Fördummande förenkling

»Hur mycket invandring tål Sverige?«

Inte ens sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kunde tycka att frågan var särskilt smart när den ställdes i SVT:s »Agenda« i oktober. Men han blev förstås glad.

Kritiken blev massiv, men den har inte hjälpt. Både medier och politiker uppträder som om det fanns en enkel kvantitativ lösning på ett komplext problem. Själva frågan signalerar och definierar problemet. Det har påpekats att den påminner om frågan »Har du slutat slå din fru?«.

I en gammal Hasse & Tage-sketch fick publiken möta Malte Lindeman som semestrade i Borgholm på sjuttiotalet. Hur många turister tål Öland? frågade lokaltidningarna och fick genast svar av Malte att måttet var rågat:

– Öland sjunker!

»Agenda« manade fram sådana bilder bara genom ordvalet.

Öland var förresten spelplats för annan invandrardramatik då »Dagens eko« i december sände ett reportage om svårigheten att hitta bostäder till alla nyanlända flyktingar. Människor packades samman i säsongsstängda campingbyar, där 25 personer fick dela på en toalett.

»Ekot« hade också skickat en reporter till Borås. För en sunkig masonitstuga kunde Migrationsverket få punga ut mer än 20 000 i månaden. Det lät dyrt. Men Borås kommun jublade – de kunde hyra ut sina vintertomma stugor till ockerpris och därigenom låta Migrationsverket sponsra vargarna i Borås djurpark! Varför inte låta kommunstyrelsen svara på frågan hur mycket invandring Borås tål?

Både politiker och journalister talar ofta om att »ta människors oro på allvar«. Det låter vackert, men vad innebär det?

»Ring P1« släppte in en upprörd lyssnare som oroade sig högljutt över invandrarnas barnrika familjer. Det hade man ju sett på kvinnorna från Mellanöstern; en unge i magen, två barn i vagnen och en hoper kryllande runt knäna. Fortsatte det så här så skulle den svenska rasen vara utplånad inom femtio år. Detta oroade denne man mycket. Han tyckte att sverigedemokraterna fegade, som bara ville »begränsa invandringen«. Själv representerade han Svenskarnas parti, som vill stoppa invandringen genast.

Programledaren Täppas Fogelberg stödde sig tungt på SCB:s statistik att andra generationens invandrarkvinnor snarare födde färre barn än svenskfödda kvinnor, men detta dämpade ingalunda mannens oro. För han ville icke ha sin oro dämpad.

Hur tänker »Agenda« ta oron från Svenskarnas parti på allvar? Man vill veta.

SVT:s argument för att alls ställa sin fråga till Jimmie Åkesson var i alla fall att invandrings- och integrationsfrågan »är sd:s viktigaste fråga, och att sd stöds av en ganska stor del av svenska folket«.

Att forskarna kan plocka fram belägg för att svenska folkets tolerans mot invandrare bara ökat sedan åttiotalet, trots ökad invandring, är ingenting som får plats i frågeställningen. Inte heller det faktum att en stor del av sverigedemokraternas egna väljare inte alls prioriterar invandrarämnet, utan är missnöjda med helt andra saker. Men dessa väljare låter sverigedemokraterna bära deras allmänna missnöje. De litar inte på etablissemanget, de är trötta på arbetslösheten, avfolkningen, kvinnobristen, tågförseningarna och på att Posten har lagts ner.

Många av dessa människor bor dessutom i landsändar där invandrarna är lätt räknade. Vilket inte hindrar att de oroar sig för allt möjligt.

Många oroas av partiets höga opinionssiffror, inte minst politiker från andra partier. De måste välja mellan att adoptera sverigedemokraternas favoritfrågor eller att bryta ner oron i hanterliga delar.

Är arbetslösheten problemet? Är det arbetslösheten bland unga män i förort som är problemet; kanske också arbetslösheten bland unga män i bruksort eller i glesbygd?

Är det brister i språkundervisningen för invandrare som är problemet? Används resurserna på bästa sätt? Bör vi nivågruppera undervisningen, stödja oss mer på pedagogisk forskning eller skärpa kraven?

Är det hatbrott och trakasserier som är problemet? Gör polisen sitt jobb? Ta reda på vilka som utför brotten, stävja beteendet och stärk offren.

Är det människors oro som är problemet? Ta då reda på om denna oro är politikens, polisens eller terapeutens problem.

När SVT, och allt fler medier, väljer att klumpa ihop invandring, arbetslöshet, integration, rasism, ekonomi,  opinion och människors oro till en enda fråga underlättar de sverigedemokraternas retorik och försvårar all verklig  analys.

Hur mycket fördummande journalistik tål Sverige?

***

För övrigt vill jag rekommendera en tung, 1,6 kilo, julklapp. Göran Sonnevis diktsamling »Bok utan namn«. Oavbrutet spännande om kärlek och politik, folkmorden och nåden. »Den som läser detta frivilligt kommer inte undan«, lovar författaren.