Kisset landar på Ekströms egna fötter
”Här bjuds den skamliga ingrediens som en gång gjorde den stora litteraturen läst: underhållning.” Citatet kommer från en recension av Klas Östergrens ”Gentlemen”. Den lyriske kritikern var Horace Engdahl.
Men Andreas Ekström, till vardags kulturskribent på Sydsvenska Dagbadet gillar inte underhållning. I sin krönika i tidningen Journalisten kritiserar han ofoget att göra politisk journalistik underhållande och redan efter ett par rader gör han klart att han ”tänker pissa på paraden”. Och det gör han. Med Fokus som måltavla skvätter han argument omkring sig om att den politiska journalistiken saknar djup etcetera, etcetera. Orsaken till det bristande djupet är att vi lyfter fram berättelsen och personerna. Ekström fastnar speciellt på en text om som enligt honom handlar om "olika ränker i centerpartiet” istället för att ”skildra möjliga konsekvenser av det politiska innehåll som partiet ville diskutera”.
Den här typen av kritik är inte ny, men den brukar vanligtvis komma från makthavarna själva: Varför skriver ni inte om politiken istället för oss politiker? Det finns en näringslivsvariant på den också: Varför skriver ni om oss direktörer och våra bonusar istället för att berätta om allt fint som våra företag producerar?
Sanningen är förstås att det inte går att skilja på sak och person på det sättet. När ett parti som ingår i vår regering har grava ledningsproblem så är det relevant för varje engagerad medborgare och direktörsbonusar är inte att betrakta som en privatsak.
Den som läser Fokus vet att vi bara under den senaste tiden skrivit om socialförsäkringssystemet, riksbankens räntepolitik, banklobbyn som kostade europeiska skattebetalare 100 miljarder euro. Och, jodå, en analys av konsekvenserna av platt skatt som ingick i det berömda förslaget till idéprogram.
Kravet vi ställer på oss själva är att vi ska välja ämnen som med stor relevans. Analysen ska vara djupare än vad som står att finnas någon annanstans och den stilistiska nivån ska vara hög. Om en krönikör tycker att vi lyckats göra detta på ett underhållande sätt så är det bara att tacka för komplimangen.
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen och sedan bara konstatera att Ekströms svajiga kritik egentligen inte behöver bemötas, den blåser omkull vid första lilla andetag av nyansering. Det skulle jag kunna göra om det inte fanns en allvarligare mening i det han skriver. För varför är det just den politiska journalistiken som ska renas från gestaltning? Varför drömmer han sig tillbaka till tiden då den politiska journalistiken bestod av knastertorrt rapporterande dagstidningsartiklar, och kvällstidningarna höll sig till att skriva om kändisar? Ekström förfasas över att den politiska journalistiken har utvecklats på ett sätt som gör att fler vill läsa den. Elititismen blir svårsmält.
Fokus fick 2006 ta emot publicistklubbens stora pris ”För att ha återupprättat en plats för det berättande nyhetsreportaget”. I ödmjukhetens namn ska det tilläggas att det är fler som bidragit till den här glädjande utvecklingen. Även Sydsvenskan har fostrat lysande skribenter i genren. Och även om två av de främsta lämnat tidningen, Niklas Orrenius för Expressen och Maggie Strömberg för Fokus (Torbjörn Nilssons medskribent på reportaget om centerpartiet, som Ekström av okänd anledning glömde nämna), hoppas jag att Sydsvenskan inte sänker ambitionerna.
