Pengabröder

För att göra en lång historia kort kan man börja med Leif Pagrotsky. Mannen med skägget. Som i mer än ett år har gått och grubblat över vad socialdemokraterna ska göra med skatterna och till sist kom fram till ett svar.

Vi respekterar den realitet som råder här och nu. Sa Paggan i Dagens Nyheter.

Detta duger inte. Skrev Kjell-Olof Feldt i Expressen.

Det här är vår affärsplan för Sverige. Kontrade partiledningen.

Så var ännu en vecka i socialdemokratin till ända och samtalet var tillbaka på ruta ett. Stefan Löfven hade fått sina minuter i rampljuset men inte hade väljarna blivit så mycket klokare av det. Den här gången heller. I åtta månader har socialdemokraternas nya partiledare nu hållit sig till tystnadens strategi. Än så länge med stor framgång i opinionen men med ett stort dilemma: ju längre sakpolitiken uteblir, desto större växer sig förväntningarna på förslagen som en dag måste komma.

Därför allt snack nu om nästa veckas socialdemokratiska skuggbudget. Kanske är det där svaret finns.

Vad vill egentligen socialdemokraterna göra i regeringsställning?

Samma frågeställning kommer att hänga över Manchester likt ett svart moln när över 10 000 personer samlas på söndag för en av de största politiska tillställningarna i Europa – Labours årliga kongress. Ändå ser det ganska ljust ut för det brittiska arbetarpartiet.

Två år har gått sedan Ed Miliband – också känd som »Red Ed« – oväntat besegrade sin mer liberale storebror David i valet till partiordförande. Han tog över ett parti som just hade gjort sitt sämsta val sedan 1918 och höll på att falla samman i fraktionsstrider.

I dag har man slutat att skratta åt Ed Miliband som även i konservativa kretsar alltmer framstår som favorit att ta över som premiärminister efter valet 2015.

Det finns en parallell man kan dra. Till Sverige. Den om en oprövad partiledare, med maktbas i fackföreningsrörelsen, vars socialdemokratiska parti har rest sig ur en djup kris och nu leder stort i opinionen mot en splittrad borgerlig koalitionsregering.

Självklart finns det skillnader. Hittills har Ed Miliband varit betydligt mer verbal än sin svenska kollega. Talet på förra årets kongress rymde stora ord om att ersätta dagens »rovkapitalism« med en »ansvarstagande kapitalism«. Vilket delvis kan förklaras av att finanskrisen slagit mycket hårdare mot Storbritannien – men även säger något om Ed Milibands politiska ståndpunkter.

Leif Pagrotsky utsågs av Håkan Juholt i en yra av att allt var möjligt. Detta var våren 2011. Den förre näringsministern skulle få tänka fritt kring framtidens socialdemokratiska skattepolitik. Sedan blev det vinter och socialdemokraterna fick ny partiledare.

När Stefan Löfven i sin tur valde handelsekonomen Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson var signalen tydlig: socialdemokraterna tänkte satsa på att vinna tillbaka medelklassen genom att utmana regeringen på finansminister Anders Borgs planhalva.

Kvar stod Leif Pagrotsky och hans skatteutredning. Nu med ett handlingsutrymme nära noll.

I förra veckan presenterade så Pagrotsky resultatet i Dagens Nyheter.

Han sa:

– Det är självklart att socialdemokraterna inte vill avskaffa de redan genomförda stegen i jobbskatteavdraget.

Och, i motsats till ett vallöfte 2010:

– Rut underlättar vardagen för många människor och har också visat positiva effekter för sysselsättning och minskat svartarbete. De statsfinansiella effekterna har hittills varit mindre än befarat. Därför bör rutavdraget behållas.

Inte heller skulle det bli tal om att återställa fastighetsskatten eller förmögenhetsskatten, lovade Pagrotsky. Men däremot sänkt skatt – för pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa.

Slutsatsen är lika enkel som omvälvande för ett parti som en gång förde Sverige till världens högsta skattetryck – vill man återta makten kan man inte mer gå till val på höjda skatter. Så ser den politiska verkligheten ut.

Resonerar partiledningen. I Sverige.

På andra sidan Nordsjön heter den tilltänkta finansministern i en kommande Labourregering Ed Balls. Ed och Ed har inte alltid dragit jämnt men på en punkt har partiledaren och hans ekonomiska parhäst varit tydliga – den ekonomiska krisen gör att partiet måste tänka om.

Här kunde man lätt föranledas att tro att fyra år av finanskriser, bankkrascher och stigande arbetslöshet skulle få vilket socialdemokratiskt parti som helst att blicka tillbaka mot den stora statens glansdagar. Kanske nere på kontinenten. I Storbritannien är slutsatsen en annan.

– Min utgångspunkt, är jag rädd, är att vi måste behålla alla nedskärningar, sa Ed Balls i januari.

Uttalandet gav upphov till ilska hos facken och turbulens i partiet, men Ed Miliband har hållit kvar vid tanken att Labour vid ett maktskifte inte kommer att ha råd med den gamla socialdemokratiska modellen. Bokstavligt talat. Statsskulden och budgetunderskottet gör det omöjligt att spendera sig till ett välfärdssamhälle.

Ed Balls budgetdisciplin – inga förslag får öka statens utgifter – är nästan lika hård som Magdalena Anderssons. Och att återställa skatterna är inget alternativ. Säger Ed Miliband och låter som Leif Pagrotsky.

– Då skulle vi inte vinna nästa val och vi skulle inte förtjäna att vinna nästa val, konstaterade Labourledaren nyligen i en intervju i vänstertidskriften New Statesman.

Och fortsatte:

– Det vore inte trovärdigt och det vore inte realistiskt.

Vad är då poängen med ett socialdemokratiskt parti om det inte kan bedriva socialdemokratisk politik?

Det undrar till och med finansministern som avreglerade svensk ekonomi på 1980-talet. Eller för att vara mer exakt, så här skrev Kjell-Olof Feldt på Expressens debattsida i söndags:

»I det långa loppet är det viktiga inte att vinna val utan hur man vinner dem.«

Om socialdemokraterna vill kunna finansiera en gemensam och generell välfärd även i framtiden, menar Feldt, så måste partiet vara berett att gå till val med besked om höjd skatt. Annars går ekvationen inte ihop. Eller?

Det är det som Ed Miliband och Stefan Löfven har kvar att visa. Hur en ny socialdemokrati efter krisen ska fungera utan att skatterna höjs. Om de inte gör det snart riskerar de att få sin främsta maktbas – fackföreningsrörelsen – emot sig.

Löfven fick en försmak när LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson uttryckte sin stora besvikelse över Leif Pagrotskys skatteutredning.

– Jag trodde att han ville ha en stor skattedebatt men nu ska vi tydligen ge oss in och sänka skatterna mest av alla. I stället känns det rimligt med en ny och smartare förmögenhetsskatt och att jobbskatteavdraget klingar av tidigare för de allra rikaste, sa LO-basen till Svenska Dagbladet.

Onsdagen den 16 maj i år flög Stefan Löfven till London för att träffa Ed Miliband. Efter gemensam middag och flera timmars samtal uppstod tycke. Sedan dess har Ed Miliband inte missat ett tillfälle att prata om Sverige eller Löfvens hjärtefrågor – innovationer och näringsliv. Omfamningen var ömsesidig.

– När jag träffar Ed Miliband och Labour så märks det direkt att vi är nära varandra, vi tänker väldigt lika, sa Stefan Löfven efteråt i en intervju i Dagens Arena.

Just därför är det intressant att titta på Labour om man vill få en fingervisning om vart Stefan Löfven är på väg med socialdemokraterna. Ed Miliband har ändå haft sexton månader mer på sig att tänka. Och faktiskt börjat skissa på en lösning på det socialdemokratiska dilemmat i en tid när man inte kan – eller vill – höja skatten för att återställa välfärdens skyddsnät.

– Fördelningspolitiken som den förra Labourregeringen bedrev var beroende av intäkter, åtminstone delvis, som nästa Labourregering inte kommer att ha, sa Ed Miliband nyligen i ett tal hos vänstertankesmedjan Policy Network och lanserade ett nytt begrepp – »predistribution«.

I stället för att staten ska omfördela via skatter och bidrag så blir socialdemokratins nästa uppgift att få marknaden att fördela rikedomen mer rättvist från första början. Genom en aktiv näringspolitik. Om fler människor arbetar och lönerna höjs så kommer statens utgifter för välfärden att minska och ekvationen gå ihop. Tänker Miliband.

Frågan är bara hur. Några i partiet har talat om höjda minimilöner och lagstiftning mot bankbonusar. Ed Miliband har hittills undvikit detaljerna och i bred bemärkelse talat om behovet att satsa på utbildning och innovationer.

– Välstånd skapas genom att den privata sektorn samarbetar med staten. Vi ska inte skämmas för att vi har en industripolitik. Det finns olika former av kapitalism – skandinavisk och amerikansk, sa Ed Miliband nyligen i en intervju i The Daily Telegraph.

Lyssnar man på Ed Miliband hör man att även Stefan Löfven faktiskt snackar. Kanske är det i ljuset av Ed Milibands nya socialdemokratiska modell som man ska läsa den utskrattade »affärsplanen för Sverige« som den socialdemokratiska ledartrojkan Stefan Löfven, Carin Jämtin, Mikael Damberg och Magdalena Andersson presenterade på DN Debatt i början av veckan. Kritiken, som även kom inifrån partiet, riktades mot ett fånigt ordval och ett dokument utan skarpa förslag.

Men läser man de fem punkterna noggrant så känns idén genast bekant. Höja kompetensen, underlätta för forskning, satsa på utbildning, fokusera på innovationer. Klassisk socialdemokratisk politik men avskalad från alla reformer som verkligen kostar pengar.

Först i slutet, på rad 125 av 135 i affärsplanen, nämns en pliktskyldig bisats om »bra omställningsförsäkringar«.

När Stefan Löfven i onsdags slutligen levererade den första nyheten ur skuggbudgeten så var det talande nog ingen stärkning av a-kassan eller sjukförsäkringen. Förslaget var att skrota den hårt kritiserade Fas 3 och i stället erbjuda de långtidsarbetslösa subventionerade jobb eller studier. Kostnad: 2 miljarder. Bara att återställa a-kassan skulle, enligt socialdemokraternas tidigare beräkningar, kosta minst det tiodubbla. Vilket är pengar som partiet inte har råd att spela med i skuggbudgeten – och inte kommer att ha så länge de accepterar alliansregeringens skattepolitik.

Då krävs något nytt. Att marknaden sköter fördelningspolitiken åt dem. Och att väljarna köper den nya socialdemokratin.