Onaturligt svenskt

I den nya miniserien om Palmemordet, »En pilgrims död«, baserad på Leif GW Perssons trilogi »Välfärdsstatens fall«, engageras en grupp kompetenta personer av rikskriminalchefen för att ta sig an fallet »med fräscha ögon«.

De utvalda känner inte varandra sedan tidigare. När de möts en sen kväll för att dra i gång arbetet sätter kriminalare Eriksson, spelad av Helena af Sandeberg, ögonen i sin manliga kollega.

– Förlåt får jag fråga, har du ångest? (tystnad) En stark inre oro. Jag menar varför annars detta intresse för detaljer, undrar hon.

– På fråga A svarar jag »ja«. Och på fråga B svarar jag också »ja«. Lägg till några inte alltför frekventa attacker av panikångest.

Så där ja, då fick vi veta det, vi tittare alltså. Framför oss en lidande människa i varande. Inte för att det känns, utan för att det sägs.

I en tidigare scen har de nya bekantskaperna dessutom snabbt och lätt kungjort att de alla tre är ensamma själar som fyller sina tomrum med arbete.

– Måste du gå?

– Va? Nej nej, jag kan jobba sent. Du då?

– Nä jag lever ensam, så det är ingen som … ja det skulle vara katten i så fall.

– Jag har inte heller någon familj.

– Jag är också singel, jag jobbar jämt, tillägger den tredje polisen.

På det här sättet lastas dialogen ständigt med basfakta – intrigen berättas fram.

I Ingmar Bergmans filmer förstärker tystnader och fördröjningar människors oförmåga att kommunicera med varandra.

I »En pilgrims död« känns oförmågan mest som ett olycksfall i manusarbetet. Hur ska man tro på det här? Vem pratar så? Det undrade tydligen inte Johan Croneman, recensent på Dagens Nyheter, som skrev en oförblommerat kärleksfull artikel om tv-serien.

Förvisso har Croneman sett samtliga fyra avsnitt, inte bara första delen som i skrivande stund visats på SVT, det är möjligt att det lyfter.

Mordet på statsministern, den fullständigt havererade polisutredning som följde och Leif GW Perssons alternativa gärningsmannateorier, samt en skådespelartrupp från a-ligan, torde räcka för att hålla det publika intresset vid liv. Men att dialogen plötsligt skulle släppas fri och lösgöras från den onaturliga muntlighetens trånga spilta är svårt att tro.

Tråkigt nog har stolpig dialog blivit något av svensk tv-dramatiks inofficiella adelsmärke.

Avundsjuka storögda blickar riktas mot Danmark. Där är det som om filmskaparen säger till sina skådespelare »Varde liv« och så vart det liv. Karaktärerna andas. Illusionen lever. Det är på riktigt.

Det är inte rimligt att föreslå att svenska dialogmakare skulle ha ett särskilt intresse för episk teater. Att man i Brechts anda medvetet skulle vilja skapa ett slags verfremdungs-effekt, som gör tittarna medvetna om att det bara är en maskerad.

Fast vad ska man tro när reaktionen på rikskriminalchefens önskan om att genomlysa Palmefallet på nytt bemöts med påpekandet att det ju faktiskt redan finns en utredning.

Låt oss åtminstone hoppas att det är en helt orimlig kommentar från vad som ska föreställa en av landets skarpaste snutar.

»En pilgrims död« visas på söndagar i SVT1.