att ledamöterna i majlis – som till övervägande majoritet stödjer Khamenei – har krävt att president Ahmadinejad inställer sig inför parlamentet för att svara på en lång lista med frågor. Förutom frågor om ekonomin måste han även försvara sin utrikespolitik och förklara varför han inte lyckats upprätthålla den strikta islamska klädkoden med slöjtvång för kvinnor som prästväldet vill se i samhället.

Om han inte inställer sig hotas han med att dras inför riksrätt.

I teokraternas ögon är Ahmadinejad en förbrukad figur. Spekulationer säger till och med att den högsta religiösa ledaren Ali Khamenei funderar på att göra sig av med presidentposten – som visat sig mer svårstyrd än parlamentet – och i stället skapa en premiärministerpost som utses av ledamöterna i majlis.

Men Mahmoud Ahmadinejad ser inte ut att ge sig frivilligt. Så valet den 2 mars kommer att stå mellan regimens två falanger, och den smutsiga valkampanjen är i full gång.

Ahmadinejad har i det tysta börjat mobilisera sina fattiga supportrar på landsbygden, bland annat med löften om höjda bidrag, och rapporteras även ha betalt stora summor pengar till landets böneledare.

Han har dessutom för första gången låtit inrikesdepartementet utbilda lokala valobservatörer (en roll som Khameneis väktarråd annars har) i fruktan att personer lojala med honom ska drabbas av samma metod han själv använde för att bli återvald 2009 – valfusk.

För kretsen kring Khamenei är valet ett dilemma. De vill se Ahmadinejad försvagas, men behöver samtidigt ett högt valdeltagande för att upprätthålla åtminstone illusionen av legitimitet. Rykten säger att de, den islamska republikens mest konservativa försvarare, har vänt sig till kända reformpolitiker och bett dem att ställa upp i valet – för att på så sätt ta röster från Ahmadinejadtrogna.

Om så stämmer har de talat för döva öron. Vilket mötet i Skåvsjöholm bara bekräftar: oppositionen är fast beslutna att bojkotta valet.

Här uppenbarar sig den stora iranska paradoxen. Regimen har aldrig varit så pressad – både externt och internt – och aldrig så splittrad som nu. Israel hotar att bomba, ekonomin krackelerar, ledarskapet saknar folkligt förtroende och bråkar sinsemellan. Ändå förmår inte oppositionen att utnyttja detta gyllene tillfälle, ty även oppositionen är för tillfället svag.

Eller hur ska man annars tolka helgen i den svenska vinterskogen?

Efter två dagar av utdragna samtal enades de till sist om ett kort uttalande om behovet av en bred koalition som motsätter sig diktatur och brott mot mänskliga rättigheter, strävar mot fria val och en separation av stat och religion i Iran. Och en förhoppning om att fler delar ur den iranska oppositionen ska kunna delta i framtida möten.

44 personer undertecknade med sina namn. Några avstod med hänvisning till deras personliga säkerhet.

Samtidigt kanske inte resultatet av mötet var det viktiga, utan snarare att de över huvud taget träffades. Att de samtalade med varandra, knöt nya kontakter och kanske åkte därifrån med en lite större tilltro till varandra än de hade innan. Vilket krävs om de tillsammans ska kunna genomdriva ett regimskifte i Iran.

En äldre man, vars farfar avrättades av shahen och pappa avrättades av Ayatollah Khomeini, såg mötet som ett framsteg.

– Bara att oppositionen är här i dag visar att oppositionen har utvecklats. Tidigare kunde vi inte ens sitta bredvid varandra. Nu sitter vi här.

En yngre studentaktivist, som själv dömts till döden men lyckats fly ur fångenskapen, höll med, men konstaterade samtidigt:

– Det här är bara början. Många steg återstår.

Historieböckerna är fulla av tillfällen och platser som markerar en vändpunkt. Om den iranska oppositionen efter många år äntligen skulle lyckas förena sina krafter och fälla regimen, kanske skulle då ett femtiotal män och kvinnor kunna säga att det var här på Skåvsjöholm som revolutionen började.

Fakta | Val i krigets skugga

De har makten:

Den högste ledaren
Har nästintill oinskränkt makt och utser bland annat de sex mullorna i Väktarrådet. Är landets statschef och högsta befälhavare.

Presidenten
Regeringschef som utser sin regering i samråd med parlamentet. Kandidater i presidentvalen måste utöver att vara godkända av Väktarrådet och statschefen även vara fromma shiamuslimer och tro på landets officiella lagskola. Nuvarande president är Mahmoud Ahmadinejad.

Expertrådet
Utser den högsta ledaren. Rådet är visserligen folkvalt men kandidaterna måste godkännas av Väktarrådet.

Väktarrådet
Tolv medlemmar, utses av den högste ledaren och parlamentet. Rådet ser till att landets styre överensstämmer med konstitutionen och har därmed vetorätt över alla lagar som parlamentet stiftar. Har rätt att diskvalificera kandidater i allmänna val.

Parlamentet
Val till parlamentet hålls vart fjärde år. Dessa är allmänna men Väktarrådet måste godkänna kandidaterna . Samtliga iranska medborgare har rösträtt från och med femton års ålder.

Upptrappning och ordkrig:

8 november 2011
FN-organet IAEA publicerar en rapport i vilken de hävdar att Irans nukleära program syftar till att framställa kärnvapen. USA och EU skärper sina ekonomiska sanktioner mot Iran, och Israel hotar bomba iranska kärnanläggningar.

14 december 2011
Iran hotar med att blockera Hormuzsundet. Cirka 40 procent av världens oljetanker-trafik går genom det trånga sundet. USA säger att de är beredda att tvinga fram en återöppning av sundet med militära medel.

24 december 2011
Iran genomför en flottövning nära det känsliga Hormuzsundet. Övningen är en uttalad styrkeuppvisning.

23 januari 2012
EU beslutar att införa ett oljeembargo mot Iran med start den 1 juli i år. Iran hotar att omedelbart stoppa oljeleveranserna till EU-länder som svar på importstoppet.

13 februari 2012
Två misslyckade attentat mot israeliska diplomater äger rum samtidigt i Georgien och Indien. Följande dag skadas flera i en serie explosioner i Bangkok. De gripna för dåden bär iranska pass och attentaten tros vara samordnade.

19 februari 2012
Iran stoppar oljeleveranserna till Storbritannien och Frankrike, samt skickar två krigsfartyg till Medelhavet. Samma dag manar USA:s general Dempsey sina allierade i Israel att besinna sig och inte riskera ett regionalt storkrig.

21 februrari 2012
En hög iransk general säger: »Vi väntar inte på att vår fiende ska attackera oss, vi kommer att försvara våra intressen med full kraft.« Samtidigt genomför IAEA en ny inspektion i Iran – utan att få tillgång till en misstänkt militärbas.