Banbrytande budget

Efter sex budgetar har väljarna vant sig. I 72 månader har Anders Borg byggt ett personligt varumärke på en politik präglad av sparsamhet, återhållsamhet, ordning och reda i de offentliga finanserna. En linje som överlevt ekonomiska kriser och ständiga krav, från höger till vänster, på att öppna plånboken för att dämpa konjunkturnedgången.

Tills i torsdags.

Dag 2206 i Anders Borgs finansministerliv markerar födelsen av den nya Anders Borg. Där den gamla Borg fick kritik från Finanspolitiska rådet för att ha för stora säkerhetsmarginaler trollar den nya fram reformpengar som ingen ekonom har räknat med.

23 miljarder kronor närmare bestämt. Så mycket kostar reformerna i budget nummer sju. Åtta miljarder mer än året innan, och betydligt mer än väntat.

– Vi blev rejält överraskade, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet.

Konjunkturinstitutet hade själva gjort en prognos över reformutrymmet, en beräkning som blev klar den 23 augusti. I den räknade de med att regeringen skulle genomföra ofinansierade åtgärder för 14 miljarder kronor. Dagen efter presenterade Anders Borg sina 23 miljarder – alltså nio miljarder mer – på en pressträff på Harpsund. Det var bara för Jesper Hansson och hans kollegor på Kungsgatan att räkna om.

På Konjunkturinstitutet är det långt ifrån första gången som man förbluffats över Borgs kalkyler – men tidigare har överraskningen alltid varit åt andra hållet. Finansministern brukar spela med mindre – inte mer – pengar i sin budget än vad konjunkturekonomerna har förutspått. Så har det konsekvent sett ut sedan maktskiftet 2006. Nu är det precis tvärtom.

23 miljarder kronor är till och med två miljarder mer än vad Konjunkturinstitutet beräknar hela reformutrymmet till för de kommande fyra åren. Det låter sannerligen inte som den gamla Anders Borg – att bränna alla pengar på ett år. Utan en enda krona kvar till reformer valåret 2014.

– Om våra prognoser slår in måste regeringen ägna sig åt kreativ bokföring om de vill leverera några löften till valåret 2014. Alternativt får de ändra överskottsmålet, säger Jesper Hansson.

Ekonomistyrningsverket hävdar samma sak, om än på torr byråkratsvenska, i sin senaste prognos för statens ekonomi: »Indikatorerna för utvärdering av överskottsmålet pekar på att det i närtid inte finns något utrymme för ofinansierade reformer«.

Den enda som inte verkar hålla med är Anders Borg.

Han talar redan om ytterligare fyra miljarder i reformutrymme till budgeten 2014, utöver de 23 miljarderna i veckans budget. För att få den kalkylen att gå ihop behöver man studera finansdepartementets prognos över den ekonomiska utvecklingen de kommande åren. I jämförelse med samtliga andra prognosmakare i Sverige – banker, myndigheter och intresseorganisationer – är det rena glädjeprognosen. Tillväxten är nästan dubbelt så hög, arbetslösheten betydligt lägre och sysselsättningen högre. Om de siffrorna slår in, då finns det utrymme för ett femte jobbskatteavdrag, ytterligare pensionärsskattesänkning eller något annat vallöfte som fick stryka på foten den här hösten. Resonerar Anders Borg.

Pessimisten Borg, han som jämt varnade för kriser runt hörnet, har blivit optimist.

Det finns två dominerande teorier bakom den här förvandlingen. En går ut på att Anders Borg till sist har gett vika för all kritik och slutligen låtit sig övertygas om att Sverige behöver öka reformtakten. Åsikten hörs framför allt från högerkanten.

– Den här budgeten är en ordentlig omsvängning på två fronter. Båda är vi väldigt glada för, säger Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv.

Och fortsätter.

– Efter några år av arbetslinjereformer och några år av reformtrötthet så kommer nu ganska ordentliga tillväxtsatsningar. Dessutom har Anders Borg insett att han kan frigöra ett större reformutrymme och inte behöver ha tredubbla hängslen.

I motsats till teori nummer ett – som alltså menar att Anders Borg har ändrat ståndpunkt – finns uppfattningen att finansministern helt enkelt har förlorat i förhandlingarna. Varför skulle han annars lägga 30 miljarder på en snabbtågförbindelse mellan Järna och Linköping – Ostlänken – som han två år tidigare dömt ut som »robust olönsamt«? Varför skulle han annars sänka bolagsskatten med 16 miljarder – en åtgärd med så försvinnande små sysselsättningseffekter att finansdepartementet inte ens räknat på det – i stället för att lägga pengarna på favoritgrenen inkomstskattesänkningar?

Teori nummer två härskar inom oppositionen. I Stefan Löfvens stab är man övertygad om att de stora budgetsatsningarna på infrastruktur, forskning och ökad konkurrenskraft i näringslivet har ett enda mål – att neutralisera socialdemokraternas politik. Genom att döda alla politiska konflikter mellan blocken utom a-kassan och sjukförsäkringen vill alliansen än en gång få en valrörelse där arbetslinjen ställs mot en bidragslinje.

– Det är bra spelat. Det är bara att applådera, säger en centralt placerad socialdemokrat.

Vill Stefan Löfven fortsätta att kalla sig för företagens bästa vän måste han acceptera regeringens jättesänkning av bolagsskatten. Detsamma gäller med forskningen och infrastrukturen. Enligt Fokus källor kommer socialdemokraterna i princip att köpa samtliga förslag i höstbudgeten när de själva lägger fram sin skuggbudget i början av oktober. De enda pengar de egentligen har att spela med då är dryga 20 miljarder kronor som kommer av att de säger nej till gamla regeringsreformer – den sänkta restaurangmomsen och sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Pengar som krävs om man vill täppa igen luckor i a-kassan och socialförsäkringen.

Denna andra teori utgår ifrån att Anders Borg – och Fredrik Reinfeldt – är iskalla maktspelare, som redan nu lägger fram en budget med det främsta syftet att besegra socialdemokraterna i ett allmänt val om två år. Det kan säkert stämma, regeringspartiet har definitivt anledning att vara stressat av opinionsläget. Men oppositionens beskrivning har en brist – den utgår från socialdemokraterna, inte moderaterna.

Talar man med personer med god insyn i regeringen finns det snarare en tredje, mer trolig förklaring till Anders Borgs omsvängning. För det är en historisk förändring i finansdepartementet, det är de alla överens om. Politiska intressen i Rosenbad har för första gången vunnit över de ekonomiska intressena på finansdepartementet.

För en valsegers skull har man nu en budget man hoppas kan sätta Stefan Löfven ur spel samtidigt som den kan hjälpa krisande småpartier. De är i desperat behov av att få igenom politiska förslag och har nu framgångar de kan peka på. Centerpartiet fick tågräls och ett investeraravdrag, kristdemokraterna fick sänkt pensionärsskatt och höjd lägstanivå i föräldraförsäkringen, folkpartiet fick lärlingsplatser och pengar till utbildning och forskning. Efter den här veckan liknar finansministern mer pojken med guldbyxorna än Joakim von Anka. Men innebär det att Anders Borg, som legat bakom nya moderaterna och styrt alla tidigare budgetar in i minsta detalj, plötsligt har blivit överkörd? Troligen inte.

Uppenbart är att moderaterna nu anser sig ha en sådan grundmurad ekonomisk trovärdighet hos väljarna att man är beredd att äventyra överskottsmålet och därmed det som i förra valet var det främsta trumfkortet gentemot oppositionen – regeringsduglighet i betydelsen ekonomiskt ansvarstagande. Allt för alliansens skull. Anders Borg har, säger källorna, ändrat sig. Inte om sakpolitiken men om behovet av att ta hand om alliansen.

Under lång tid har politiker i de små borgerliga partierna vittnat om moderaternas sätt att härska och söndra. Fredrik Reinfeldt har alltid varit den som värnat samarbetet, Anders Borg den som drivit linjen att folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna får fixa sina valresultat på egen hand. En snäll polis och en lite elakare. Den rollfördelningen tycks ha ändrats med denna budget. Anders Borg verkar plötsligt mer intresserad av alliansens framtida väl och ve än om staplarna i budgeten går ihop.

I ett parti som har en ordförande som snart går in på sitt tionde år väcker sådana förändringar uppmärksamhet. Efter sex år på sin post börjar finansministern tänka som en statsminister.

Fakta | Störst och viktigast i budgeten 2013

Bolagsskatten
Sänks från 26,3 procent till 22 procent, eller cirka 16 miljarder kronor varav 8,8 miljarder finansieras genom förbud mot så kallade räntesnurror. Vinnare är tio storbolag som ensamma får en fjärdedel av skattesänkningen. Regeringens förhoppning är att reformen, som placerar den svenska bolagsskatten under EU-genomsnittet, ska locka hit fler investeringar. En strukturellt riktig reform, menar många ekonomer, men utan direkta effekter på arbetslösheten.

Järnvägen
För att förhindra ännu en vinter med tågkaos ökas anslagen till drift och underhåll av järnvägsspåret med 20 miljarder kronor utspritt över ett drygt decennium. Dessutom öronmärks 35 miljarder för bygget av Ostlänken, som möjliggör snabbtåg mellan Stockholm och Linköping, och utbyggnaden av dubbelspår mellan Göteborg och Borås. Satsningar som regeringen tidigare har ifrågasatt lönsamheten i men som nu gladde många lokalpolitiker.

Pensionärsskatten
Det blev inget femte jobbskatteavdrag i budgeten trots utfästelse i alliansens valmanifest. Däremot en sänkning av pensionärsskatten med ungefär en femtiolapp i månaden. Eller sammanlagt drygt 1 miljard kronor. Otillräckligt, protesterade pensionärernas intresseorganisationer. Att även bostadstillägget för ogifta pensionärer höjs med 170 kronor per månad hjälpte inte för att dämpa ilskan mot orättvisan i regeringens arbetslinje.