Eric Ericson

En fastlänning som flyttar till Gotland måste anstränga sig för att bli accepterad. När Eric Ericson tio år gammal klev i land i Visby, insåg han att nyckeln till gemenskap låg i att snabbt lära sig diftongerna. Att lyssna och anpassa språkets klang till omgivningen.

Klanger kom att prägla tillvaron i denna på 1930-talet så isolerade del av världen. Från frikyrkosångerna i metodistkyrkan på Wallers plats dit hans far sänts som pastor, från musikprogrammen han lyckades ratta in på radion till helgernas tekonserter på turistbåtarna i yttre hamnen.

För pastorssonen blev musicerandet en naturlig del av livet och han hade en fallenhet för att förstå sig på tonerna. Kyrkans enkla strängmusik väckte en lust att ta ut fler ackord och redan i de tidiga tonåren grundade Eric Ericson en egen juniorkör i församlingen. De övade flitigt in stämmorna till stycken som han ofta själv arrangerade. Sopran, alt, tenor och bas.

På Visby läroverk tog musikläraren och domkyrkoorganisten Ludvig Siedberg honom under sina vingar och fostrade honom i orgel, harmonilära och dirigering. Så småningom fick han till och med vikariera vid orgeln i domkyrkan. Eric Ericson betraktades som ett underbarn men själv förklarade han sin begåvning med den intensiva musikmiljön han växte upp i. Ständigt omgiven av toner.

En tid efter sin examen från Musikhögskolan i Stockholm etablerade han Kammarkören. Den letade efter nya klanger och tonade ned de starka och dynamiska brösttoner som dessförinnan hade dominerat körsången, till fördel för mer återhållsamma och svaga nyanser. Den lätta ljudbilden kom med tiden att bli normgivande, och synonym med det »svenska« sättet att framföra körsång.

Ledare för kören i Jacobs kyrka, sångsällskapet Orphei Drängar och Radiokören, lärare i kördirigering på Musikhögskolan – under 1950-talet ramlade jobben över Eric Ericson. Han hedrades av förfrågningarna, hade svårt att tacka nej.

Också på hemmafronten blev det ett intensivt årtionde. Tillsammans med sin fru fick Eric Ericson fyra barn som liksom sin far fick växa upp nära musiken. Han tog med sig familjen till repetitioner och på arbetsresor, hemma i villan på Lidingö satt han gärna vid pianot och improviserade när det bjöds på fest och tillsammans med barnen hade han en liten familjekör.

Vilken grupp han än hade framför sig repeterade han med lika stor precision och envishet, om det var Radiokören eller en grupp niondeklassare spelade ingen roll. Han visste vad han ville höra och släppte inte igenom några oljud. Det fick jag själv erfara när Eric Ericson i slutet på 1990-talet dök upp på Adolf Fredriks musikskola som gästlärare inför avslutningskonserten. Jag minns inte att han talade så värst mycket. I stället var det hans händer som lockade ur oss en ovanligt mjuk och finstämd version av Stenhammars »Sverige«.

För Eric Ericson som levt och andats sitt yrke blev det plågsamt att bli ombedd att lämna igen nycklarna och passerkortet till Sveriges Radio och gå i pension. Han oroade sig för att ingen skulle fråga efter honom. Men rädslan för att bli bortglömd visade sig obefogad. I stället öppnade sig möjligheten att tacka ja till dirigentuppdrag utomlands och Eric Ericsons internationella karriär gick in i en ny fas.

Hade Eric Ericson fått välja hade han förmodligen slutat sina dagar dirigerandes. Trots att orken svek besökte han konserter in i det sista. Och sökte han sig inte själv till musiken hittade musiken till honom när vänner och tidigare elever kom och sjöng för honom på Borgerskapets äldrehem i Stockholm.

Det är ingen överdrift att likna Eric Ericson vid den vokala musikens Ingmar Bergman eller Greta Garbo, även om han själv försynt avfärdade påståendet om att han skapat »det svenska körundret«. Men att hans anslag lever kvar är obestridligt, inte minst genom de tusentals kördirigenter – någon har räknat till 15 000 – som han utbildade under sin karriär.

Musiksverige surfar vidare på den Ericsonska ljudvågen.