Kulturkameleonten

»Vad har jag gjort? Varför kunde jag inte knipa käft?«, skrev Helena Bergström den 20 januari 2011 på »SVT Debatts« hemsida. Några minuter senare skulle hon gå ombord på planet till Göteborg för att vara med i ett nu närmast klassiskt program. På plats i tv-studion fanns hon och maken Colin Nutley i ena hörnet. I det andra satt Svenska filminstitutets chef Bengt Toll och filmkritikern Fredrik Sahlin. Som Helena Bergström såg det hade en tjugo år gammal konflikt precis imploderat, när »Änglagård 3«, som älskades av så många, inte nominerats till en Guldbagge. Länge hade hon laddat för att få säga ett sanningens ord om hur filmbranschen behandlade henne och hennes make. Hon kallade det mobbning.

– Om det är någon filmkritiker som nämner Colin Nutley så gör man det med ett småleende, och med en von oben-attityd.

Helena Bergström var så arg att hon närapå stammade. Fredrik Sahlin var lugn och sansad. Han jämförde Nutleys verk med Vino Tinto och sa att bara för att det är ett hyggligt vin som alla tycker om så ska man inte prisbelöna det eller rekommendera det framför andra, bättre viner. Helena Bergström tog inte förolämpningen med ro. Och hon använde det där ordet igen. Mobbning.

– Men det här handlar inte bara om Colin Nutley utan om hela fin- och fulkulturdebatten. Det som är folkligt är fult.

Få offentliga kulturpersoner väcker så starka känslor som Helena Bergström, nu aktuell som regissör till långfilmen »Julie«. Alla har en åsikt om henne. Egentligen är det konstigt, vare sig hennes professionella eller privata liv är det minsta kontroversiellt. Tvärtom. Hon har medverkat i tjugotre filmer, varav tretton har regisserats av hennes man. De är överlag småputtriga, lättbegripliga, hyfsat kommersiella och på många sätt harmlösa verk. Inga alltför känsliga ämnen berörs. Men det faktum att hon gråter mycket och ofta på vita duken – jämt, jämt, jämt ska det hulkas – och ofta ses naken, är provocerande nog.

Helena Bergström har gett fulgråten ett ansikte. Till den grad att när en kritiker som Karoline Eriksson i sin recension av »Angel« i Svenska Dagbladet skriver att Bergström »snörvelgråter på välkänt manér« så vet vi alla vad hon menar.

Bilden som gråterska är så befäst att hon själv börjat driva med den. Som en av fjolårets programledare för Melodifestivalen bjöd hon på ett överdrivet supergråt när hon läste upp namnen på vinnarna.

Kanske har hon dragit slutsatsen att det ändå är bästa sättet att tackla kritikerna på.

Det är möjligt att de dragit den slutsatsen ihop, hon och Colin Nutley.

Fast det där att paret sitter ihop är förstås en medial förenkling. Och i värsta fall resterna av ett gammalt patriarkaliskt tänkande. Inte sällan blir recensionerna av deras gemensamma filmer till texter om dem själva. Helena Bergström blir »Colins fru«. Åtskilliga är gliringarna som går ut på att han verkligen måste gå i gång på det där att se sin fru naken på vita duken, tillsammans med andra män. Höhö.

Den offentliga bilden av Helena Bergström är starkt präglad av att hon envisas med att bryta ett slags outtalad uppförandekodex. Att man inte ska överträda gränsen mellan högt och lågt. Fint och fult. För Bergströms ständiga bekymmer och lycka är just detta: att hon så konstant vägrat göra skillnad på kommersiellt och konstnärligt. För henne är det precis samma sak. En lättsmält storfilm om ett par tävlingsdansare är minst lika kreativ som, säg, »Hamlet« på Stadsteatern med henne själv i huvudrollen. Är »Änglagård 3« en publiksuccé så borde den också ses som en kulturell triumf. Fast den som blandar så där häftigt åker förr eller senare på stryk. Man blir »Vino Tinto«, man blir sedd som den banala filmskådisen som försöker göra finteater. Vad kan väl någon som spelat tossigt schlagerfreak med hempermanent på film veta om »Fröken Julie«?

Den mest nedskrivna av filmer som Bergström medverkat i är »Angel« från 2008. I Expressen skrev Mats Bråstedt att historien var »så tunn att en plattfisk vid jämförelse framstår som en tjocksmock«. Metro skrev att »precis allt i filmen är yxigt genomfört«. Andres Lokkos lustmord i krönikeform öppnade med »Varför står det en vidöppen dörr här? Är det alltså bara att slå in den utan att ens ta av sig skorna?«.

Analysen är inte felaktig. Där står en vidöppen dörr. Helena Bergström gestaltar en modern rockstjärna, Angel, iförd plommonstop och jättestora änglavingar. Eftersom det är »nutid«. Rolf Lassgård har blonderad backslick och färgat, mörkt jazzskägg. Eftersom han är musiker. Rikard Wolff har hästsvans och cowboyslips. Eftersom han också är musiker. De lirar i band, dricker, ligger och pratar om »gig« och »showcase« tills de kommer på den briljanta planen att låta Angel simulera sitt eget självmord, softa i Thailand en stund, och sedan komma tillbaka och få ett bejublat välkomnande från alla som ju trodde att hon var död.  Det finns, med andra ord, en stor brist på trovärdighet i denna praktkalkon.

»Angel« är inget mindre än ett smörgåsbord för alla som tycker om att peka ut alla de förväntade ingredienserna i en Nutley/Bergström-film. Helena Bergström gråter och visar sig naken, hon ligger med Rolf Lassgård och blir fly förbannad.

Visst, det hela är inte särskilt lyckat på ett konstnärligt plan. Men det är orättvist, och direkt missvisande, att härleda detta till Helena Bergström.

När Bergström låtit sig regisseras av andra än Colin Nutley, som till exempel av Kjell Sundvall i »Jägarna« (1996) och av Kjell-Åke Andersson i »Någon annanstans i Sverige« (2011), så är hennes rollprestationer i regel annorlunda. Mer komplexa. Subtilare. Riktigt bra.

Ytterligare ett argument för att rätt regissör och sammanhang lyfter Helena Bergström från gråterska till mer komplex aktris vittnar hennes teaterroller om. För hennes gestaltning av den trasiga Blanche du Bois i Tennessee Williams »Linje lusta« på Stockholms stadsteater nominerades hon till Dagens Nyheters kulturpris 2007 för »en skådespelerskas högst personliga förmåga att med erfarenhet, passion och kunnande forma en roll som både växer ur traditionen och bryter mot den«. Också huvudrollen som fru Alving i Ibsens »Gengångare« 2010 prisades, man ansåg att Bergström lyckades fånga hela komplexiteten hos frun som stannar upp och bestämmer sig för att leva utan lögner.  När hon året därpå klev bakom scenen i stället och regisserade »Fröken Julie« omfamnades detta av kritikerna som ansåg att hon gjorde Strindbergs verk lättbegripligt och modernt.

Man sökte en »Angel«, men fann en intellektuell.

När nu Helena Bergström regisserat sin tredje långfilm, som bygger på teateruppsättningen av »Fröken Julie«, är det skolklasser som får se den först. Innan den ens haft premiär. Genom att sätta sin egen prägel på Strindbergs pjäs, och göra Julie till en självskärande och dödslängtande ung kvinna, hoppas hon kunna förflytta klassikern från det finkulturella rummet till det allmänna. Hon vill sudda bort snobbigheten kring teater, inte »vända sig till redan strindbergfrälst publik«.

Där finns en aversion för det inåtvända.

Det verkar härstamma  från barndomen. Hon har själv sagt att hon fått »en överdos av kulturengagemang« under sin uppväxt. Dotter som hon är till skådespelaren Kerstin Widgren och regissören Hans Bergström. Morfar Olof Widgren var skådespelare på Dramaten och hennes farmor tillhörde Operabaletten.

Det högkulturella arvet är något hon velat tona ned. Läser man artiklar om henne slås man av hur beskrivningarna upprepar sig. Hon är »charmig« och »avslappnad«. Hon verkar »inte ta sig själv på så stort allvar« och hon besvarar frågor med tankar och fria associationer snarare än genomtänkta, kompletta meningar. Hon pratar gärna också om »tillgjorda kulturattityder« och teaterfolk som tjatar om »tijaatern« och det obestridligt tunga kulturkapitalet däri.

Lyssnar man på vad som sägs är det lätt att få för sig att det är en person som hatar teatern som talar, inte älskar den. Än mindre någon som föddes in i den.

Helena Bergströms dragning till lättuggad filmkonst skulle alltså kunna vara ett försök att slå ifrån sig det egna kulturella arvet, eller åtminstone protestera mot det.

Eller så är Helena Bergström kanske bara den största postmodernisten av oss alla? Som enträget kämpar för att totalt sudda ut statusnivåerna mellan hög och lågkultur.

Hur det än ligger till med den saken, och hur än hennes »Julie« går ner hos filmbranschen och kritikerna, lär det inte rubba bilden av Bergström som del av Nutley AB.  Och så länge hotet om en »Änglagård 4« hägrar runt hörnet, går det inte att utesluta att hon får göra om den där resan till SVT:s debattstudio i Göteborg.

För att slå för sin makes konstnärliga heder. Och nog sin egen.

Publikens gunst verkar ändå inte alltid räcka för Helena Bergström.

Helena Bergströms »Julie« har premiär den 1 mars.