Att fiska i uzbekiska vatten

Om Telia Soneras vd hade funderat lite mer på vad hans framfart i Uzbekistan skulle innebära hade han nog tvekat innan han skred till verket för snart sex år sedan.

Eller? I dag är Lars Nyberg ifrågasatt. Då var kanske han och styrelsen så rörande överens om det kloka i att etablera sig i en av världens hårdaste diktaturer att de tänkbara riskscenarierna viftades bort? I flera av de tidigare sovjetstaterna fanns ju stora vinstmöjligheter när telekommunikationer skulle byggas ut. Varför tacka nej till det?

När Lars Nyberg med egna ord formulerade bolagets mål i årsredovisningen för 2007 nämnde han just Uzbekistan i samband med bolagets viktigaste tillväxtmarknader: attraktivt, snabbväxande och lönsamt.

Inte så konstigt att Telia Soneras styrelse attraherades av höga marginaler på inrullande kronor. Lite svårare att förstå är möjligen dess oförmåga att se riskerna med en sådan etablering.

Efter SVT:s »Uppdrag gransknings« avslöjande härom veckan att Telia Sonera betalat 2,2 miljarder kronor till enmansbolaget Takilant i Gibraltar för mobil­telefonlicenser i Uzbekistan finns det skäl att fundera över styrelsens beslut. Vid etableringen 2007 tog Telia Sonera in ­Takilant som lokal partner. Ägare är Gayane Avakyan som, enligt »Uppdrag granskning«, har tydliga kopplingar till Gulnara Karimova, dotter till landets diktator. Några 2,2 miljarder finns inte kvar i Gibraltar och förra veckan bestämde sig Riksenheten mot korruption att inleda en förundersökning mot Telia Sonera. Några dagar senare beslutade åklagare Gunnar Stetler att frysa 30 miljoner dollar på ett svenskt bankkonto som tillhör Takilant. I fredags var det dags för Lars Nyberg att frågas ut av riksdagens näringsutskott, eftersom bolaget till 37 procent ägs av staten.

För att återgå till årsredovisningen 2007 så sägs att det finns »utmaningar« när det gäller att leva upp till bolagets etiska värderingar på de eurasiska marknaderna eftersom »våra verksamheter på dessa marknader verkar i en miljö som är mycket annorlunda än den i Telia Soneras nordiska och baltiska marknader«.

Så de var något på spåren, styrelse­ledamöterna. Men sen verkar de ha hoppat över uppföljningen av de etiska riktlinjerna.

Flera av dem som satt i styrelsen är erfarna personer, vana vid internationella affärer. Lars G Nordström, tidigare koncernchef för Nordea, Conny Carlsson, tidigare vd för Duni och ordförande för Swedish Match, Carolina Sundewall, styrelseproffs, Jon Risfelt, tidigare Europolitan-vd med flera tunga styrelse­uppdrag, Maija-Liisa Friman har haft flera framskjutande positioner inom finskt näringsliv, liksom Timo Peltola. De tre sistnämnda sitter kvar än i dag tillsammans med tungviktare som Olli-Pekka Kallasvuo (invald 2012), tidigare bland annat vd för Nokia, och Anders Narvinger, styrelsens ordförande sedan 2010, som varit koncernchef för ABB.

Borde de ha reagerat och agerat på ­affären med Uzbekistan? Det enkla svaret är ja. Enligt aktiebolagslagen ansvarar styrelsen för bolagets organisation och förvaltning medan vd sköter den löpande driften enligt de riktlinjer som styrelsen drar upp.

Lars Nyberg, Telia Soneras vd, är övertygad om att företaget inte mutat någon eller deltagit i penningtvätt. För att rentvå bolaget har ledningen initierat en egen, oberoende utredning. Uppdraget har dock gått till Mannheimer Swartling, den advokatbyrå som Telia Sonera varit klient hos.

Telia Sonera formulerar i dag hur bolaget ska styras med orden: »Ägare, investerare, kunder, medarbetare och andra nyckelintressenter ska kunna vara förvissade om att Teliasoneras verksamhet präglas av tillförlitlighet, kontroll, transparens och hög affärsetik.«

Målsättningen är klar. Att leva upp till den har visat sig betydligt svårare.