Pappamånad kom hem

»Å en dag ska barnen säga:

Tack, mödrar, det gjorde ni bra.

Denna mänskliga värld vill vi ha.

Men kan vi, vill vi, törs vi?«

Dessa rader ur »Jösses flickor« från sjuttiotalet tonar ut i världsrymden. Att de små barnen skulle bli så väldigt tacksamma var kanske en from förhoppning, men refrängens försiktiga fråga blir aldrig omodern, så länge som det handlar om jämställdheten. Kan vi, vill vi, törs vi?

I dag är det 8 mars, och vi måste dystert konstatera att viljan och modet brister på bred front. Jämställdheten är en ljummen fråga i den svenska inrikespolitiken inför Kvinnodagen 2013.

Riktigt tydligt blev detta när socialdemokraterna häromdagen avslöjade sina framtidsplaner i rapporten »Jämställdhet lönar sig«. Regeringen måste lyfta jämställdhetsfrågorna både i Sverige och EU, anser partiet, inte minst för tillväxtens skull.

– Det finns ett egenintresse för Sverige att driva jämställdhetsfrågorna inom EU, säger Ylva Johansson, talesman för jämställdhetsfrågor.

I rapporten pläderas för utbyggd barn- och äldreomsorg, att heltid blir rättighet, ökat antal kvinnor i bolagsstyrelser, avskaffad sambeskattning och – en mer jämställd föräldraförsäkring. Inom EU.

Men vad socialdemokrater konkret vill göra med föräldraförsäkringen på hemmaplan framgår inte alls. Det är en talande tystnad.

Hur politiken bör och inte bör styra människornas fria val är en filosofiskt intressant fråga. Just när det gäller jämställdheten finns det ett område där radikalfeminister och moderata reformvänner brukar kunna enas: föräldraförsäkringen ger resultat. Även en liten ändring av föräldraförsäkringen ger utslag.

När folkpartiveteranen Bengt Westerberg nyligen fick frågan om vad han såg som sin viktigaste insats i politiken, svarade han prompt: Pappamånaden!

Som en gentleman tillade han att det var hans sakkunniga Maria Arnholm, nu nytillträdd jämställdhetsminister, som peppat honom den gången.

Folkpartiets pappamånad omfamnades av socialdemokraterna, och vips, blev den två. Mona Sahlin ville gå till val på en tredelad försäkring, efter isländsk modell: en tredjedel till mor, en till far, och en valfri att slåss om.

Nye partiledaren Stefan Löfven har också tidigare uttryckt en vilja till ökad individualisering i föräldraförsäkringen, men nu tiger han som en sfinx. Det är omöjligt att inte se den nya rapporten som en reträtt.

Varför törs inte socialdemokraterna plussa på med en månad? Därför att frågan är politiskt död. Väljarna vill ju inte rösta på individualiserad föräldraförsäkring. Om de kan slippa.

Men verkligheten är komplicerad. För detta betyder inte att svenska pappor inte vill tillbringa mer tid med sina barn. Det vill de gärna! Trots väljarnas kompakta motvilja mot tydliga reformer, så röstar papporna i alla fall med fötterna – bakom barnvagnen. Allt fler svenska pappor tar ut mer föräldraledighet. Men det går långsamt. Plånboken viskar ju frestande i örat både på byggjobbare och datakonsulter, hur mycket de än älskar sina battingar. Och så länge försäkringen strikt följer barnet, och inte den enskilde vuxne, så länge kommer uttaget av föräldraledighet att följa löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Moderaterna, som alltid vill följa slantarna, införde ju sin jämställdhetsbonus för några år sedan. Men den blev ett fiasko. Krånglig och med låg effekt.

Redan för tjugo år sedan fanns det en konsensus i den politiska mitten: med små steg kan vi driva folket framför oss, mot ökad jämställdhet. En månad i taget. Men det verkar som om denna rörelse har kommit av sig.

Kanske håller folkpartiet nu på att leta upp den gamla fanan? Eller hur ska man annars tolka Jan Björklunds växande intresse? I fjol pratade han plötsligt vackert om fler pappamånader. Kanske Maria Arnholm, som låg bakom den allra första pappamånaden, kan baxa fram en tredje?

I vilket fall som helst, hur socialdemokraterna förhåller sig är avgörande. Att sopa över den svenska föräldraförsäkringen med en vilja att reformera fransmän och polacker, verkar vara en omväg.

Dessutom, papporna i Europa tänker inte fråga svenskarna om lov innan de blir mer jämställda. Högst ovetenskapligt kan jag konstatera att antalet pappor med barnvagnar ökat radikalt de senaste tio åren, också på platser som serbiska Belgrad och ukrainska Lviv.

Om Sverige vill behålla sin tätplats på jämställdhetsområdet är det bara att klippa till med en tredje månad. En stor politisk majoritet både vill och kan. Men det krävs att den törs också.

För övrigt har vi en aktuell knäckfråga för jämställdheten: bara en kvinna i schlagerfinalen, resten män, mest muntra popgossar. Hur är det möjligt? Jo, de är framröstade av engagerade småflickor. Kvotering, någon?