Hem till gården – ut ur blocken

»Jag ska säga er en sak som jag aldrig sagt förut och det är det här: När Carl Bildt skulle gå upp för att läsa regeringsförklaringen 1991 hade han ingen regering. Jag sa ja på riksdagsgolvet.«

Olof Johansson ler. Han är rödbrusig och glad. Det är en sådan kväll. När hade en före detta ledare för centerpartiet så skoj senast?

– Jag ska avslöja, säger Ingvar Carlsson under takbjälkarna i den lilla lokalen, jag ska avslöja att hade vi socialdemokrater bara fått två procent till 1991 så hade jag gått till Olof och Bengt och bildat regering.

Publiken jublar och höjer sina glas.

Bengt Westerberg skrattar.

Det är fest på Rådhusgruppen i Gamla stan. Kanske inte branschens hippaste kommunikationsbyrå, men den med träffsäkrast känsla för samtiden. Hur illustrera det politiska läget i februari 2013? Inte med några panelhönor som spekulerar i vad alliansens partiledare ska prata om på sitt möte hos Annie Lööf i Maramö i alla fall. Tre grå gamla gubbar som kan konsten att bygga broar över blockgränsen däremot. De står där och pratar om skatteuppgörelsen och när de avskaffade statskyrkan och gjorde upp om energin och försvaret.

Det är nog mysigare än vad det blir i Maramö. Med en värdinna som förberett sig genom att sudda ut meningar i sitt idéprogram och kommentera opinionsresultat som knappast kunde vara sämre. Om hon nu inte skulle fråga Hägglund. Hans är ju det.

Alliansen har det inte så lätt nuförtiden. Försvaret, a-kassan, migrationen och ungdomslönerna. Allt skapar rubriker om splittring i regeringen. En kraschad jobbpakt. Och så den där Vattenfall-affären på 97 miljarder som Fredrik Reinfeldt försöker skylla på Maud Olofsson. Just hon, som sa att de som har roligast vinner, hemma i Högfors 2004 när de bildade alliansen.

Det börjar kännas som rätt länge sedan.

I källarvalvet i Gamla stan flödar ölen. Vice statsministerns fru är här. En massa journalister och gamla kanslihusråttor. Folk som kände Palme. Folk som minns att Ullsten varit statsminister.

Olof Ruin, 85, sitter på en barstol i publiken och dinglar med ena benet. Han plitar ner anteckningar när någon av herrarna säger något klokt. Som när Bengt Westerberg säger att blockpolitik är helt tokigt i ett valsystem som det svenska:

– När det varken är sannolikt att socialdemokraterna eller de borgerliga kan få egen majoritet efter nästa val blir det väldigt viktigt att pröva andra lösningar.

Det tycker Olof Ruin, svensk statsvetenskaps nestor, är intressant. Med ett vinglas i handen redogör han efteråt för sin senaste essä om detta, blockpolitiken, hur den redan har kulminerat och nu är på tillbakagång. Det är en fin föreläsning:

Problemet skapade alliansen själv under förra mandatperioden när den hade majoritet och bröt traditionen av breda uppgörelser. Nu, när sverigedemokraterna ställt till det i riksdagen, visar sig oförmågan att först göra upp i alliansen och sedan börja förhandla över blockgränsen.

Det där leder ingenstans alls, säger Olof Ruin. Ambitionerna dras ner. Landet förlamas.

Därför måste partierna frigöra sig ifrån varandra. Gå till val ensamma. Bilda regering efteråt. Som förr i tiden.

Statsvetarprofessorn kunde lika gärna säga att alliansen är rökt.

Det nickar folkpartisterna och socialdemokraterna och centerpartisterna där i Gamla stan med i.

Framtidslösningen?  Det fanns en gång en annan tid, påminde Bengt Westerberg, Ingvar Carlsson och Olof Johansson nyligen under en återförening för gamla partiledare. En tid när höger och vänster kunde göra upp över blockgränsen om de stora sakfrågorna. 

Det finns en etablerad historia om hur den borgerliga alliansen bildades. Den handlar om Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson, som under ett besök i New York knallade runt på Manhattan och blev vänner och sedan bjöd in Lars Leijonborg och Göran Hägglund till Högfors. I den brukar det betonas att alla fyra partier skulle tjäna på samarbetet.

Det berättar de flesta som var med.

Anna Grönlund Krantz var folkpartistisk gruppledare i riksdagen på den tiden. En och en halv vecka före mötet i Maramö sitter hon i svart klänning i ett mötesrum på lobbyistfirman JKL, vars Stockholmskontor hon är chef över.

– Det fanns en sådan otrolig entusiasm då, säger hon.

Och så lutar hon sig fram över bordet.

– Jag minns den där första tiden med alliansen, den var så ljus. Vi hade en företagsgrupp under Åsa Thorstenssons ledning. Totto Littorin var med i början också. Vi hade roligt ihop. Det var en stämning av att ingenting kunde stoppa oss. Socialdemokraterna var slutkörda.

I rummet intill har en pr-konsult som heter Göran Persson möte med en kund.

Anna Grönlund Krantz beskriver det unika politiska läget 2004. Moderaterna och folkpartiet var nästan jämnstora. De borgerliga partierna hade nya ledare. Det fanns en tydlig – impopulär – motståndare och det fanns ett gemensamt uppdrag: få bort Göran Persson.

– Den enda glädje jag kan se på dem som fortfarande är aktiva i politiken är när de pratar om att de har regeringsmakten och om att de kan påverka. Annars är det stor trötthet.

På rak fråga svarar hon:

– Nej, jag tror inte alliansen skulle bildas i dag.

Det är ingen ovanlig analys hos gamla alliansvänner. De suckar och beskriver rävsaxen som kristdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet sitter i:

Inget av småpartierna kan bryta sig ur alliansen, eftersom de då skulle straffas av allmänborgerliga väljare, som avskyr borgerlig splittring. Men de kan heller inte stanna kvar, med mindre än att de på sikt riskerar att dö, åtminstone enligt de statsvetare som konstaterat att koalitioner brukar stärka den större parten och försvaga de mindre. Hur många mandatperioder tar det för ett centerparti att försvinna från svensk rikspolitik?

Situationen är knappast överraskande. Inte för Anna Grönlund Krantz i alla fall.

– Vi hade diskussionerna om det öppet i partistyrelsen innan vi gick in i alliansen. Vi visste att vi skulle förlora väljarstöd, vi var medvetna om att det var moderaterna som skulle tjäna på alliansen. Men vi tyckte att det var värt att sätta partiet åt sidan, för Sveriges skull.

Så vad göra nu?

– Om jag var strateg skulle jag rekommendera partierna att gå till val med en gemensam riksdagslista. Då skulle alliansen vinna.

Veteranen. Allt var roligt, tyckte folkpartiets tidigare gruppledare Anna Grönlund Krantz, när de bildade alliansen för nio år sedan. Nu ser hon mest trötthet hos sina gamla kollegor, alliansprojektet har tappat sin glans.

Det låter enkelt när hon säger det. Moderaterna har ju gjort sig så breda att det skulle räcka med dem plus ett kompletterande konservativt parti för att täcka in alla borgerliga väljare. I väntan på en ny partistruktur skulle en gemensam valsedel säkra makten. Haken – och hon vet om den – är partiegoismen. Som får normalt funtade logiskt tänkande människor att  vråla av ångest inför risken att behöva byta partinål på kavajslaget.

Därför letar alla febrilt efter en annan lösning.

Skåningar är roliga när de markerar oberoende. De hissar sin rödgula flagga, hurrar tre gånger i stället för fyra. Och så har de egna regeringssammanträden. De kallar det så, politikerna i Region Skånes ledning, när de har möten om tisdagarna i ett slitet hus i ett industriområde i Kristianstad.

Sedan valet 2006 sitter miljöpartister bredvid moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater på de där regeringssammanträdena. Det året kom sverigedemokraterna in i regionfullmäktige och rubbade maktfördelningen. Situationen som den svenska alliansen hamnade i efter förra valet hade den skånska alltså redan varit med om.

Och lärt sig hantera.

På regeringsmötena brukar också Sofia Nerbrand sitta, chefsstrategen, en tjänst som inrättades särskilt för henne.

Hon var folkpartist från början. Satt i kommunfullmäktige i Lund, var talskrivare i partiledarstaben, bodde i det mytomspunna kollektivet på Lidingö. Vi pratar slutet av nittiotalet nu, och när hon blev tillsammans med nyliberalen Johan Norberg, som hon i dag är gift med, blev de politiska vännerna upprörda:

– Timbro var högern som åt barn, säger hon och skrattar.

Hon är den perfekta alliansmänniskan. Jobbade på Liberal Debatt med Dagens Nyheters tillträdande chefredaktör Peter Wolodarski, på Reforminstitutet när Anders Borg satt i styrelsen, sedan som redaktör på tidningen Axess innan hon grundade liberala idétidskriften Neo. Hon har varit kolumnist i obundet moderata Svenska Dagbladet och är styrelsemedlem i centerpartiförsörjda tankesmedjan Fores.

Nu arbetar hon alltså också åt miljöpartiet.

– Det funkar otroligt mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Naturligtvis spelar ideologi roll, men när man ska samregera är det viktigare med personkemi, att kunna kompromissa och förstå varandra.

Det underlättas av att de har samma syn på konkurrens i välfärden, »det LOV:as mycket«, som de säger när de bygger system med både privata och offentliga utförare. Samtidigt får miljöpartiet driva profilfrågor: vindkraft, biogas, ekologisk mat på sjukhusen.

Kanske kunde rikspolitikerna lära sig av det, säger Sofia Nerbrand.

– Det skulle vara bra att bjuda ner miljöpartiets partisekreterare och visa att det faktiskt går, det är inte givet att man måste bedriva hård positioneringspolitik i opposition.

Kanske skulle hon ringa Kent Persson i stället.

För frågan är om det är miljöpartiets inställning som är problemet. Regeringen har inte velat förhandla om någonting annat än migrationsuppgörelsen. I somras, till exempel, satt miljöpartisterna och väntade på att få vara med och göra infrastrukturpolitik. Under våren hade de fått signaler från näringsdepartementet om att ministern ville ha en bred uppgörelse. De förberedde sig. Sedan blev det augusti. Då såg de Fredrik Reinfeldt och hans partiledargäng åka till Linköping och presentera sin femtiofemmiljarderssatsning på järnvägen. Alliansen behövde ha något att fira sin åttaårsdag med.

Sådär är det hela tiden, klagar miljöpartisterna. Trist för ett parti som gång på gång gör bättre ifrån sig i val och mätningar, som beskrivs som kungamakare, men inte kommer i närheten av makten.

Om nu miljöpartiet kan vara räddningen för en allians med krympande småpartier, varför ägnar sig Fredrik Reinfeldt och Anders Borg åt att låsa fast partiet på vänstersidan av svensk politik? Varför bygger de inte bättre relationer över blockgränsen?

Sofia Nerbrand resonerar som många allianspolitiker att problemet inte handlar om alliansen. Det skapades av en valberedning som trodde på Åsa Romson.

– Ju mer jag ägnar mig åt politik tänker jag att väldigt mycket avgörs på det personliga planet. Så fort det kommer till ekonomi eller välfärd i miljöpartiet spelar det stor roll vilka som sitter i ledningen. Gustav Fridolin och Åsa Romson lutar mer åt ett vänstersamarbete. Om Mikaela Valtersson blivit vald till språkrör istället hade det antagligen blivit bättre förutsättningar att samarbeta, med hennes fokus på valfrihet och mångfald i välfärden.

Gemensamma regeringssammanträden med samma sammansättning som i Skåne efter nästa val? Inte särskilt sannolikt. Både alliansen och miljöpartiet tycks ha gett upp hoppet om bättre relationer.

Det finns förstås alternativ till majoritetskoalitioner. Det är ju knappast som att svenska regeringar inte har varit i minoritet tidigare. Och då har det inte varit så noga med att deklarera i förväg att man kan komma överens.

Skattereformen 1991, till exempel, gjordes upp mellan socialdemokraterna och folkpartiet, trots att Ingvar Carlsson använt samma marginalskattesänkningar för att skapa konflikt med folkpartiet i valrörelsen 1988. Det låga förtroendet för ett krångligt skattesystem, med alla avdrag, kryphål och nolltaxerare, gjorde ändå att socialdemokraterna tyckte att reformen var nödvändig. Så man samarbetade med sin huvudfiende och lät moderaterna och näringslivet rasa för att slippa bli anklagade för högersvängning.

Det där har Peter Santesson skrivit om. Han är statsvetare från början, har forskat om reformer och jobbar nu på tankesmedjan Timbro. Han sitter i biblioteket, hyllorna är fyllda av hippa amerikanska magasin och böcker med namn som »Private Choice in the Public Sector« och »Bortom bostadssocialismen«.

När han pratar låter han som de brukar på Timbro.

– Svaren på frågor som ungdomsarbetslöshet och integrationsproblem är naturligtvis flexiblare löner. Det är svar som inte är förenliga med den klassiska svenska modellen. Det alliansen har gjort hittills har varit inom ramarna för det som är politiskt etablerat och politiskt acceptabelt. Man har ju egentligen inte utmanat facket. Därför är det svårt att komma vidare.

På tankesmedjan driver Peter Santesson projekt med mål att få upp reformtakten i alliansen. Man kan fråga hur det går, men man får mest ett skratt till svar. Ett torrt.

– De stora reformer som gjort att Sverige är på omslaget av The Economist genomfördes för att man var tvungen. Det var ingen som var lycklig över det, utan det var rädda politiker som under yttre press samlade sig. Det krävs någon form av krisläge för att få till enskilda blocköverskridande överenskommelser.

Där är inte alliansen i dag, och kanske inte socialdemokraterna heller. Det finns ingen vilja eller tillräcklig desperation.

Peter Santesson har gråsprängt hår och mörkt bruna ögon som blir märkligt intensiva när han vill understryka saker. Som när han ger det andra argumentet till varför det är så svårt att få till blocköverskridande uppgörelser i dag.

– Det är inte speciellt konstigt att regeringen vill hålla blockgränsen. Det är av helt avgörande strategisk betydelse för att få en borgerlig regering att hålla ihop.

Historiskt har definitionen av en bred reform i Sverige varit en som inkluderar socialdemokraterna. Och sådana, menar Santesson, vore just nu riskabla för alliansen.

Man kan beskriva resonemanget så här: Om alliansen skulle göra upp med socialdemokraterna i en central fråga kan det på sikt leda till att folkpartiet och centerpartiet plötsligt är eniga med socialdemokraterna om någonting. Och det är en situation alla moderater är livrädda för. Då riskerar de att tappa kontrollen.

– Då kan socialdemokraterna bli den stora gravitationspunkten. Som förr då de hade två förhandlingslägen, och både kunde göra upp vänsterut och högerut och bli de stora suveränerna i svensk politik, säger Peter Santesson.

Återstår då enskilda uppgörelser med miljöpartiet. Men där har regeringen ju av allt att döma redan gett upp.

Så, för att sammanfatta det så här långt: Om gemensam valsedel inte funkar, inte heller en fempartikoalition eller enskilda uppgörelser, hur ska alliansen då säkra makten? Småpartierna sitter ju i det där svåra läget, där de blir mindre och mindre och riskerar att sänka alltihop.

Man kan fråga några före detta moderata strateger om svar. De kommer svara att man ska puttra på som vanligt. Och att frågan är felställd.

– Det är ett »perception game« väldigt mycket.

Michael Storåkers har uppknäppt skjorta av modernt snitt men sitter på en gustaviansk stol vid ett pampigt mötesbord på Bukowskis. Han stirrar på auktionsfirmans kataloger tryckta i helfranska band från 1893 och framåt.

Hans grej är att ta gamla saker och göra dem nya – visuellt och mentalt. Artiklarna om honom brukar handla om varumärkesbyggaren som sålde den egna reklambyrån och blev chef för anrika Bukowskis. Det händer att de skriver något om politikern Storåkers också. Sakkunnig hos statsminister Bildt vid nitton, landets yngsta nämndeman, ledamot i Fredrik och Filippas ungdomsförbundsstyrelse, socialnämndspolitiker i Stockholm, ideologisk investerare i förskolekoncernen Pysslingen. Oftast nämns också att hans firma gjorde alliansens reklam 2006 och moderaternas 2006 och 2010.

Fast det är sällan han beskrivs som Per Schlingmanns viktigaste partner. Den externa konsult som var med och löste uppgiften att sälja de nya moderaterna och deras allians.

– Jag tycker att bilden av äktenskap är bra nu, säger han nu.

– Det var verklig förälskelse när alliansen bildades, sedan har man hanterat en stor kris och skapat en ideologi av gemensamhet. Nu är frågan om det här är något man kan göra för resten av livet. Om man ska skapa en helt ny norm i svensk politik. Om det ska vara för alltid. Därför är valet 2014 så fascinerande och avgörande.

Han har kanske en poäng i sin bildsättning, som de kallar det, nymoderaterna. Fast, ska man nu överhuvudtaget prata relationer så befinner sig väl småpartierna mer i det läge som drottning Victorias dotter gjorde inför bröllopsnatten, när hon fick rådet: »Close your eyes and think of England.«

Bildsättaren. Mikael Storåkers är moderaten som ansvarade för alliansens reklam. Nu anser han att det stora problemet i alliansen inte längre är att komma överens utan att de små partierna har för oattraktiva politiker i ledande ställning. 

Frågar man Michael Storåkers om kristdemokraternas, centerpartisternas och folkpartisternas situation säger han mest att de har sig själva att skylla.

– I dag betyder företrädare alltmer. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Carl Bildt är de tre politiker som har högst förtroende. Det har inte att göra med att de är moderater. Den trånga sektorn i alliansen i dag är ju inte att komma överens, utan om att de tre småpartierna inte har ett tillräckligt starkt lag.

Problemet är alltså inte att moderaterna är för stora utan att de andra är för kassa.

– De har inte de där riktigt omtyckta och respekterade politikerna. Det strategiskt viktigaste är att deras företrädare når grupper som moderaterna inte når fram till. Det är briefen. Och just nu levererar de inte fullt ut.

Han låter ungefär som Kristoffer Tamsons, mannen som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg plockade in för att skriva tal och analysera det politiska läget när förnyelsen av moderaterna påbörjades. Tamsons blev kvar på insidan i två segerval. Nu är han konsult på pr-firman Hallvarsson & Halvarsson.

– De små partiernas möjlighet att profilera sig torde ju öka när moderaterna blir bredare och mer allmänborgerligt. Det finns fortfarande en efterfrågan på konfliktdimensioner i svensk politik. Land-stad-konflikten till exempel, eller den åldrande befolkningen kontra dem som befinner sig mitt i livet.

Säger Tamsons och lägger till:

– Varje parti rår om sitt eget öde.

Översatt från reinfeldtska säger statsministerns tidigare medarbetare att om bara kristdemokraterna och centerpartisterna fattade vilken politik de borde driva i stället för att hålla på med en massa skitfrågor så skulle alliansen inte ha några problem.

Han sitter i kavaj och blåjeans högst upp i landstingshuset på Kungsholmen i väntan på ett i raden av möten han fyller kvällarna med. Få fritidspolitiker har en lika kvalificerad bakgrund i strategiskt politiskt tänkande.

Han började som 23-årig landstingsrådssekreterare hos maktmakaren Elwe Nilsson 1999, rådgav Fredrik Reinfeldt när denne föreslog alliansen 2004, ledde moderaterna i Sundbyberg till det bästa valresultatet någonsin 2006, ansvarade sedan för samordningen mellan statsrådsberedningen och Anders Borg under sex regeringsår.

En meritlista som kanske ger skäl att vara kaxig också när man idkar självkritik:

– I moderaterna måste man fråga sig: Vilken roll kan miljöpartiet spela i svensk politik om vi har det parlamentariska läge vi har nu? Jag tror att på sikt kommer miljöpartiet vara mycket av nyckeln i svensk politik. Men det kräver ju också att miljöpartiet visat att man förflyttar sig på den politiska spelplanen.

Samma hållning som till småpartierna alltså: Alliansen är bra, men ni måste inse den nya situationen och anpassa er till den.

– Tittar man på svenska valresultat under hela 1900-talet så kan man konstatera att svenska folket egentligen alltid har varit mer borgerligt än socialdemokratiskt. Under lång tid hindrade valsystemet med två kammare i riksdagen den opinionen från att ge utslag i regeringsmakten. Senare ledde den borgerliga splittringen till samma sak. Det skapade ett system där socialdemokraterna var solen som alla andra partier kretsade kring.

Det är en klassisk nymoderat analys. Fredrik Reinfeldt brukar berätta den med frustration i rösten. Man vill inte ens tänka på frenesin när Anders Borg drog den för första gången på något internmöte.

Det som har hänt sedan dess, enligt Tamsons, är att svensk politik till slut har fått ett borgerligt alternativ som effektivt kan kanalisera väljarnas högersympatier. Alliansen, visst, men Kristoffer Tamsons pratar mer om moderaterna.

– Titta internationellt, det har alltid funnits en efterfrågan på en samlande center-right-kraft inom det borgerliga blocket. Det har Sverige saknat och det har kanske varit en orsak till att man inte kunnat utgöra det trovärdiga regeringsalternativet. Det kanske alltså snarare är en förutsättning än ett hot för de andra partierna, säger han.

När han får frågan om småpartierna inte är dömda att gå under i alliansen svarar han att det är bra för Sverige att landet har fått ett borgerligt parti som upplevs vara trovärdigt och samhällsbärande.

– Eller statsbärande, jag har inget emot det begreppet.

Efteråt, när Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson och Olof Johansson kliver ner från scenen, fylls glasen på vid öltappen. Och så samlas folk i smågrupper, snurrar runt med fyraprocentsspärren och fångarnas dilemma och finner konsensus: om det parlamentariska läget blir likadant efter nästa val som nu kan det bara lösas på det gamla sättet. Sossarna måste locka till sig ett parti från andra sidan blockgränsen. Skål!

En sak är anmärkningsvärd med minglet.

Det finns knappt några moderater där.

Ingen Adelsohn eller Bildt. Inga nymoderater heller. Ingen av dem som skapat dagens politiska situation.

Poängen 2013 är att socialdemokraterna inte längre är ett ensamt centrum som kan välja och vraka mellan partiplaneter runtom. I dag finns det inte en sol. Det finns två.

Det är vad allt som hänt sedan Högfors har handlat om. Det lustiga är att man nu inför Maramö har påstått att alliansen är den där nya solen. Alliansen är inget parti, men moderaterna är det. Ett parti som idag liknar det som socialdemokraterna var. Det är inte alliansen, utan moderaterna, som har tagit plats som en ny sol.

Statsvetarprofessorn Li Bennich-Björkman har skrivit fint om det där. Att dagens politiska universum bäst förstås genom en uppdelning mellan baspartier och nischpartier.

Socialdemokraterna är i dag ett trettioprocentigt parti utan makt som har en sviktande förmåga att appellera till breda grupper och göra upp över blockgränsen.

Moderaterna är ett trettioprocentigt parti med makt som har en ökande förmåga att appellera till breda grupper och göra upp över blockgränsen.

Socialdemokraterna och moderaterna som centrum i två olika solsystem, alltså.

Det är inte alls självklart att framtida blocköverskridande uppgörelser ens ska innefatta några socialdemokrater. Om alliansen spricker efter valdagen har moderaterna nästan samma strukturella förutsättningar som socialdemokraterna att agera regeringsbildare. Så var det inte när alliansen bildades i Högfors. Det är därför likheterna med mötet i Maramö är minimala.

Hemma hos Maud Olofsson handlade allt – för alla fyra partier – om att bevisa enighet. Av detta skäl planterade man tallplantor framför fotograferna och spred en myt om en badtunna. Det fanns en gemenskap, visst, Olofsson var en hård förhandlare – det talas om att hon vid något tillfälle kastade sig på golvet och hotade att bryta hela samarbetet när hon inte fick igenom en fråga – och Leijonborg gnällde, men Olofsson var också den som höll gruppens humör uppe. Det var roligt! Enighet skulle göra Sverige borgerligt.

På Annie Lööfs familjegård finns inget gemensamt intresse. Det kommer bli fina bilder där också, men partiledarna reser dit med helt olika förutsättningar. Småpartierna gör det för att bevisa att de kan överleva. Moderaterna för att bevisa att de genom småpartierna slutgiltigt kan överta socialdemokraternas maktposition. Alliansen är verktyget för moderaterna.

När Fredrik Reinfeldt nu åker till Maramö är det ungefär som när Göran Persson bjöd in miljöpartister och vänsterpartister på kvällssittningar. En smart strateg behöver stödpartier för att få till sitt maktmonopol.

Det är därför som moderaterna varit ivrigast i det här försöket att putsa upp alliansloggan igen. I augusti svarade Fredrik Reinfeldt på Annie Lööfs inbjudan genom en debattartikel. Han önskade gemensamma arbetsgrupper för politikutveckling och en idéplattform som skulle innehålla allianspartiernas gemensamma bärande värderingar. Det där tackade småpartierna nej till. De ville hellre se mer profilering.

Fast statsministern ville ha mer kontroll än så:

– I nästan två år efter valet 2010 har partierna själva och många som kommenterar svensk politik sagt att de måste få profilera sig lite mer. Det får man nog säga att de också har gjort och jag tycker att det möjligen var begränsat vilken framgång som fanns med den metoden, sa statsministern till Expressen i somras.

För moderaterna är alliansen alltså medlet för att bygga sin egen makt på lång tid, medan det för de andra tre partierna är  ett sätt att få reellt inflytande under en kortare tid, med förutsättningen som folkpartiets partistyrelse pratade om redan när alliansen kom på tal, att de själva skulle förlora väljarstöd. Alla som åker till Annie Lööf i Maramö vet att det är så det är.

I Gamla stan för två veckor sedan drog Olof Johansson på sig sin rock. Nuförtiden hånas han mestadels av sitt partis företrädare, som tycker att han drev centerpartiet ner mot avgrunden när han samarbetade med Göran Persson på nittiotalet. Han lämnade festen med följande ord:

– Inte fan tror ni väl att jag gjorde det för att jag trodde att vi skulle bli ett större parti av det? Jag visste att centerpartiet skulle förlora på det. Jag gjorde det ju för Sverige.