Konsten att fälla sig själv

Politik är en plats för personliga bedrifter. Man kan till exempel ha engagerat sig i ett parti en gång i tiden för att man avskydde nittiotalets rasister – och själv lyckas få rasiststämpel. Fråga Veronica Palm.

Hon är ordföranden för socialdemokraterna i Stockholm som i unga år sprejade över Bevara Sverige Svenskt-klotter och nu har klarat av att trycka in Omar Mustafa i parti-styrelsen – för att sex dagar senare tvinga honom därifrån. Utan att förklara varför.

Stockholms arbetarekommun, hej kom och hjälp dem!

Saken handlar av allt att döma om det gamla vanliga: maktmygel. På kongressen behövde distrikten i Väst stöd för att få ytterligare ett mandat i verkställande utskottet, och fick det av Skåne, distrikten i Sydost och Stockholms stad. Håkan Juholts maktbas, alltså, återuppstånden, hotandes bland annat Magdalena Anderssons plats. Bakom stängda dörrar sköt alla på alla. Och i röken retade Stockholms arbetarekommun upp så många att de fick det svårt i slaget om partistyrelseplatserna. Så de kastade ut Ylva Johansson och Anders Ygeman och slängde in Karin Wanngård och Omar Mustafa. Då löste allt ut sig. Puh! Lansera förslagen för ombuden när de sitter i bänkarna! Rösta!!

Hemma i arbetarekommunen blev folk vansinniga. För att Johansson fick focken, för att Mustafa inte försvarades från islamofobiska påhopp. Maktcentrum där har bestått av Veronica Palm, maken Roger Mogert samt Anders Ygeman och dennes fru Elisabeth Brandt-Ygeman. Håller kvartetten ihop? Palm har nu petat Ygeman. Och är måltavla i en oavslutad mediegranskning. Samt, påpekar fienderna, ligger i skilsmässa med Mogert.

I Stockholms arbetarekommun är man bra på en sak: vädra blod.

På lördag är det årsmöte.