Efter Ilmar

I Malmö finns ett skämt som går så här: »Kommer Ilmar sluta när han dör eller sitter han kvar efter det också?«

Ilmar Reepalu – Malmös starke man, arkitekten bakom industristadens omvandling, han som jämt trampar snett men alltid klarar sig – fyller sjuttioett valåret 2014. Sitter han kvar då firar han tjugoårsjubileum som kommunstyrelsens ordförande.

Spekulationerna har pågått under många år. Ingen vet när han tänker sluta, sägs det, inte ens hans närmaste medarbetare. Men den senaste tiden har pratet om tiden som ska komma – Efter Ilmar – intensifierats. Vad händer på sjunde våningen i stadshuset på August Palms plats i Malmö? undrar socialdemokrater även i resten av landet. Hon som förut sågs som självklar, kronprinsessan Katrin Stjernfeldt -Jammeh, har fått konkurrens.

Snacket började, som så mycket annat inom dessa dagars socialdemokrati, med frågan om vinst i välfärden.

En måndag i september tog Malmö arbetarekommuns representantskap beslut om en non profitprincip i välfärden. Ungefär som LO:s och mycket hårdare än den som socialdemokraternas partistyrelse landade i en månad senare. Han som syntes och hördes i medierna heter Andreas Schönström, det senaste kommunalrådet i Malmö.

– Nu räcker det. Festen är slut. Dags för er att dra, sa han på sin tunga skånska.

Sådan rakhet gillas i vänsterfästet Malmö. Där beskrivs Andreas Schönström som ideologiskt säker. Han har varit ombudsman med uppgift att hantera sverigedemokraterna, lagt upp strategin för hur man ska möta partiet som har tio procent i kommunen och föreläst om det för partimedlemmarna. De som inte redan var vänner med honom från tiden som ordförande i Malmö-SSU har lärt känna honom som en man som säger vad han tycker. Så har han blivit populär. Och med vinstfrågan har han etablerat sig som kandidat att ta över – Efter Ilmar.

När Katrin Stjernfeldt Jammeh valdes till kommunalråd 2008 kallades hon nästan direkt för Reepalus efterträdare. Hon kom från en bakgrund som politisk sekreterare, ledarskribent på nu nerlagda tidningen Arbetet och ersättare i en av Malmös stadsdelsnämnder, till stadens näst tyngsta politiska uppdrag. Kommunalrådet med ansvar för de sociala frågorna brukar alltid stå sida vid sida med finanskommunalrådet i Malmö. Posten i sig innebar en kronprinsesstitel.

Katrin Stjernfeldt Jammeh är ödmjuk. En sådan som går upp i talarstolen och erkänner svaghet och brister. Hon är omtyckt för att hon lyssnar och lyfter fram andra.

Sedan förra valet är hon ansvarig även för skolan. I Malmö saknar var fjärde elev gymnasiebehörighet och Skolinspektionen har vid flera tillfällen kritiserat hur skolorna sköts. För Katrin Stjernfeldt Jammeh riskerar skolan att bli motsatsen till Andreas Schönströms vinstfråga. Något som retar upp folk.

När hon tog över frågorna inledde hon en stor omorganisering. I stället för att kommunens tio stadsdelar har ansvaret ska skolan centraliseras i tre nämnder. De fritidspolitiker som styr lokalt kände att skulden för skolans misslyckande lades på dem. Dessutom var själva processen snabb och det fanns ont om tid för medlemmarna att sätta sig in i frågan. Även de som i grunden tyckte att förslaget var bra var besvikna.

– Det är lögn att vi i stadsdelarna inte tagit till oss kritiken. Vi har gjort vad vi kunnat, vi har varit enastående. Jag har aldrig mått så illa som denna sommar, sa en stadsdelspolitiker på det partimöte där planen presenterades.

Skolkommunalrådet, hon som var känd för att lyssna och inkludera, påminde plötsligt om en annan politiker: han som bestämmer i staden. Det var som att stadshuset, nu igen, kom till arbetarekommunen och dikterade villkoren.

Det där är viktigt i Malmö. Ringer man runt för att fråga vad som händer efter Ilmar börjar alla rabbla formalia. Det är s-föreningarna som nominerar, arbetarekommunen som väljer. Det är inte Ilmar Reepalu som pekar ut, säger de, och de gör det rätt surt.

Sedan nämner alla ändå samma två. Katrin Stjernfeldt Jammeh var självklar, nu är Andreas Schönström likaså.

Det finns andra namn också, men de avfärdas av de flesta i samma andetag som de nämns. Stabschefen Julia Janiec, som en gång var Veronica Palms politiska sekreterare i Europaparlamentet, är alltför förknippad med Ilmar Reepalu, och har fått hantera för många av hans strider internt. Kommunalrådet Anders Rubin är för gammal, inte tillräckligt populär. Luciano Astudillo är en sådan som folk utanför staden tror på, en kändispolitiker, men i Malmö lyckades han inte ens bli vald till det kommunala bostadsbolaget MKB:s ordförande, trots att han hade valberedningens stöd 2010.

Efter Malmösossarnas beslut om non profit i välfärden skrev miljöpartiet och de borgerliga en gemensam insändare om att de vägrade ett vinstförbud i Malmö. Ilmar Reepalu ska inte ens ha blivit arg på miljöpartiet, som han brukar bli när de går utanför samarbetet. Det tolkades genast som att han var trött. Samma sak när han fått backa i frågor där han inte lyckats få majoritet. Eller när han ville införa temporära medborgarskap och partivännerna i staden blev arga på riktigt.

Sådant leder till att folk utanför partiet frågar sig när partikamraterna ska göra sig av med honom. Men tänker man så har man dålig koll på socialdemokraternas utveckling i Malmö. Partiet har nästan fem procentenheter mer i kommunala val än i riksval bland Malmöväljarna. Som gammalt maktparti har de, trots att majoriteten i fullmäktige är knapp, behållit ledarrollen. Vem som än efterträder Ilmar Reepalu måste behålla det förtroende bland väljarna som är så starkt förknippat med hans person, och som är anledningen till att socialdemokraterna fortfarande styr Malmö. Och vem det än blir kommer också att få inflytande över den till mandat största delegationen på socialdemokraternas partikongress.

Om nu Ilmar Reepalu pekar ut en av kandidaterna, spelar medlemmarna någon roll då? Ja. Utan medlemmarna skulle inte Andreas Schönström sitta där han sitter i dag. Inte i kommunfullmäktige, inte som kommunalråd. Han placerades långt ner på listan till fullmäktige av valberedningen, men flyttades upp av årsmötet. Som om hans supportrar redan då hade en plan att det var han som skulle ta över Malmö.

Fakta | Malmö kommunfullmäktige