Våldsamt attraktivt

De påstås ha tvingat honom att ställa sig på alla fyra. Slog och sparkade för att han inte hade klarat av sina »uppgifter«. Vid det andra tillfället stod de i ring. Han skulle skadas för att han var yngre och för att han inte »lydde«.

Grov misshandel, säger åklagaren och på måndag inleds rättegången i Attunda tingsrätt mot de fem eleverna på Sigtuna Humanistiska Läroverk.

Pennalism, misshandel och mobbning. Åtalet mot Sigtunaeleverna kommer nästan parallellt med avslöjanden om flera missförhållanden på en annan svensk internatskola, Lundsberg, som nyligen bötfälldes av Skolinspektionen för kränkande behandling av elever.

Men i kulturen är internatskolan populärare än någonsin. Tidningsrubrikerna om de svenska internatskolorna skär sig hårt mot vår populärkulturella fascination.

Vi läser om våldet på Sigtuna och drömmer oss samtidigt bort till Harry Potters Hogwarts. Vi förfasas över mobbningen på Lundsberg men köper slipsar som inte hymlar med vilken typ av skoluniform de låtsas tillhöra. Precis som nästan alla andra är de svenska internatskolorna konstruerade efter engelsk förlaga. Det är de som fascinerar oss. Och brittiska internatskolor finns bara i Storbritannien. De svenska skolorna är knappt ens jämförbara.

Sarah Fieldings roman »The Governess« från 1740 är den första så kallade »skolberättelsen«. Bästsäljaren »Tom Brown’s School Days« från 1857 satte fenomenet på kartan och både Enid Blyton och Rudyard Kipling skrev på formeln. Med JK Rowlings serie om Harry Potter fick genren sin moderna makeover. JD Salingers »Räddaren i nöden« och Donna Tartts »Den hemliga historien« fortsätter att fascinera unga vuxna.

Barn och tonåringar älskar att fantisera om att leva utan sina föräldrar i en värld styrd av regler formade just för dem.

I dag finns det hur många internatskolor som helst. De magiska: som Harry Potters Hogwarts. De paranormala: som Vampyrakademins. De som helt ärligt är mer som träningsläger (för den som råkar vara halvgud och vill bekämpa demoner) som i Rick Riordans böcker. Eller för den som vill slåss mot mordiska enhörningar som i Diana Peterfreunds »Rampant«.

Kanske är de ständiga internatskolorna i litteraturen helt enkelt lösningen på ett berättartekniskt problem.

För att barn- och tonårsböcker ska bli spännande måste huvudpersonerna själva driva handlingen framåt och då måste de vara självständiga.

Skickliga författare vet att föräldrar bör bringas om livet redan i prologen, barn strandsättas på en ö, sändas till morbror med mystiskt klädskåp, flyga iväg med Peter Pan eller helt enkelt tas till King’s Cross Station och sättas på tåget till internatskolan.

– Ungarna kommer hit och tror att de ska delas upp på våra elevhem via en magisk sorteringshatt, suckar Stephen Jones med samma muntra brittiskhet som han använder för att sälja utbildningsplatser till rika ryssar och kineser. (I hemlighet älskar han Harry Potter.)

Han är föreståndare för St Edwards, »Teddies«, som institutionen i norra Oxford kallas. Skolan som grundades 1863 breder ut sig över 360 000 kvadratmeter land nära förorten Summertown. På området finns rugby- och cricketplaner, båthus, lerduveskytte, simhall och niohålig golfbana. Allt är diskret och engelskt undanstoppat i landskapet.

Utanför fönstren till rektorsvåningen med dess tunga möbler och kvalsterparadis till mattor rör sig eleverna snabbt mellan de viktorianska husen. En äldre dam i vadlång tweed håller ordning på den pratsamme skolchefen och längre bort kan man skymta flodlandskapen som inspirerade en tidigare elev att dikta om poetiska mullvadar. Kenneth Grahame som skrev »Det susar i säven« gick på St Edwards en gång i tiden.

I 120 år var detta en skola för pojkar. Sedan 1984 springer dock även flickor mellan innergårdens gräsmattor: välkammade fyrkanter som man under inga omständigheter får beträda.

Det är mer ordning nuförtiden.

När den sagobokssöte prefekt som visar runt på området får höra om hur gångna års elever nakna gömt sig under altaret i kapellet ser hans sjuttonåriga uppsyn lika förtjust som chockad ut.

Hoppade de verkligen fram mitt under gudstjänsten?

Det brittiska privatskolesystemet är uppdelat på så kallade »prep schools« (preparatory schools – förberedande skolor) och »public schools«. Prep är för elever mellan sex och tolv. St Edwards är en »public school«, här finns barn från tretton till arton. 80 procent av eleverna bor på skolan men även de 20 procent som sover hemma förväntas stanna till klockan nio och delta i kvällsaktiviteterna.

Att gå här är så mycket mer än bara lektionerna. De brittiska privatskolorna syftar till att forma en viss typ av människa. Inte förbereda för en visst typ av yrke. Arbetslivet är sekundärt. Om ens det.

Till skillnad från Sverige är det här inte ett land av ingenjörer och socialdemokrater.

Pojkarnas elevhem luktar blöta sportsockor och hormoner. Sport är en av grundpelarna i den engelska internatskolans själva varande. Syftet var en gång att träna män som kunde försvara imperiet: »Slaget vid Waterloo vanns på Etons idrottsplan.«

Eton College utanför Windsor är Storbritanniens mest berömda internatskola och grundades 1440.

»It was a jolly good fight«, sa brittiska officerare när generalfältmarskalk Rommel gjorde mos av deras stridsvagnar under ökenkriget i Nordafrika.

Sportmanskapet överfört på krigskonsten.

– Gin och tonic byggde imperiet och gin och tonic gjorde att vi förlorade det, konstaterar en brittisk affärsman på flyget till London.

Militär kadettträning ingår fortfarande på de flesta brittiska internatskolor. Så även på St Edwards.

– Det är inte särskilt populärt, konstaterar den sjuttonårige prefekten.

Själv drömmer han om att bli lärare.

Under OS i London pågick en debatt om hur många av landets medaljörer som var utbildade privat. Fyra av tio. En anmärkningsvärd siffra när runt 90 procent av alla brittiska barn faktiskt går i statlig skola. Internatens förmåga att producera elitidrottare är dock föga förvånande.

I sportväg har St Edwards allt: åtta cricketplaner, femton rugbyplaner, simhall och squashbanor.

Samt naturligtvis ingen fotbollsplan.

Det engelska klassamhället hålls fortfarande samman av den gemensamma övertygelsen om att fotboll är en verksamhet för arbetarklassen. De övre samhällsskiktens plats är i leran – tacklandes varandra på rugbyplanen.

När pojkarna från St Edwards vid ett tillfälle kom i bråk med pojkarna från den lokala statliga skolan tvingades de spela en försoningsmatch i fotboll. De förlorade stort. Kanske var det en »jolly good fight«.

När personer med erfarenheter från brittska privatskolor får höra om våldsamheterna på svenska internat blir reaktionen densamma nästan varje gång. De hänvisar till sporten. Frånvaron av den.

– De har fått spela för lite rugby, som en uttrycker det.

Det finns en uppdelning bland de brittiska privatskolorna som på ett ungefär bygger på när de grundades. De äldsta som Eton, Charterhouse, Harrow, Rugby och Winchester favoriseras av barn till den traditionella aristokratin. På St Edwards har däremot entreprenören, och grundaren till Virgin Group, Richard Bransons dotter varit »headgirl«. Det skulle aldrig hända på Eton.

Inte bara för att Eton inte släpper in flickor.

Skolor som likt St Edwards grundades på 1800-talet är mer öppna mot direktörer, entreprenörer och företagare. Dessa skolor kom också till som en produkt av den snabbt växande viktorianska medelklassen. Solen gick aldrig ner över det brittiska imperiet och man behövde någonstans att skicka sina barn. De skulle lära sig att Gud var engelsman samt alla de plikter som följde av detta.

Bilden av internatskolan, som dominerar internationellt, bygger också på de institutioner som grundades under denna tid. Vi associerar »internatskola« med rutiga kjolar, mörkblå kavajer och viktoriansk arkitektur.

Inte till Etons svartvita frackar, eller de äldsta skolornas ofta rent tempellika atmosfär.

– Att gå runt i frack varje dag är inte ett särskilt bra sätt att förbereda dagens ungdom för vuxenvärlden, konstaterar Stephen Jones angående Etons välkänt löjliga skoluniform.

Sedan far han iväg i en lång utläggning om vid vilka tillfällen en engelsman verkligen behöver sin frack.

I dag kommer folk från hela världen och vill köpa precis det där han har. Det som de säger inte går att köpa för pengar. Den hövligt sprudlande lättheten hos de övre engelska samhällsklasserna.

–Ryssarna vill göra allt vi gör bara för att visa att de kan. De åker till St Moritz. Ja, ni har väl sett dem? Killarna med skidorna och tjejerna som trippar i snön i högklackade skor. Och de vill ha barnen på en brittisk privatskola.

Han funderar en stund.

– Kineserna bryr sig inte så mycket om allt det där. För dem handlar det om språket. De vill att deras barn ska få engelskan. Samma sak med tyskarna.

Den bästa engelska dialekt som går att köpa för pengar.

Stephen Jones är dock noggrann med att påpeka att det bara är en liten andel utländska studenter på skolan. Internatskola är en export vars själva varumärke är att vara just engelsk. Annars går den inte att sälja. En del skolor har öppnat filialer i Asien. Trots att skolorna har status som välgörenhetsorganisationer drivs de i hög grad som vinstmaximerande företag. De utbildar en liten elit, öppnar swimmingpoolen för allmänheten på helgen och tycker därmed att de förtjänar en skatterabatt på 100 miljoner pund för »välgörenhet«. Så säger i alla fall kritikerna.

I början av 2000-talet försökte Tony Blairs regering komma åt problemet. Förslaget att ställa högre krav på samhällsnytta tonades dock ner inför valrörelsen 2005, antagligen av rädsla för högerpressen. Läsarna av tabloider som The Daily Mail och The Sun skickar knappast sina barn på internat. De aggressiva kvällstidningarna brukar likväl försvara privatskolorna med ilsken glöd.

Internaten är inte bara kontroversiella ur ett klassperspektiv, med jämna mellanrum kommer ropen om att de är skadliga för barnen. Men då syftar man inte, som i Sverige just nu, på våldsamheter mellan eleverna, utan på den psykosociala miljön på sådana institutioner.

I en artikel som publicerades i The British Journal of Psychotherapy i maj 2011 listar doktor Joy Schaverien symptomen för det hon kallar »internatskolesyndrom«.

Att växa upp innebär ständiga förhandlingar mellan föräldrar och barn. En institution kan inte ge denna erfarenhet hur bra skolan än är, menar hon. På en internatskola måste barnet ensidigt anpassa sig till systemet och i kombination med förlusten av föräldrar, syskon, husdjur och leksaker kan det leda till problem i vuxen ålder. Enligt Joy Schaverien är detta främst en risk för de mindre barnen. De som sju eller åtta år gamla släpps av på skolan med väska och favoritgosedjur.

Lord Sebastian Flyte i Evelyn Waughs berömda roman »En förlorad värld« bär även i vuxen ålder runt på nallebjörnen Aloysius. Det är en litterär blinkning till samma fenomen.

Teddybjörnen var också vad överklassens pojkar lämnades ensamma med i sovsalarna på Eton. Hela pojkhjärtats behov av intimitet projicerat på några mjuka tassar.

Nick Duffell driver organisationen Boarding School Survivors som grundades 1990, och hans bok »The Making of Them« är utgångspunkt för en dokumentär med samma namn.

Filmen skildrar åttaåriga pojkars ångest när de skickas iväg. Föräldrarna upprepar om och om att internatskola är vad som är »bäst för barnen«. Det talas mycket om att »bita ihop«. Att internat är något som man måste »klara av«. Tårar ska torkas och det ska glatt rännas runt på gården i stället. Snart talar brådmogna tioåringar in i kameran: »Nej, jag tyckte inte om internatskolan men nu förstår jag att det är något jag får nytta av i framtiden när jag arbetar som affärsman.«

Nick Duffell liknar det hela vid barnmisshandel. Mamma och pappa säger att de älskar mig men varför skickar de då iväg mig? När underklassen överger sina barn blir det moraliska ramaskrin i kvällstidningarna.

Överklassen fortsätter dock att göra det år efter år långt över socialstyrelsens radar.

Eftersom en internatskola är en institution och en institution inte är en familj får man ingen träning i den svåra konsten av intimitet. Man rycks ur familjen. Inga känslor är tillåtna, förutom den gladlynta trevlighet som den här nationen har gjort sig känd för. Det enda man lär sig är att följa regler och hantera hierarkier. Det menar internatskolekritikerna och ser här nyckeln till hela den brittiska manligheten. Mr Darcy som hopplöst stelt försöker berätta att han gillar Bridget Jones. Pappor som skakar hand med sina söner. Överklassens diskreta charm och dess neurotiska baksida.

Och sedan går dessa traumatiserade pojkar och blir premiärministrar. Gud bevare oss.

Dagens internatskolor är snabba med att påpeka att de står för något helt annat än det som medlemmarna i Boarding School Survivors upplevde för tjugo, trettio år sedan. Systemen har reformerats. Internatskolorna har haft sitt andra vatikankoncilie. Kamratuppfostran är avskaffad: »Fagging« där yngre elever förväntades hämta te och passa upp på de äldre. De tofflor och käppar som man fick stryk med på många håll används inte längre.

Fysisk bestraffning förbjöds i statliga skolor 1986 och i privata 1998.

I dag är det dessutom ovanligt att man sänder väldigt unga barn på internat. Antalet sju- och åttaåringar på skolorna uppgår enbart till ett par hundra i hela landet. Den typ av problem som har uppdagats på svenska internatskolor på senare tid verkar alltså vara förpassad till historien. Visserligen är toleransen mot våld allmänt större i det brittiska samhället, och det är möjligt att det än i dag pågår saker som inte skulle accepteras i Sverige. Men rubriker som de om Sigtuna och Lundsberg lyser i alla fall med sin frånvaro i den brittiska pressen.

Dagens debatt om internatskolor i Storbritannien handlar i stället främst om att ingen har råd med dem längre. Det mest overkliga av allt i Harry Potter är att familjen Weasley kan skicka sju barn till Hogwarts på en enkel statstjänstemannalön.

Enligt en studie gjord av Lloyds TSB i augusti 2012 har avgifterna för privata skolor stigit med 68 procent det senaste decenniet. Från drygt 62 000 kronor om året 2002 till 110 000 kronor 2012. Och då talar vi om priser i medeltal. För de mest berömda skolorna får man betala det tredubbla. Flickskolan Cheltenham, där skådespelaren Kristin Scott Thomas har gått, kostar runt 330 000 kronor om året. Eton, där halva den konservativa regeringen lärde känna varandra, kostar drygt 300 000 kronor.

Enligt The Independent Schools Council får 33,2 procent av alla elever någon form av finansiell hjälp. Internatskolorna är fortfarande attraktiva och de statliga skolorna är av mycket varierande kvalitet. En del har bättre akademiska resultat än samtliga privata medan andra är gudsförtjänta inkörsportar till hopplöshet och droger. Att flytta till ett område med bra offentliga skolor är fundamentalt men kan vara minst lika kostsamt som att skicka barnen på internat.

Bra skolor i ett område kan pressa upp huspriserna med 42 procent.

En rapport som publicerades i november 2012 av stiftelsen Sutton visade att 68 procent av alla chefer inom offentlig förvaltning kommer från privata skolor, 63 procent av alla advokater och 59 procent av alla företagsledare. De här siffrorna säger dock mer om de brittiska privatskolorna för 20 år sedan och vilka föräldrar som då sände sina barn till dem.

Förra året kom 63,3 procent av alla nya brittiska studenter vid Cambridge från offentliga skolor. Det var ett rekord och 93 procent av alla brittiska föräldrar utbildar i dag inte sina barn privat. Många väljer att spendera pengarna på läxhjälp och extraundervisning i stället.

2004 infördes universitetsavgifter som kan vara på upp till 100 000 kronor om året. Det har gjort att många föräldrar inte har råd att även betala för internat när barnen är mindre och det senaste decenniet har antalet elever i privata skolor minskat med 13 procent.

Den dramatiska prisökningen brukar skyllas på den ökade internationella efterfrågan och att lönerna för finanseliten har skjutit iväg långt över alla andras. Den övre medelklassen åker tillbaka till sina gamla skolor och ser hur dessa har tagits över av barn till bankmän och oljeshejker.

– Jag har suttit ner med ryska föräldrar och förklarat för dem att nej, jag kan inte garantera att er son kommer in på Oxford. Han måste plugga och nej det spelar ingen roll hur mycket pengar ni betalar, skrockar Stephen Jones på St Edwards.

Ämnena han ständigt återkommer till är pengar, klass och ryssar.

Den nya globala eliten vill köpa den brittiska överklassens dygder och snart har den brittiska överklassen inte råd med dem längre.

Privatskolorna uppfattas i dag som mer av elitskolor än förr och det gör dem mer kontroversiella. Blir de fullständigt överklassiga, eller till en helt intern angelägenhet för de superrika (britterna är mycket noga med att skilja dessa två kategorier från varandra) förlorar de sin attraktion. Bilden av de brittiska internatskolorna som i någon mån magiska är vad som fångar vår fantasi.

Kan det här verkligen existera på riktigt?

Inte i en harrypottersk bemärkelse utan i bemärkelsen av att stå för en uppsättning tidlösa värden. En förlorad värld som inte borde ha överlevt men som ändå visar sig existera i alla fall runt dessa välkammade viktorianska innergårdar.

– Vad kan jag säga? Vi är engelsmän. Vi är besatta av klass, säger Stephen Jones.

Bakgrund | Internatskolevåld i fokus

På måndag inleds rättegången i Attunda tingsrätt mot fem elever på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Åklagaren väckte den 20 september 2012 åtal mot de fem, gällande två fall av grov misshandel hösten 2011 och i mars 2012.

I förra veckan upprepade Skolinspektionen ett beslut från förra året om föreläggande av vite till Lundsbergs skola, efter avslöjanden om kränkande beteende mot elever. Skolan hade ifrågasatt Skolinspektionens granskning och begärt att myndigheten omprövar sitt beslut, vilket myndigheten nu avslog.

Fakta | Med engelsk förebild

Det finns numera ett flertal internatskolor i Sverige. De tre mest mytomspunna är de tre så kallade riksinternaten Lundsbergs skola, Sigtuna Humanistiska Läroverk och Grennaskolan. Riksinternaten har en särstatus i skollagen, med andra krav och en annan ersättningsmodell från myndigheterna – med hänvisning till att skolorna är öppna för barn till utlandssvenskar och elever med vissa typer av behov som en internatmiljö kan erbjuda.

Lundsberg är äldst, grundad 1896 med förebild just från brittiska internatskolor. Skolan har i dag en bit över 200 elever. Sigtuna startade 1926 och har 450 elever i dag, varav cirka hälften bor på internatet. Yngst och minst är Grennaskolan som grundades 1963 med plats för strax
under 200 internatelever. Både Lundsberg och Sigtuna är privata och drivs som stiftelser, medan Grennaskolan ägs av Jönköpings kommun.