Inget al-Qaida

Åttabarnspappan Ali Dekou, 52, går bort till sina getter. De står fastbundna vid ett träd på en bakgård i staden Sévaré i Mali. Det är brinnande varmt och den gulröda Sahelsanden är över allting. Staden ligger precis på gränsen till den del av Mali som sedan förra året är islamistkontrollerat. Bara några mil bort pågår sedan snart två veckor hårda strider mellan franska och maliska soldater på ena sidan, och islamistiska grupper på andra.

Problemen började långt tidigare. Ali Dekou lämnade sin livsmedelsbutik, lastade sin familj på en lastbil och åkte till Sévaré för flera månader sedan.

–Då hade islamisterna stulit allt i min butik flera gånger. Det gick inte längre. Jag tog allt jag kunde, jag fick till och med med mig mina getter och lämnade mitt hem, säger Ali Dekou.

»Islamisterna«, säger alla här i Mali. »Islamisterna« har kontrollen, »islamisterna« har amputerat folk, »islamisterna« tvingar sig på kvinnor. Stora delar av västvärlden använder i stället al-Qaida som beskrivning. Det är förstås enkelt, men inte korrekt. Ali Dekou vet att det är stor skillnad mellan de olika grupperna som härjat Mali sedan början av 2012 – eftersom han suttit i kläm mellan dem.

–De är alla banditer men den ene säger att vi får röka och den andre säger att vi inte får. Vi hamnar mitt emellan, säger han.

Det har gått ett och ett halvt år sedan al-Qaidas ökände ledare Usama bin Ladin dödades av amerikanska säkerhetsstyrkor i Abbottabad i Pakistan. Sedan dess har det pratats om al-Qaidas tynande situation. Deras mål att med våld och terrorattacker skapa en muslimsk värld med sharialagar och ensidig tolkning av Koranen har inte längre samma tyngd. I Afghanistan och Pakistan må det vara sant. Där har de jagats i över tio år och har dessutom hård konkurrens av lokala välorganiserade islamistiska grupper, som talibaner och haqqani, som har som mål att göra sina egna länder fria från ickemuslimsk närvaro men inte hela världen.

Men de senaste veckorna har bilden förändrats drastiskt. Plötsligt verkar al-Qaida vara överallt i Afrika. Samtidigt som Frankrike gick in i Mali med trupper för att förhindra att islamisterna tog huvudstaden Bamako, sköts en fransk soldat till döds av terrorgruppen al-Shabab i Somalia under en misslyckad räd för att fria en kidnappad fransk agent. Ett par dagar senare genomförde gruppen Blodsbataljonen med ledning av den enögde Moktar »Mr Marlboro« Belmoktar en sällan skådad masskidnappning vid en gasanläggning i Algeriet som slutade med att ett åttiotal personer dödades. Det blev tydligt att flera islamistiska grupper förhållandevis ostört slagit sig ned i Mali, precis på samma sätt som al-Qaida och Usama bin Ladin en gång slog sig ned i södra Afghanistan under nittio-talet.

Men vilka är de här grupperna? Är det al-Qaida? Hur är de länkade till varandra och samarbetar de med andra starka grupper i Afrika som ALQAP i Jemen, al-Shabab i Somalia och Boko Haram som gjort sig ökända för att kasta granater mot kyrkor i norra Nigeria? Är det så här den islamistiska kampen ser ut i dag?

Låt oss börja i Mali. För bara två år sedan var Mali det land i Västafrika som ledde den västafrikanska boomen med naturtillgångar som guld och uran. Många har känt till att vissa islamistiska grupper haft läger i norra Mali, framför allt i Kidalbergen på gränsen till Algeriet, men de har hållit sig på sin kant.

– Vi levde som vanliga ganska öppna muslimer. De där grupperna höll sig för sig själva, säger Ali Dekou medan vi delar ett litet glas te.

Men situationen har successivt ändrats. Aqim, al-Qaida i islamiska Maghreb, som fram till 2006 hette Salafist Group for Preaching and Combat, GSPC, och haft som mål att fälla den algeriska regimen och genomfört en rad terrordåd i Algeriet, fick för ett par år sedan allt större utrymme i Sahel, gränszonen söder om Sahara och norr om de mer bördiga områdena söderut. De har gjort sig ökända som en kidnappningsgrupp och har hållit minst 50 västerländska personer som gisslan genom åren. För tillfället håller de minst nio, varav en svensk man, fångna. Kidnappningarna har gjort dem rika och gett dem möjligheter att betala lokalbefolkningen för tjänster.  På så sätt liknar gruppen hur al-Qaida opererade i Afghanistan tidigare – man köper och hotar sig till ett lokalt stöd. Under 2006 allierade de sig också med Usama bin Ladins nätverk.

Det är just som ett löst sammansatt nätverk man ska se den islamistiska kampen på internationell nivå, enligt flera bedömare som följer vilka uttryck denna kamp tar. Det är långt ifrån ett väl strukturerat och paketerat McDonalds som rullar ut över världen. Tvärtom. Banden mellan grupperna kan vara lösa, ibland till och med obefintliga och då i stället handla om lokala grupper som växt sig mer eller mindre starka regionalt.

Den minsta gemensamma nämnaren mellan grupperna är en ideologisk övertygelse med målet att islamisk lag ska ta över. Men medan Usama bin Ladin hade en vision om ett globalt kalifat, islamiskt rike, är de afrikanska grupperna primärt fokuserade på att nå islamiskt styre regionalt, även om man ofta använder al-Qaidas retorik och ibland namn för att signalera militant islamism.

Självklart finns det en del kopplingar i kampen mellan olika grupperingar världen över, men de är diffusa och ofta lösa i konturerna. I stället för stenhårt centralt styrda och samordnade operationer får de lokala grupperingarna lita på stöd från befolkningen på plats eller ideologiska själsfränder som gjort islamisk extremism till en livsstil och är beredda att rycka in där det behövs. Uppskattningar som gjorts säger att al-Qaida har verksamhet i ett femtiotal länder men att det som högst handlar om 20 000 faktiska medlemmar.

De senaste veckornas händelser har också tydliggjort att de grupperingarna som i dag kallas al-Qaida har ideologisk support från de andra militanta islamistgrupperna i världen. Bland annat har al-Shabab, som länge haft kontroll över Somalia men nu är tillbakatryckta från huvudstaden och i stället genomför mindre terrorattacker på landsbygden och även i Kenya, gått ut och gett sitt stöd. Boko Haram, som härjat i Nigeria i många år, sägs till och med ha personer inne i Mali. Boko Haram ses ofta som en isolerad grupp men har, enligt Hans Brun som är forskare på King’s College i London, varit aktiva sedan 2001 och det finns uppgifter på att de dödat upp mot 10 000 personer. Han blir inte förvånad över uppgiften att de finns i Mali.

– De här rörelserna samarbetar när de kan, ibland på individnivå utan att det för den sakens skull har fattats något strategiskt beslut om samarbete. Väldigt mycket sker ad hoc och bygger på personliga kopplingar mellan olika aktörer, säger han.

Flera forskare menar också att det finns ideologiska utbyten mellan grupperna men de har inte samma ledarskap. Det finns inget som talar för att grupperna tar emot order från al-Qaidas nuvarande ledare Ayman al-Zawahiri. Dock har Aqim en stark roll eftersom de har en stark ekonomisk position och handlar med vapen, droger och kidnappningar.

– Det har gjort dem till en form av knytpunkt för de här grupperna, säger Shiraz Maher som också är forskare på King’s College och specialiserad på Aqim.

Att de valde just Mali tror Shiraz Maher är en slump.

– De här grupperna, framför allt Aqim, har varit tysta länge. Men så plötsligt öppnades en möjlighet i Mali eftersom regeringen försvagats. De har bara väntat på den typen av chans, säger han.

För drygt ett år sedan tog de chansen. När en militärkupp genomfördes i Mali och president Amadou Toumani Touré tvingades avgå tog MNLA (nationella rörelsen för Azawad) och indirekt Aqim kontrollen över norra Mali. Fler grupper anslöt sig, till exempel militanta islamister från Ansar al-Din, en lokal islamistisk grupp som vill att Mali ska få muslimskt styre och införa sharialagar. Gruppen är mycket välbeväpnad, dels med vapen från Khadaffis gamla armé, dels från den maliska militärens baser som övergavs efter kuppen. Snart kom också Mujao (rörelsen för enhet och jihad i västra Afrika) med rötter i Algeriet och Mauretanien, in i landet och tog befälet över olika städer.

Det var i samband med detta som strikta sharialagar infördes. Musik förbjöds, kvinnor fick inte gå utan slöja, ingen fick röka och om någon begick brott amputerades en hand eller fot. MNLA gillade inte utvecklingen och började slåss mot framför allt Mujao och Ansar al-Din.

Förra veckans masskidnappning i Algeriet tros vara genomförd av den militanta islamistgruppen Blodsbataljonen. De leds av Mokhtar Belmokhtar som även kallas »Mr Marlboro« eller »den enögde« efter att han förlorade ett öga i Afghanistan där han sägs ha tränats på en av Usama bin Ladins baser under 1990. Han har länge tillsammans med den ökänt våldsamme ledaren Abou Zeid varit ledare för Aqim i Mali. Men i slutet av förra året lämnade Mr Marlboro Aqim efter ett bråk med Abou Zeid. I stället baserade han sig i Gao och startade Blodsbataljonen som nu genomfört en av historiens blodigaste kidnappningar och har tillsammans med Aqim plötsligt blivit världens mest jagade grupp.

Shiraz Maher, forskare på Kings College, tror att fransmännen har gett sig in i ett krig som varar länge.

– Detta är välorganiserade grupper med vapen så det är inte över snart, säger han.

Ali Dekou håller dock hoppet uppe.

– Om fransmännen bara fortsätter är situationen snart i ordning och jag kan åka hem.

Relaterad läsning: Vet François Hollande vad han gett sig in i?

Grafik (Klicka för att förstora)