Partiet som klev ut i kylan

Han skrev tenta i den salen, statsministern. Fast det var för tjugofem år sedan. Den här tisdagen i november klev han in i A2 på universitetet för att träffa studenterna som läste delkursen »Svensk politik«. Sorlet tystnade så fort den bruna kostymen skymtade i dörren.

Han hoppade mellan ämnena när han gästföreläste. Veckans presidentval. Det mellan Romney och Obama, och det i Kina. Det var bankunionen och Sveriges förhandlingsposition i EU.

Sedan, innan hans tjugo minuter var över och det var dags för frågor, lyfte han det som han såg som Sveriges största samhällsutmaningar framöver.

Arbetsmarknadens krav. Den okvalificerade arbetskraften. Hur de motsatserna skulle gå ihop.

Hans blick svepte över studenterna.

– Det kanske inte låter så dramatiskt. Men det är mycket dramatiskt.

Arbetslösheten. Jaja, det var väl ingen överraskning sådär i november. Studenterna lyssnade ändå uppmärksamt, artigt, och antecknade på sina bärbara datorer. Statsministern fortsatte.

– Skulle jag till det lägga det faktum att vi har en invandring som från olika håll närmar sig omkring 100 000 individer per år ...

Dagen efter skrev tidningarna om hur han hade attackerat sverigedemokraterna som svar på en fråga från en student.

De fångade inte upp det andra han sa. Att arbetslösheten var vår tids stora problem och att det specifika med det problemet var invandrarna.

– Alltså måste vi inte bara möta utmaningen att vi har många av våra unga som inte går färdigt utbildningarna i våra utbildningssystem. Vi måste också hantera det faktum att vi har stora grupper som kommer, med mycket kort utbildningsbakgrund och alla ska vi försöka få plats på den svenska arbetsmarknaden. Detta är den största samhällsutmaningen vi har.

Han presenterade inga lösningar.

Föreläsningen på Stockholms universitet var inte första tillfället Fredrik Reinfeldt tog upp invandringen som förklaring till att något gick dåligt i Sverige. I maj hade han sagt till TT att arbetslösheten i Sverige inte var så stor om man tittade på »etniska svenskar mitt i livet«. I partiledardebatten i SVT:s »Agenda« några månader senare förklarade han dåliga skolresultat med ensamkommande flyktingbarn. Senare – i januari – när DN sågade regeringens jobbsatsning, förklarade Fredrik Reinfeldt att en anledning är att de som kommer till Sverige har lägre kunskaper än vad landets arbetsmarknad kräver. Sveriges humanism och öppenhet var bra, men också förklaringen till den taskiga statistiken.

Så när Tobias Billström och Kent Persson i förra veckan började prata om ökade krav och förändrade volymer och presenterade en arbetsgrupp som skulle göra politik av detta inför valet var det inte så konstigt att folk började fråga: Vad händer i regeringspartiet egentligen? Och i svensk politik?

Det är inte som att Fredrik Reinfeldt har varit ensam. Under hösten har sådana som mäter vad befolkningen pratar om sett hur frågor som på ett eller annat sätt kopplas till invandring har tagit över. På alla möjliga nivåer. Programledare på SVT frågade partiledarna hur stor invandring Sverige tål. På julen pratade man om hur företaget Disney hade klippt bort rasistiska stereotyper ur ett tv-program och i diskussionerna blev det en fråga om människor som hade invandrat till Sverige. Från Syrien kom flyende människor.  En Ica-handlare i Jämtland mordhotades när han välkomnade syriska flyktingar därifrån och började sälja halalkött. Fler somalier fick återförenas med familjemedlemmar i Sverige. Orten Forserum blev rikskänd för hot mot somalier. Kommunpolitiker, framför allt moderater, pratade kostnader, bostadsbrist, arbetsbrist. Sverigedemokraterna hade järnrörsskandal men stabila opinionssiffror.

Och förra veckan kom opinionsföretaget Novus mätning som bekräftade det som många fångat upp. Invandringspolitik hade klättrat från plats elva till sex på listan över vilken fråga väljarna värderar högst. Och tjugo procent tyckte att sverigedemokraterna hade bäst invandringspolitik.

På sista tiden har också borgerligheten utanför partierna diskuterat om Sveriges ekonomi tjänar eller förlorar på fri invandring. Inom den gruppen har människor försökt lyfta frågan länge. Redan dagen efter att sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen skrev Markus Uvell, vd på Timbro, på Newsmill under rubriken »Tigandet kring invandringspolitikens problem måste få ett slut«. Andra högerdebattörer höll med.

– Bara för ett halvår sedan var det fortfarande så att om man påpekade att det är katastrofalt att vi har så många utlandsfödda arbetslösa, så anklagades man för att vilja smutskasta invandrare och att ha samma agenda som Anders Behring Breivik. Det tonläget är borta nu, säger Markus Uvell.

Det bråk som pågår mellan olika högerdebattörer har hittills landat i två olika slutsatser. Antingen måste den svenska välfärdsstaten och arbetsmarknaden förändras, liberaliseras. Eller så måste den bevaras och därför måste det komma färre invandrare. Det här påverkar också partierna, vilket också märks i Billströms resonemang.

I direktiven till moderaternas arbetsgrupp står det att den ska titta på arbetsmarknadens trösklar, diskrimineringsarbetet och tuffare krav på försörjning vid anhöriginvandring. Det sista ska skapa en trygg plattform för dem som kommer, står det.

Arbetsgruppen är blandad: några liberala muf:are, några gamla kommunrävar. Inga av de kommunpolitiker som varit mest högljudda i debatten, till deras egna stora missnöje.

Men lyssnade man på Tobias Billströms och Kent Perssons presentation av gruppen lät det annorlunda. Väljarna vill ha förändring, sa de. Det har de hört på sina resor i landet. Partisekreteraren talade om att ta människors oro på allvar, att »våga diskutera« problem. Vilka människor dessa var, specificerade han inte.

Migrationsministern talade om vikten av förändrade volymer, partisekreteraren nickade. Det lät som att gruppens arbete skulle gå ut på att minska invandringen. Det skrev också DN i tidningen dagen efter, men rättade efter att partiet påpekat att det där stod inte i direktiven. Det var inte det som var gruppens syfte, sa pressekreterarna.

Sedan satte sig Tobias Billström i söndags i en studio på SVT och upprepade ordet volymer. De behövde förändras, sa han, och enligt uppgift ska medlemmar i arbetsgruppen ha suckat över att det redan var klart vad den skulle komma fram till. Vad spelade det för roll vad direktiven sa, när gruppens ordförande verkade bestämd i att färre människor ska komma till Sverige.

De som har lyssnat på honom den senaste tiden förstår att minskningen handlar om människor från Balkan, specifikt romer, och anhöriginvandrare. De som flyr från Syrien till Sverige är för många har migrationsministern sagt, till exempel till internationella nyhetsbyrån AP.

I tv i söndags talade han integrationspolitik.

– Det är rätt få som skulle våga förneka att det är en väldigt stor skillnad på att försöka integrera tusen personer respektive tiotusen personer.

Fredrik Reinfeldt försökte i onsdags kväll backa från Billströms uttalanden. Budskapet lät som pressekreterarna några dagar tidigare: det migrationsministern sa stod inte i direktiven.

Sverige har en integrationsminister också och han är folkpartist. I tisdags morse var han på tankesmedjan Fores, som presenterade en antologi om svensk-somalier. Där sa Erik Ullenhag att anhöriginvandring är avgörande för integration.

– Jag tror alla kan sätta sig in i hur det känns att ha sin familj på andra sidan jordklotet och det har varit en dålig start för somalier i Sverige.

Erik Ullenhag lät helt annorlunda än sina moderatkollegor. Han hade också rest runt i landet och känt på stämningar. Men hans oro handlade om att bilden av invandrare och specifikt somalierna var generaliserande. Det stora jobbet nu, tyckte han, handlade om attityder bland arbetsgivare, kommunpolitiker och befolkning. Många somalier har faktiskt utbildning, de som inte har det har knappast rullat tummarna i hemlandet, utan kan arbeta ändå. Sa integrationsministern.

Hans parti håller på att ta fram ett nytt partiprogram. Till grund för delen som handlar om migration ligger, enligt källorna, en rapport som är skriven av partistyrelseledamoten och förre ungdomsförbundsordföranden Frida Johansson Metso. Hon är en av Sveriges mest engagerade i asylfrågor och skribent i liberala nätverket Migro, som startades för ett år sedan för att möta den hårdare tonen i migrationsdebatten.

Om kapitlet står sig kommer folkpartiets politik fokusera på öppna gränser och lagliga vägar in i Europa för asylsökande.

Det är en av de liberala invändningarna mot moderaternas tal om hårdare krav vid anhöriginvandring. Det går inte att ta sig in lagligt som asylsökande i EU. Många söker sig till Sverige som anhöriginvandrare, trots att de kanske skulle ha asylskäl.

Centerpartiet går åt samma håll med sitt idéprogramförslag om fri invandring. Det har visserligen mött motstånd hos en del i partiet, men när Annie Lööf – som har backat från ungefär alla andra spetsiga förslag – fick frågan på partiets kommundagar i helgen talade hon om släktingar som hade emigrerat till Amerika, och sin starka tro på människors rätt att flytta för ett bättre liv.

Kristdemokraterna blev inte heller glada över Tobias Billströms tal om volymer.

Småpartierna har, tillsammans med miljöpartisterna, stått för de liberala kraven i migrationsöverenskommelsen med moderaterna.

Den har Fredrik Reinfeldt flera gånger använt som ett tecken på sverigedemokraternas bristande inflytande. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, Sverige liberaliserade sin migrationspolitik.

Historiskt har moderaterna gjort upp med socialdemokraterna om invandringspolitik, men regeringspartiet lyckades inte få med sig oppositionspartiet i den uppgörelse som slöts efter valet 2010. I stället har moderaterna förlitat sig på miljöpartiet, som besvarat Billströms utspel med protester från partisekreterarnivå. Migrationsministern lyckades med sitt utspel nu syna Stefan Löfvens åsikter i frågan, men knappast på ett sätt som ger grund för framtida samarbete. Socialdemokraternas ledare svarade på Facebook att asylrätten alltid måste försvaras, och la till att de nya, friare reglerna för arbetskraftsinvandring måste ses över.

Moderaterna isolerar sig både från de egna regeringskollegorna och från den delen av oppositionen som man har försökt diskutera dessa frågor med tidigare. Som den politiska kartan ser ut nu återstår bara sverigedemokraterna om partiet vill försöka göra regeringspolitik av den nya retoriken om att minska volymerna. Reinfeldts uttalande i onsdags gjorde det inte direkt klarare vilken moderaternas linje är.

Frågan är om utspelen i migrationsfrågor handlar om att förändra den konkreta politiken eller mer om att sända signaler. I partierna i migrationsuppgörelsen tror man på det senare. Där talar flera personer nu om ett dubbelspel från moderaternas sida. Där en migrationsminister kan ha en sidoroll som ledare för en arbetsgrupp med sikte på framtiden och därigenom driva en retorik som det inte går att göra politik av i nuvarande minoritetsregering. Ser man det så handlar moderaternas nya ton mer om att minska ett väljarflöde till sverigedemokraterna än att lyda kommunpolitikernas rop om färre invandrare.

Oavsett vilket är det en riskabel politisk strategi moderaterna nu slår sig in på. Att isolera sig från merparten av de andra partierna leder kanske inte tanken så mycket till favoritordet allmänintresse, utan mer till det där andra – särintresset.