En ny generationsröst

Det är egentligen inget särskilt alls med scenen. En ung kvinna går in genom dörren till sin bohemiskt inredda Brooklyn-lägenhet, hälsar på sin rumskompis och släpper jackan på golvet. Hon gör det i förbifarten, på väg mot kylen för att hämta en halväten yoghurtburk. Det skulle kunna vara vilken amerikansk komediserie som helst, men scenen fastnar hos mig. Det känns som om jag aldrig sett en kvinnlig huvudkaraktär göra något sådant. Som avslappnat tar den plats som det innebär att bara släppa en jacka på golvet. En kvinna som beter sig som en människa.

HBO-serien »Girls« har blivit en omtalad succé i USA. Producent för serien är Judd Apatow. Tidigare har han mest ägnat sig åt komedier med tramsiga män i huvudrollerna, men fick förra året stora framgångar med filmkomedin »Bridesmaids«  som bara frontade med tramsiga kvinnor. »Girls« är skriven och regisserad av Lena Dunham, som också spelar huvudrollen som Hannah Horvath, kvinnan som kastar sin jacka på golvet.

Serien följer Hannah och Marni som jobbar på galleri, Shosanna som är student och Jessa som precis kommit hem från en resa över halva jorden. Alla runt 20 år, ingen vet riktigt vad de vill göra. I första avsnittet meddelar Hannahs föräldrar att de tänker sluta försörja henne och att hon måste skaffa ett riktigt jobb. Hannah själv vill mest skriva romaner. Eller åtminstone någon novell. Någon gång.

Egentligen är det alldeles deprimerande att den här serien känns så banbrytande. För det ovanliga med den är helt enkelt att den handlar om en vanlig kvinna.

Inte en överkonsumerande Carrie i »Sex and the City«. Inte en smart, nördig Liz Lemon i »30 Rock«. Inte en känslokall Carrie i »Homeland«. De har alla på olika sätt brutit ny mark för hur kvinnor framställs och omdefinierat vad kvinnlighet kan vara. Men frågan är om inte Hannah står för den största revolutionen.

Hon får vara en kvinna som inte presterar. Det går inte särskilt bra för hennes karriär och hon är ganska lat. Men inte misslyckad för det. Hon är inte klassiskt snygg, men inte heller en ful mes. Enda gången utseende nämns är när hennes någon sorts pojkvän klämmer på hennes inte riktigt sexpacksformade mage och undrar om hon någon gång försökt att gå ner i vikt. Hannah svarar lugnt att hon haft viktigare saker för sig.

Det kan kännas lite trött att kvinnor ska visa upp sina kroppar för att visa att kvinnor inte ser ut som retuscherade idealbilder. Men realistiska scener som de ovan tror jag faktiskt, till skillnad från exempelvis Isabella Löwengrips softade nakenbilder på sitt senaste omslag, kan göra skillnad för unga kvinnors självkänsla.

Men det allra viktigaste med serien är att det går alldeles utmärkt att titta på den utan att göra några genusanalyser. Den är bara rolig. Och den har potential att bli vår generations röst, precis som den aspirerande skribenten Hannah hoppas att hon en dag ska bli. Observera, en generations röst, inte en kvinnlig generations röst. För bara för att serien heter »Girls« betyder det inte att den inte är allmängiltig. Tänk så fint det vore med en generationsberättelse där kvinnor spelar huvudrollen, där en kvinna är norm. Det, om något, hade varit verkligt nyskapande.

»Girls« har Sverigepremiär på Canal+ den 26 maj.