Ett ansikte för politiken
Man måste förstå Lars Adaktusson. Journalistiken är ett sjunkande skepp. Det är kanske kristdemokraterna också, men om de nu har vett att erbjuda en meriterad man en stol i det system där det fortfarande flödar kapital – parlamentet i Bryssel – varför tacka nej? Man kanske till och med kan få något viktigt uträttat.
När den före detta tv-stjärnan i veckan till sist löste medlemskap för att vinna ett EU-val åt kristdemokraterna förkroppsligade han den hetaste snackisen inför supervalåret 2014. Vilka kändisar kan respektive parti locka till sig? Partistrategerna – som vet hur verkligheten ser på folk, förlåt, hur folk ser på verkligheten – har landat analysen där. Vi måste ha ett Namn! Särskilt den här gången. Hur kul är det som utrotningshotat centerparti att tre månader före ett riksdagsval sätta Kent Johansson på affischerna? Att förlora mandatet i parlamentet är mer än ett dåligt omen för fyraprocentskrisarna.
Som vanligt är policy och politics två sidor av samma mynt. Adaktussons debutartikel som politiker handlade om Bosnien och att det var kristdemokrater som grundade EU. Det lät inte riktigt som Hägglunds nya ifrågasättande ton mot unionen. Fast då måste man ta in att Lennart Sacrédeus – enfant terrible i allt om kristdemokrati och europeiskt samarbete – har gett sig in i leken också och riskerar, paradoxalt nog, att locka för många väljare; en partiledningskritiker kan inte få växa sig så stark.
Så Hägglund stämmer i bäcken. Klagar lite på överstatligheten, värvar ett hår som folk känner igen. Han minns nog sitt 2009. När han försökte få Ella Bohlin till Bryssel men fick se Alf Svensson sudda bort all förnyelse. Nu har han hittat ett redskap för att slippa en sådan nesa.
Välkommen in i gänget, Adaktusson!
