Med Lundbergs in i evigheten

»Vår bästa placeringshorisont är för evigt«, sa den amerikanska investeraren Warren Buffett i ett känt tal på en bolagsstämma i slutet av 1980-talet.

Det är oklart om Louise Lindh, dotter till börsmagnaten Fredrik Lundberg och vice vd i familjens fastighetsbolag, känner till citatet. Men nog verkar det så.

Åtminstone att döma av intervjun som branschtidningen Fastighetsvärlden gjorde med Lindh häromveckan. Där fick hon frågan om sin definition av långsiktighet.

– Obestämd tid skulle jag säga. Evigt i en definition att man fortfarande ska vara väldigt affärsmässig, sa Louise Lindh.

På måndag är det dags för stämma i LE Lundbergföretagen, fastighets- och investmentbolaget som är kärnan i familjeimperiet. Vd Fredrik Lundberg kanske inte är lika fyndig från talarstolen. Men nog finns där ett släktskap med Buffett.

Det Lundbergfamiljen håller på med är något exceptionellt. Ett slags extremt långsiktigt övertagande av svensk industri. Kriser kommer och går, och allt som händer är att Lundbergs blir starkare och rikare.

Kärnan i filosofin är som Buffetts: en placeringshorisont som är längre än kanske någon annans.

I år har de hållit på i 70 år. Företagsgruppen har sitt ursprung i det fastighetsbolag som Fredrik Lundbergs far, Lars Erik, grundade i Norrköping 1944. En stadigt växande fastighetsrörelse med ett stabilt kassaflöde gav pengar att investera i annat. I skarven mellan 1970- och 1980-tal blev man storägare i Östgöta Enskilda Bank som man senare sålde. I slutet av 1980-talet gick man in i det då krisdrabbade skogsbolaget Modo. Delar av det bolaget finns i dag i Holmen som fortfarande kontrolleras av Lundbergs. I slutet på 1990-talet tog man över fastighetsbolaget Hufvudstaden, med varuhuset NK och några av de bästa kåkarna i Stockholm och Göteborg.

Lugnt och stadigt. Någon enstaka storaffär vartannat år. Man köpte en del, sålde en del. Ingen skuldsättning att tala om. Parallellt har fastighetsrörelsen tickat på.

Så var det fram till strax efter millennieskiftet. Då inträffade den stora omläggningen. 2002 började Fredrik Lundberg köpa in sig i Handelsbanken. I ett drygt decennium har han likt en bäver gnagt sig hela vägen in i det timmerverk som är den bolagsfär som finns kring banken. Både privat och via LE Lundbergföretagen köper han aktier i banken, Industrivärden, Skanska, Sandvik och Indutrade.

Lundbergs entré har diskuterats sönder och samman av börsens maktkremlologer. Mindre har det talats om aktionen som placering. Vad Fredrik Lundberg har gjort är ett slags jättebet på Sveriges näringsliv. Han äger nu börsklenoder inom skog, verkstad, bygg, fastigheter och industrihandel. Och han bara fortsätter att köpa. Det är en övertygelse bortom alla normala finansiella kalkyler. Något som gränsar till det eviga.

Det mest fascinerande är hans aktieförvärv i det egna bolaget, LE Lundbergföretagen. Ända sedan börsnoteringen i början av 1980-talet har familjen suttit på den totala makten i bolaget genom röststarka A-aktier. På stämman på måndag har familjen 90 procent av rösterna.

Kapitalandelen har däremot legat långt lägre. I mitten av 1990-talet ägde Lundbergfamiljen »bara« 52 procent av sitt bolag. Men trots att han redan har makten har Fredrik Lundberg genom alla år köpt på sig ytterligare aktier. Detta samtidigt som han skyfflat vidare en del till sina döttrar. Nu äger han, Louise Lindh och hans andra dotter, Katarina Martinsson, 69 procent.

Frågan är bara var det ska sluta. Familjen har hållit på i 70 år och kan nog, med sitt sittfläsk, hålla på i 70 till. Riskfyllt? Att ha en gigantisk börsportfölj kan vara skakigt, även om den är obelånad. Det krävs att det går bra för Sverige. Då går det bra för Lundbergs. Det har det gjort hittills.